Lika som bär

Jag håller på att förbereda mig för annat här bakom kulisserna så därför bjuder jag på underhållning av det lättsammare slaget idag. Då jag är alldeles för lat för att konstruera ett aprilskämt har jag valt något helt annat. "Lika som bär"-bilder har varit populära smilbandshöjare på många sajter och i tidskrifter genom åren och Retroguiden kan absolut inte vara sämre. Här kommer mina favoriter från sidan videogamelookalikes.com, där ni förstås också kan hitta många fler.

5. Big boss (Metal Gear-serien)

Detta är förmodligen den tydligaste dubbelgångarbilden på den här listan. Av samma anledning är den också lite tråkig och därmed hamnar den inte högre upp. Ingen kan väl dock tvivla på förebilden för just denna inkarnation av Big boss?

4. Barret Wallace (Final Fantasy VII)
Ytterligare en given kandidat på listan på grund av den slående likheten, men till skillnad från Big boss var Mr T inte den första jag tänkte på. Vad som är en bonus här är att de folkilskna personligheterna hos de båda stämmer ganska bra överens. "I pity the fool who sides with Shinra" - typ.

3. Maria (Silent hill 2)
Är det någon som tvivlar på var man hämtat inspirationen här? När såväl klädernas modell som deras färger och mönster är identiska? Nej, det råder verkligen ingen tvekan längre om att Christina Aguilera är en Silent Hill-fan! Men skämt åsido är det faktiskt tvärtom någon av SH2-utvecklarna som verkar vara ett Christina-fan. Bilden på Christina Aguilera är nämligen från 1999, två år innan SH2 släpptes. Det skulle vara intressant med en kommentar från alla inblandade.

2. Shigeru Miyamoto (Legendarisk spelskapare)
Okej, visst har de tidigare bilderna mer likheter med varandra, men när man ser denna jämförelse får det hela en bisarr vinkling. Det är inte det att Austin Powers-karaktären liknar Shigeru Miyamoto så mycket som att Miyamoto-san på just denna bild är kusligt lik Austin Powers. Det kittlar åtminstone mitt humor-centra.

1. Mario Mario (Mario-spel)

Försök att tänka er in i en situation där Saddam Hussein ikläder sig rollen som Mario och hoppar, mosar

och skjuter sig fram genom banorna i Svampriket. Helt plötsligt hamnar Marios oskyldiga, barnvänliga äventyr i ett helt annat ljus. Ändå finns så många likheter mellan de båda. Mustaschen, leendet, viljan att utrota alla sina fiender. Så tänk på det, barn, nästa gång ni spelar Super Mario bros, det är en tunn gräns mellan fantasi och verklighet!



Och så till sist ett hedersomnämnande till en karaktär(?) i den utskällda serien Dead or alive. Dock är det viss varning för minderåriga utfärdad, så ni klickar på denna länk med föräldrars tillstånd eller på egen risk.
Fler udda jämförelser hittar ni på Video game lookalikes.

Även Hitler var ett Sega-fan

För inte alls länge sedan avslöjade Sega att "Project Needlemouse" i själva verket är Sonic 4. Den första trailern var totalt intetsägande och i kombination med att jag alltid tyckt att Sonic aldrig kommit till sin fulla rätt i 2D har jag känt mig lätt skeptisk.

En video från Sega-galningarna borta på UK Resistance sätter fingret på varför Sonic 4 förmodligen inte blir någon succé. Eller så förstärker den bara känslan att diktatorer aldrig vinner. I vilket fall skrattar jag högt och gott varje gång jag ser denna intelligenta lilla film där varje liten replik andas såväl Sega- och Sonic-kunnande som en härlig humoristisk ådra. Kan kanske få sista delen av arbetsveckan att gå lite fortare där ute?

