De 5 mest underliga beat-em-up-karaktärerna

Det här blogginlägget är en översättning av en artikel ursprungligen publicerad på Retro garden av Rhys Wynne. Artikeln publicerades ursprungligen förra våren, därav felaktiga referenser till Street fighter 4. Retro garden är en samarbetspartner till Retroguiden och drivs av Rhys Wynne.


Ah, beat-em-ups. Snacket för tillfället handlar om Street fighter 4 som har tagit en evighet på sig att anlända. Så, med sin kommande release i sommar har jag beslutat mig för att titta närmare på tidigare beat-em-up-karaktärer. Vi har alla våra favoriter, men det finns en del som kommit ur spelskaparnas huvuden som får oss att undra "Var kom det där ifrån?". Här är mina fem favoriter.

5. Dhalsim/Blanka (Street fighter 2)
Dessa karaktärer delar plats av en enda anledning. De ändrade tillsammans på fightingspel från standarden 'sparka och slå' med kampsportare och gatubusar, till en där varje karaktär är så unik och minnesvärd att man minns dom under lång tid framåt. När folk för första gången såg Dhalsim med sina Yoga-förstärkta, töjbara lemmar och Blanka med sin elektriska stöt och förmågan att skicka sig själv över skärmen så kom de ihåg dem efteråt. Första gången jag spelade Street fighter 2 var jag Blanka för att han var den som såg coolast ut.

Visst, nu kanske de börjar bli lite gamla men när 'Stretchy legs' och 'Shocking guy' kom in på scenen förändrades beat-em-up-genren för alltid.


4. Baby Bonnie Hood (Darkstalkers-serien)

Darkstalkers var en fantastisk variant på Street fighter-spelen som fokuserade på skräckfilmskaraktärer som bankade demonerna ur varandra (zombier, vampyrer, varulvar etc). Tyvärr är kraven på att lägga till nya karaktärer i varje nytt spel så stora att man började få slut på idéer när man kom till den tredje delen i serien.

In kommer då Baby Bonnie Hood - en vapenviftande, min-älskande, psykotisk, pyromanistisk 'Lilla rödluvan' vars största kärlek här i livet är hennes tvååriga hund Harry samt hennes Uzi. Den här karaktären är förmodligen den högst placerade på listan som faktiskt var rolig att spela. Ett kast som avslutades med att hon slet halsen av fienden, specialrörelser som utnyttjade hennes raketgevär och hennes min-kastande förmåga samt superrörelser som utnyttjade kraften från hennes jägarvänner och hennes mormor gjorde att Baby Bonnie Hood rockade!


3. Nork (Tobal No.1)
Kanske den mest deprimerande bossen någonsin. Nork, förmodligen den enda tvspels-karaktären som är

döpt efter ett bröst, ('Norks' är australiensisk slang för just bröst, övers.anm.) var en boss i beat-em-up-spelet Tobal No.1 till Playstation. Och han var ganska bra eftersom hans kropp dominerade skärmen. När man klarade spelet låstes nya karaktärer upp men istället för Nork fick du Snork, som är precis som Nork fast liten. Norks styrka var hans storlek - han kunde knuffa ut en från arenan ganska snabbt. Snork däremot var bara skräp, med liknande rörelser men inte så kraftfull och fortfarande lika långsam. Men trots det; en 'alien' med slängkappa som heter 'bröst' är sannerligen en udda karaktär.

Det blev för övrigt inte bättre med Tobal 2 där bossen var en djävul. Som hette Mark.

2. The Cyborg (Rise of the robots)

Förmodligen mer för bakgrundshistorien än för själva karaktären. Bakgrundshistorien till Rise of the robots är att robotar blir lite galna och hotar med att ta över världen eller något liknande. Så en företagsam kille klär ut sig själv till 'The Cyborg' och ger sig iväg för att slåss. Lite fånigt är det att som människa (som från början är värdelös på att slåss) i grund och botten slåss med maskiner. Har du någonsin sparkat din bil eller fastnat med fingret i ett skruvstäd? Ja, där har du en smart idé.

En del av anledningen till att det här spelet sög var realismen. Karaktären var i grunden bara "sparka och slå", utan häftiga attacker, han var svag och kunde dessutom inte hoppa över huvudet på motståndaren (i vissa versioner övers. anm.). Han hade inte en chans mot robotarna.

1. Daytona Hornet (Fighters megamix)
Den underligaste karaktären någonsin är den sista upplåsbara karaktären i Fighters megamix. Spelet var en blandning av Segas alla AM2-baserade fightingspel inklusive några nya cameo-karaktärer. Några passade in - som Jill från Virtua cop - men en verkade lite väl desperat.

Det var bilen från Daytona USA. Det lät som en bra idé att köra över dina fiender men istället för att stå på alla fyra så står bilen upp på två hjul och slåss. Man kan inte räkna ut bilens attacker - bortsett från en underbar variant där man mer eller mindre slirar loss på motståndarens ansikte - så vanligtvis åker man på stryk som hämnd för Charlie Cyborgs död i kamp med maskinerna i Rise of the robots.

Det är i alla fall mina val - vilka är era?

Street Fighter Alpha 2

Namn: Street Fighter Alpha 2
Utgivare: Capcom
År: 1996
Plattform: SNES
Genre: Slagsmål
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Som jag uppmärksammat tidigare här på bloggen så firar spelserien Street Fighter 20 år. Egentligen borde jag kanske lyfta fram det första spelet men även om det var just först så är det långt ifrån bäst. Och det är roligare att lyfta fram och rekommendera bra spel än att varna för dåliga.

