Cannon Fodder

Namn: Cannon Fodder
Utgivare: Virgin Interactive Entertainment
År: 1994
Plattform: Atari ST
Genre: Strategi
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Cannon Fodder orsakade en hel del rabalder i hemlandet England för att det använde en Vallmo-blomma på förpackningens framsida. Vallmon hade länge varit en symbol för välgörenhetsorganisationen The Royal British Legion. Legionen, som arbetar med att hjälpa krigsveteraner och och tjänstgörande militärer, blev upprörda över att förknippas med ett datorspel som verkade förhärliga krig. Detta blåste upp till en av de värsta spelrelaterade stormarna i Storbritannien någonsin.

Innan spelet ens var klart läckte information ut till media och när tabloiden Daily Star fick nys om spelets slogan, ”War has never been so much fun”, och såg att man använde sig av Vallmon publicerade man en upprörd artikel där man uppmanade till bojkott av det skamfulla spelet. Andra tidningar hakade snabbt på och snart trummades en kampanj ut om att stoppa spelet.
Efter mycket tjafs fram och tillbaka tog Sensible Software bort Vallmon från omslaget. När spelet släpptes innehöll dock titelskärmen fortfarande sagda blomma men med en brasklapp i form av en text där det stod att legionen inte hade något med spelet att göra. Varför Sensible valde att använda sig av Vallmon från första början är dock höljt i dunkel.

Spelet orsakade även debatt i övriga Europa och den erkänt tuffa spelcensuren i Tyskland ansåg att spelet innehöll överdrivet våld vilket resulterade i att man förbjöd försäljning till minderåriga. Bara sju år senare gick spelet intressant nog igenom utan anmärkning när det släpptes till Gameboy color.

För utvecklarna på Sensible blev all uppståndelse lätt bisarr då Cannon Fodder var tänkt som satir. Detta märks inte minst i spelets titel och slogan. I spelet fanns det också en scen där rekryter stod i en lång kö bredvid en kulle täckt med alla stupades gravar. Dessutom hade varje rekryt i spelet ett namn och i slutet av varje bana listades namnen på de som stupat för att belysa det meningslösa slöseriet med människoliv.

Och om det inte var nog för att övertyga någon om utvecklarnas intentioner så kunde man läsa de avslutande orden i spelets manual: ”As Cannon Fodder demonstrates in its own quirky little way, war is a senseless waste of lives and resources. We hope you never find out the hard way.”

Det förhindrade inte spelet från att bli utskällt i daglig media. Spelkritikerna fattade däremot galoppen och gav det överlag utmärkta omdömen. Den ansedda tidskriften Amiga Format sade till exempel: "Violent, yes! Extremely thought provoking. Highly enjoyable foray into the intelligent side of wandering around the place and doing it to them before they do it to you." Så här 14 år senare håller det uttalandet fortfarande.

CF-världarna ses snett uppifrån och man styr en grupp på upp till åtta soldater runt på en karta och löser vissa uppdragsmål. I början handlar det mest om att eliminera fiendesoldater och spränga byggnader men efter ett tag blir uppdragen mer komplicerade. Dessutom kräver vissa banor att du planerar i förväg och delar upp dina soldater i mindre grupper för att lyckas med målet.

Soldaterna styrs föredömligt enkelt genom att man vänsterklickar på den punkt de ska röra sig mot. Höger musknapp förvandlar muspekaren till ett sikte och avfyrar vapnen. Utefter banorna finns det extra vapen att plocka upp i form av bazookas och granater. Med de sistnämnda får man dock se upp så man inte råkar spränga dem innan man hunnit plocka upp dem. Gör man det kan man vara säker på att fastna på banan i fråga eftersom granaterna nästan alltid behövs för att spränga något. Utöver vapnen finns det en del fordon som man kan hoppa in i och sprida ytterligare förödelse med.

Tyvärr finns det ingen AI att tala om så vill du gå runt något måste du klicka ett flertal gånger i en halvcirkel runt hindret för att dina soldater ska hitta rätt väg, kommer det ett hinder emellan går de rakt in i det och stannar. Det här gör det till exempel extra svårt när det dyker upp kvicksand och andra lömska fällor.

Dör dina soldater på ett uppdrag ersätts de till nästa gång av nya och motsvarande antal gravar läggs till på ovan nämnda kulle. De som överlever en bana befordras och får en liten uppgradering i form av högre skotthastighet, bättre pricksäkerhet och möjligheten att skjuta på längre avstånd.

Grafiken är enkel och lagom detaljerad. Man vandrar mellan djungel-miljö, snölandskap och vidsträckt öken. Figurerna är baserade på Sensibles fotbollspel och animationerna ligger därför på den nivån. Uppskattar man 16-bitars grafik är den dock helt okej.

Den samplade titelmelodin är höjdpunkten vad det gäller ljud. ”War has never been so much fun” är en humoristisk liten bagatell som snabbt sätter sig på hjärnan. I övrigt är det godkänt kulsprutesmatter och explosioner. Atmosfäriska ljud lyser med sin frånvaro tyvärr.

Idag skulle väl knappast Cannon Fodder orsaka sådant rabalder som det gjorde då. Många spel idag är mer utmanande och satir är mer eller mindre vardagsmat. Men som spelare i början på 90-talet var det inte heller kontroversen som lockade. Det var istället den briljanta blandningen av action och strategi som blandades ihop och serverades i en färgglad form med glimten i ögat.

Idag har det fortfarande samma dragningskraft. Och det faktum att spelets nivåer är ganska små jämfört med moderna spel gör det Cannon Fodder till ett perfekt spel att köra igång kortare stunder när man behöver en snabb fix av ren spelglädje. Det här är definitivt ett av de roligare antikrigs-krigsspelen du kan spela, och när du gör det kan du tänka på vad en liten oskyldig blomma kan ställa till det ibland.