"Jag vill bilda 'Företag'"

Det fanns en tid före internet (nej, det var inte på stenåldern - men nästan) då man fick förlita sig på vanlig snigelpost. Som Atari ST-ägare i en liten mellansvensk kommun var det nästan den enda chansen att komma över nya spel då de flesta man kände var Amiga-ägare. (Jo, jag talar faktiskt om piratkopiering här men det torde vara preskriberat vid det här laget).

(Annonsen publicerades i Svenska hemdatornytt.
Telefonnumret finns dock ej i bruk!)

Därför plöjde man ofta radannonserna datortidningarna i jakten på någon som kunde ge en nästa fix. Långt ifrån alla annonser var dock av "byta spel"-typen och ganska många ville hitta grupper att göra spel och demos med. Det var dock långt ifrån alla som var så "seriösa" som Waldemar ovan.

Jag är dock nyfiken på hur det gick för honom och hans "företags"-planer. Så om du Waldemar, eller någon som kände/känner honom, ser detta så lägg en kommentar om hur det gick.

Att duscha med en nörd

Det är inte utan att jag tänker "vad coolt det vore med ett sådant badlakan idag". Det måste ha varit en storsäljare bland de kvinnliga spelarna som insåg möjligheten att få torka av sig på Larry, skrynkla till honom, slänga honom på handdukstorkaren för att sedan släcka lyset och gå till ett angränsande rum där en riktig karl (eller kvinna) väntade. Precis som de gjorde i spelen alltså.

Ursprungsannonsen av denna faksimil är från 1989 och man kan lugnt konstatera att Larry såg lite annorlunda ut då.

5 trevliga påskägg

I dessa tider går det inte att undvika alla påskägg som harar, mammor, pappor och programmerare gömmer överallt. För de flesta innehåller äggen godis, för de olyckliga kanske en tandborste eller några ytterst hälsosamma nötter. Påskägg i spel är inte annorlunda då de oftast innehåller digitalt godis för gamers i form av gömda meddelanden, interna skämt, skaparnas namn och initialer eller något annat oväntat. Om du är en av de olyckliga som inte får något påskägg bjuder jag här på några favoriter ur de spel som kommit och gått. För att gömma påskägg är en urgammal syssla i spelvärlden och det finns tusentals ägg därute att leta reda på.


Adventure (Atari 2600)

Länge ansett som spelvärldens första påskägg där spelets skapare, Warren Robinett lade in sitt eget namn i spelet. I ett rum som krävde specialförmål och ett visst mått av kunnande för att nå placerade Warren en pixel med samma färg som spelets bakgrund. Hittade man pixeln aktiverades en vägg i ett annat rum. Den väggen kunde man sedan passera för att nå rummet där Warrens namn blinkade trevligt för spelaren. Numera har äldre spel än Adventure visat sig innehålla påskägg men det anses fortfarande att Adventure var spelet som drog igång hela fenomenet på allvar.





Tiger Woods 99 PGA Tour Golf (Playstation)

Någon eller några på EA var uppenbarligen fans av den tecknade serien South Park. Så mycket att man gömde seriens ursprungliga "pilot", The spirit of christmas, i en fil på skivan. Filmen hittades enligt uppgift av en yngre spelare som hade använt skivan i sin PC. Där lyckades han få igång den kontroversiella filmen och visade den för sin föräldrar som blev minst sagt chockade. När EA fick reda på det hela drog man blixtsnabbt in alla exemplar vilka då uppgick till 100.000. Man lovade att ta itu med den ansvarige och att något liknande aldrig skulle få inträffa igen. Trots det har spekulationerna avlöst varandra om det finns fler Playstationtitlar med gömt material.

Det är oklart vilken version av South Park-filmen som fanns på skivan. Båda två kan ses nedan.







Diablo II (PC/Playstation?)