Även om det är stor skillnad mellan de första och de senaste spelen så kan man vad det gäller Super Nintendo nästan välja vilken version man vill. Det är en fråga om tycke och smak och för min del föredrar jag den sista som släpptes till maskinen. Vad man inte är oense om är att Street Fighter-serien populariserade den här typen av slagsmålsspel och SNES var under en period den bästa maskinen att spela Street Fighter på.

Street Fighter Alpha 2, hädanefter kallad Alpha 2, var inte så mycket en uppföljare på Alpha 1 som det var en förbättring. Det första Alpha-spelet hade stressats ut på marknaden alldeles för tidigt och inför tvåan gällde mantrat ”Gör om – Gör rätt”.
I Alpha 2 införde man en ny teknik kallad 'Super Combo' vilket innebar att du hade en mätare längst ned som hela tiden ökade när du fick in en träff eller träffades själv. När den blev full aktiverades Super Combo-funktionen och med hjälp av olika knappkombinationer kunde man anfalla med specialattacker. Det fanns förstås andra förbättringar också.

Alpha 2 införde alter egon till karaktärerna. Dessa hade i stort sett samma utseende men skiljde sig bland annat i vilka attacker de kunde utföra. Varje karaktär fick dessutom en utökad bakgrundshistoria samt handling i spelet. Om man spelade bra nog kunde man råka på en slags mellan-boss mitt i spelet som var direkt kopplat till spelarkaraktärens handling.
Utöver det tillförde man, som vanligt, nya karaktärer, grafik, attacker - och förstås nya slut.

Grafikmässigt fick Alpha-serien ett mer tecknat utseende á la animé. Tillsammans med snyggare animationer gjorde det spelet mer vilsamt för ögat. Något som inte hade imponerat med de tidiga Street Fighter-spelen var de animerade bakgrunderna. Här är även de förbättrade och även om man inte tittar på dom när man är mitt i en rond så bidrar de till det sköna helhetsintrycket i Alpha 2. Banorna känns helt enkelt mer levande utan att man för den sakens skull tappar fokus på det som händer i förgrunden.

Vad det gäller ljudet är det svårt att säga varken bu eller bä. Det finns några röstsamplingar här och där som är okej samt ljud av slag och sparkar som fungerar, men mer är det inte. Faktiskt låter det mer än lovligt 'burkigt'. Och med sedvanligt hurtig arkadspels-musik bidrar ljudet knappast till att förhöja spelupplevelsen. Å andra sidan påverkar det inte heller negativt och konstigt vore annars i den här typen av spel. Slagsmålsspel kan förmodligen ha hur torftigt ljud som helst och ändå vara lika populärt, det är det få genrer som kan komma undan med.

Alpha 2 erbjuder en bra och varierad spelkontroll. Man kan konfigurera knapparna som man vill, ändra spelhastigheten samt välja om man vill ha automatiskt försvar. Det sistnämnda innebär att så länge man inte trycker på någon knapp försöker datorn automatiskt parera de attacker motståndaren gör. Med hjälp av de här inställningsmöjligheterna kan man snabbt få till ett spel som passar de flesta smaker. Går man efter detta direkt tillbaka till det första Street Fighter-spelet blir det näst intill ospelbart.

En sak som kan irritera är att spelet faktiskt har små laddtider här och där, något som är ganska unikt på SNES. När rösten uppmanar ”Fight” uppstår till exempel en paus på ett par sekunder innan man faktiskt får börja slåss. Samma sak när du slår ut din motståndare.
Han flyger upp och hela spelet fryses i någon sekund innan han faller ihop och du utropas till segrare. Hade jag varit en person som kunde spela den här typen av spel timme ut och timme in hade jag blivit oerhört irriterad på alla laddtider, trots att de bara är tre-fyra sekunder som mest. Nu berör det mig inte så mycket eftersom jag ändå tröttnar på spelet efter två-tre matcher.

Anledningen till det här är den enorma (med SNES-mått mätt) mängd grafik man lyckades trycka in i SNES-kassetten. Laddtiderna är alltså den tid det tar att packa upp grafiken som ska användas på nästkommande skärm. Fast vetskapen om detta gör mig inte precis mer överseende med pauserna.

Att säga att Street Fighter är slagsmålsspelens moder är naturligtvis helt galet då Yie-ar Kung Fu och International Karate var några som var före. Men Street Fighter populariserade en genre i marginalen på ett sätt som föregångarna inte riktigt lyckades med. Det gjorde man framför allt tack vare nytänkande.
Så att säga att det var bättre förr är naturligtvis helt fel det också. Precis som inom olika sportserier som FIFA och NHL är varje ny del generellt sätt bättre än den förra. Alpha 2 var en förbättring över Alpha 1 som i sin tur innebar viss förbättring från de tidigare spelen och således är det det bästa Street Fighter-spelet till SNES i min bok.


SAKER JAG LÄRDE MIG AV ATT SPELA

* Dahlsim-karaktären ger mig mardrömmar
* Ju större de är desto tyngre faller de
* Man skall inte döma motståndaren efter hans namn (Birdie)


EFTERTANKEN

Även om det kan vara lite småkul att spela mot en kompis är jag ändå förvånad över slagsmålsspelens popularitet. Trots en uppsjö av varierade knappkombinationer finner jag i regel den här genren alldeles för enformig. Det har funnits ett par undantag, bland annat det första Battlearena Toshinden, men annars brukar jag ta en lång omväg runt den här typen av spel.
Trots det kan jag inte avfärda Street Fighter Alpha 2. Tillsammans med Clayfighter är det här det enda slagsmålsspel man behöver till Super Nintendo.
Att serien nu breder ut sig som fenomen med bland annat en andra film på gång anser jag vara totalt onödigt. Den första kalkonen var mer än nog.