Lejonkungen

Namn: Lejonkungen
Utgivare: Virgin Interactive Entertainment
År: 1994
Plattform: Megadrive
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 10-50 SEK.

När 80-tal gick över i 90-tal var det allmänt känt att spel baserade på film-licenser i regel var usla. Mot den bakgrunden gick Virgin mot strömmen med bland annat två spel baserade på populära Disney-filmer, Aladdin och Lejonkungen. Båda spelen fick bra kritik och sålde i flera miljoner exemplar. Jag förstod inte hyllningskörerna då och efter att åter ha bekantat mig med Lejonkungen förstår jag det fortfarande inte. Men spelet har andra intressanta sidor som gör det värt att minnas.

Grafiken är riktigt skön. Bakgrunder och animationer är gjorda av Disneys egna animatörer och musiken känns igen och sätter direkt stämningen då den är hämtad från filmmusiken. Ljudeffekterna är trevliga och atmosfären som blir är det inget som helst fel på. Detta till trots finns det inte så mycket positivt att säga om Lejonkungen.

Spelet är stundtals löjligt svårt. Tajming är A och O och är man en millimeter fel ute eller en nanosekund för tidig missar man. Allt för ofta resulterar missar i ett förlorat liv. Sådant dödar effektivt min spellust. Ett illustrerande exempel är en del av en bana där flodhästar står i någon slags pyramidform och viftar på sina svansar. Meningen är att man skall tajma sina hopp mellan svansarna för att ta sig till andra sidan floden. Det är faktiskt mycket svårare än vad det låter eftersom varje knapptryckning måste tajmas exakt. Missar man en svans ramlar man i floden och förlorar ett liv. En talande kommentar på nätet från en spelare löd: ”När jag kommer så långt som till banans slut har jag inte roligt längre.”

När man efter alldeles för många försök kommit förbi det hindret väntar en vild åktur på en struts. Här gäller att hoppa eller ducka för att undvika olika hinder varav ett av dem är en stor rosa gris! Tajmar man sin rörelse fel ramlar man av, förlorar ett liv och får börja om från strutsfärdens början igen. Oavsett hur långt man kommit. Frustrationen infinner sig fort och är ett nyckelord när man ska beskriva Lejonkungen.

Det som gör att spelet tar en framskjuten plats i historieböckerna beror faktiskt på PC-versionen. Det här var vid tiden strax före DirectX. Spel som ville använda sig av avancerade grafiska effekter kunde ibland utnyttja ett litet Windows-bibliotek som hette WinG. Problemet var bara att drivrutiner till vissa grafikkort behövde korrigeras manuellt för att fungera med WinG.

När datorföretaget Compaq släppte en ny serie med Presario-datorer bestämde man sig för att skicka med det populära spelet med Lejonkungen i datorlådorna. På grund av några sena ändringar i datorernas hårdvara glömde(?) man att testa drivrutinerna med WinG. Följden blev att spelen kraschade och mängder av nya Compaq-ägare blev upprörda. Detta skedde dessutom lagom till julhandeln vilket gjorde hela situationen extra känslig förstås. Men det positiva i den här soppan var att Microsoft bestämde sig för att utveckla ett stabilare och mer standardiserat grafikbibliotek. Det blev sedermera känt som DirectX.

Andra saker som skiljer versionerna åt är att Amiga-versionen bland annat saknade banorna 2, 6 och 9. Detta är förmodligen för att utgivaren ville hålla nere antalet disketter. NES-versionen innehöll ännu färre banor vilka dessutom var nedkortade betänkligt.

Oavsett vilken version du väljer får du ett spel vars petighet kan driva dig till vansinne.

Cool Spot

Namn: Cool Spot
Utgivare: Virgin Games
År: 1993
Plattform: SNES
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 15-50kr

Både Microsoft och Google satsar numera på reklam i spel. Men för femton år sedan var det vanligt att företag producerade spel som var reklam i sig. Kelloggs var ett företag som satsade stort på det.

Grejen med de här spelen var att de var enkla, höll ofta låg kvalitet och kostade (förmodligen) mindre att utveckla än en vanlig reklamkampanj. Dessutom var spelen synliga i hemmen långt efter att reklamkampanjerna försvunnit från våra näthinnor.

Cool Spot skiljde sig från den stora massan av reklamspel i det att det var väldigt välgjort. Framförallt animeringarna var lysande och hyllades i pressen. Och just det grafiska, de färgglada bakgrunderna och de mjuka animeringarna, är spelets stora behållning. Gillar man lite gulliga saker så är Pricken sådär lagom sockersött gullig.

Recensenter på den tiden menade att det gick att bortse att spelet var en enda reklamskylt för att det var ett så bra plattformsspel i grunden. Tyvärr stämmer inte det i ett historiskt perspektiv. Styrningen av Pricken sker till stor del i luften och då framträder bristerna i spelkontrollen. Bara ett litet tryck åt något håll kan få Pricken att fara dubbelt så långt som du hade tänkt dig. Och eftersom man landar på marken igen måste man gå bort hela vägen till stället man kunde hoppa upp på vilket gör varje feltryckning i luften väldigt tidsödande.

Nivåerna är stundtals ganska stora och förvirrande och med några av plattformsgenrens jobbigaste fiender gör det spelet till en oangenäm upplevelse.

Spelet förtjänar sin plats i spelhistorien för att det är ett av få påkostade reklamspel. Sedan är det förstås ett minus för reklammakarnas ambitioner att det nästan bara är förtexterna som skvallrar om att spelet faktiskt gör reklam för - 7up.