Efter att ha klarat spelet på första svårighetsgraden kunde man kombinera vissa föremål man funnit i spelet och på så vis öppna upp en portal till en helt okänd del av spelvärlden: Den hemliga Ko-nivån. Området innehåller mängder av kossor på två ben, uppgraderade och beväpnade till tänderna. När detta blev mer känt började erfarna Diablo II-spelare att använda nivån för att uppgradera sina egna karaktärer snabbare. Tog man sig igenom svärmarna av folkilskna kor kunde man till slut möta Ko-kungen. Nackdelen var dock att när hon (?) väl var besegrad gick det inte att återvända till området. Påskägget gav exempel på att Blizzard på sätt och vis lyssnar på sina kunder.

Ko-nivån uppstod nämligen efter att ett rykte startat om att det fanns en ko i det första spelet. Enligt ryktet kunde man klicka frenetiskt på den tills det öppnades upp en värld full av kor. Trots att ingen hittade ko-nivån i det spelet levde ryktet kvar och Blizzard lade därför in en fuskkod i sitt strategispel Starcraft som löd: "There is no cow level". Men när det var dags att göra Diablo II böjde man sig för den allmänna opinionen och lade in ovan nämnda ko-nivå i spelet.





Monkey Island 1/3 (Alla format)

Monkey Island-serien är fylld med skämt och allehanda referenser till såväl Lucasarts som andra speltitlar. Det finns även en del dolda skämt som refererar till MI-serien självt. I det första spelet finns det en ihålig stubbe i skogen man kan undersöka. Guybrush förklarar för spelaren att den leder till ett grottsystem men försöker man klättra ner i stubben begär spelet i följande ordning att man sätter i diskett 23, 47 och till sist diskett 114. De som spelat spelet vet att det första MI-spelet distribuerades på 4 eller 8 disketter. När man inte kan sätta i de efterfrågade disketterna konstaterar Guybrush att han helt enkelt får hoppa över den delen av spelet.

I Monkey Island 3 följde man upp detta påskägg med ett nytt. I en krypta på en kyrkogård hittar man en spricka i väggen. Om man försöker ta sig igenom sprickan dyker Guybrush upp i stubben i skogen i det första spelet - komplett med det första spelets äldre grafik. Man kan dock inte fortsätta eftersom Guybrush påstår sig bli jagad av vilda djur som kommer rusande emot honom, något som spelaren för övrigt aldrig får se. Som ni kan se av videon nedan finns det dessutom ytterligare ett påskägg som tar en tillbaka till det första spelet och som skojar med Guybrush påstående om att kunna hålla andan i 10 minuter.





Day of the tentacle (PC)

I ett av mina favoritspel inom äventyrsgenren finns ett påskägg som öppnar upp ett av mina andra favoritspel i genren, Maniac Mansion. I en dator i spelet kan man köra igång en komplett version av föregångaren i serien. Såväl grafik som ljud och och annat innehåll är intakt. Med andra ord två fantastiska spel till priset av ett. Ett bättre påskägg än så kan jag inte tänka mig.




Vilka påskäggsfavoriter har du? Tipsa om fler i kommentarerna!

Kan man "knäcka" demo?

Satt på lunchen idag och tittade igenom Datormagazin nr 4/1992 och fastnade för nedanstående insändare. Förutsatt att den inte är ett skämt är den väldigt underhållande. Med uttryck som "knäcka demo" och "meggar" är det tydligt att brevskrivaren har snappat upp en hel del men förstår inte vad orden egentligen betyder eller ska användas. Ungefär som när farsgubben ska försöka vara cool och prata tonårsslang med sonens kompisar. Det slutar sällan med succé och ofta med pinsamhet.

För att inte verka helt borta har brevskrivaren skaffat sig en underlig signatur också, något som cracker/demo-gruppers medlemmar (och deras wannabes) hade för vana att lägga sig till med på den tiden. På internet idag är det förstås vardagsmat med ett alias, men då var det häftigt och spännande. Fast jag har förstås hört mycket bättre gruppnamn än Turbo Tabasco Team. För att inte tala om FistJaw.

"Hej, det är jag som är knytnävskäken", typ!

Nåja, DMz:as egen Pontus tar åtminstone brevskrivaren på allvar och svarar på frågorna så sakligt han kan. Men jag undrar vad Pontus egentligen tänkte när han läste brevet.

Boris Hackar

(Klicka på bilden för en större version)

Här är en rolig sida ur tidningen Svenska Hemdatorhacking (senare Svenska Hemdatornytt). Bilden längst ned visar den nya Atari-modellen. Den har fått en inbyggd diskettstation. Bilden ovanför är mer intressant.

Bilderna är tagna på CeBIT-mässan i Hannover 1986 och någon lycklig utställare har lyckats få dit tennisstjärnan Boris Becker. Jösses vad unga tennisstjärnorna var på den tiden. Och ser inte Boris ut lite som Brat Pack-medlemmen Anthony Michael Hall?

Det roliga med bilden är det som står i bildtexten längst ned: "Tennisstjärnan Boris Becker prövar Hacking". Satt man framför en dator på 80-talet och gjorde något annat än att spela så hette det ofta att man sysslade med Hacking. Speciellt efter filmen WarGames. Då ville alla Hacka. Hacking med stort 'H'.

Det skulle inte förvåna mig om Boris, på den här bilden, är på väg rakt in i Pentagons huvuddator. Gjorde Stefan Edberg någonsin något sådant?

"Lika intressant som sjöväderrapporten"

Gamla Commodore-ägare minns med största sannolikhet den gamla blaskan Datormagazin. Någon gång under tidningens levnadstid uppstod en annorlunda insändarsida där man uppmanade läsarkretsen att skriva in och släppa på alla hämningar. Läsarna skrev in och sågade redaktionen och redaktionen svarade med att såga läsarbreven. Insändaren nedan är en av de roligare jag läst från den tiden, liksom redaktionens brutala svar.

(Klicka på bilden för förstoring)

Samtidigt som läsarna började inse humorn, och försöka sig på den själva med varierat resultat, började hela redaktionen skriva under pseudonymen Brad S (namnet hämtat från huvudpersonen i spelet Sex Vixens from Space). Det blev tyvärr mindre kul.

Diablo - Ingenting för svenskar

Med anledning av att jag nämnde dåliga försvenskningar av spel i den senaste tillbakablicken kommer här ett exempel på hur det går när man verkligen inte har respekt för varken spelet eller dess köpare.

Sword of Hope

Namn: Sword of Hope
Utgivare: Kemco
År: 1993
Plattform: Gameboy
Genre: Rollspel
Traderapris: c:a 50-150kr

Då och då har det gjorts försök att helt översätta spel till svenska. Ibland har det fungerat bra som i Den längsta resan, ibland mindre bra som Playstation-versionen av Diablo. Men då har det oftast handlat om moderna spel där man dubbat röster. Annat är det med textade spel.

Trots viss succé i Sverige med rollspel på engelska ansåg man från Nintendos (Bergsalas?) sida vid den här tiden att Gameboy-spelarna var yngre, oerfarna och icke engelsk-kunniga. Sword of Hope var ett relativt enkelt rollspel utan avancerade funktioner. Dessutom var spelets handling av det simpla onda-mot-goda-slaget och torde passa den yngre generationen som hand i handske för att lura in dem i rollspelsträsket. Kvar fanns då bara språkproblemet. Spelet var för simpelt för de äldre spelarna och de yngre skulle få problem att läsa all text i spelet.

Så någon fick en ljusblå idé. Varför inte göra en svensk version? Så länge man är noga med stavningen så ska man väl kunna undvika ett nytt Shadowgate? Jag förmodar att tankegångarna gick så och snart ska jag avslöja resultatet. 

Men låt mig första ge er ramen för spelet. I grund och botten är det ett tämligen simpelt rollspel. Du är den onde kungens försvunne son som ska försöka besegra ondskan och införa godhet och ljus i ditt rike igen.

Det handlar om turbaserade strider med slumpmässiga fiender i likhet med andra tidiga japanska rollspel (Phantasy star, Dragon Warrior m fl). Av striderna får du såväl pengar som erfarenhetspoäng som gör att du så småningom går upp i nivå och blir starkare. Ingenting nytt eller spännande alltså.

När jag provade spelet första gången var jag säker på att någon japan med minimala kunskaper i svenska hade suttit med en ordbok, alternativt låtit ett (uselt) datorprogram göra översättningen per automatik. Man kan heller inte ha brytt sig om att anställa en kvalitetssäkrare för då skulle det här spelet aldrig nått den svenska marknaden. Här är några exempel med den engelska översättningen för att ge er perspektiv.

Engelsk version: ”Moth blows out poisonous powder”

Översättning: ”Mal påverkas av giftet”

Engelsk version: ”You remember the spell of Fireball”

Översättning: ”Minns du den magiska formeln Eldb.1.”

Eller varför inte min favorit: ”Du ser bröst. Vill du öppna bröst?”

Gissa själva vad den engelska versionen sa. Med tanke på den unga publik man riktade sig till så måste kidsen ha blivit förvirrade.

Förutom allt det här, finns det då något gott att säga om Sword of Hope? Nej, men det är onekligen ett av de roligaste och mest pinsamma spelsläppen någonsin.

Fotnot: Shadowgate är namnet på det rollspel man bara ett par år tidigare hade försökt översätta till NES:en. Det innehöll bland annat en drös horribla stavfel.

Clayfighter

Namn: Clayfighter
Utgivare: Interplay Productions
År: 1993
Plattform: SNES
Genre: Slagsmål
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Fightingspel, eller slagsmålsspel om man så vill, har producerats sedan spelbranschens barndom. Själv minns jag Yie Ar Kung-fu och Internationell Karate+ med viss värme. Sedan blev jag äldre och förstod aldrig hypen med Double Dragon, Street Fighter eller Tekken. Men det har funnits undantag som gjort något roligt utöver att det gäller att slå någon sanslös. Ett sådant spel är Clayfighter.

Här är alla karaktärer gjorda av lera vilket ger hela spelet en känsla av tecknad film och slagkombinationerna i spelet blir givetvis därefter. Clownen Bonkers huvud skjutas iväg en bit på en fjäder som gubben-i-lådan och Taffy kan skruva och sträcka ut sin kola-kropp åt alla möjliga håll. Roligast att se är dock operasångerskan Helga, komplett med jättebröst och rumpa (som givetvis går att attackera med) samt en vikingahjälm som hon kan sticka motståndaren med. Dessutom får man se upp för hennes höga C som kan åsamka en hel del skada.

Andra karaktärer i spelet inkluderar Ickybod Clay – ett spöke med pumpahuvud, Tiny – en brottare av den amerikanska typen som är allt annat än liten och Blue Suede Goo som är en Elvis-imitatör med en överdriven frisyr som den riktiga Elvis skulle ha dött för.

Många har klagat över spelkontrollen. Att det är svårt att faktiskt veta vad som händer i ett läge när man trycker ned en viss knappkombination. Jag kan bara instämma men samtidigt bidrar det till spelets galna atmosfär. För Clayfighter är inte ett spel att sitta ned och metodiskt lära sig för att kunna besegra allt och alla. Det är snarare en stunds underhållning och skratt i glada vänners lag. Och det tycker jag är en bra egenskap i ett slagsmålsspel. Jag har till exempel svårt att hitta något att skratta åt i Tekken.

Så Street Fighter eller Mortal Kombat-fans kommer förmodligen inte att få ut vad de vill av det här spelet. Men som familjespel är Clayfighter ett mycket bättre alternativ då våld i tecknade filmer är mer eller mindre vardagsmat. Och Clayfighter är ju som jag nämnde lite som en tecknad film.