10 i topp 1989

1989 var året då Gameboy släpptes i Japan och Nordamerika. Det var också året då Nintendo tvingades byta färg på sin ljuspistol, Atari stämde Nintendo och Nintendo stämde Atari. Men framförallt var 1989 ett fantastiskt spelår. Så i två inlägg listar jag de bästa av de bästa. Det här är min tio-i-topplista över de bästa spelen 1989!

#10 Rick Dangerous (Amiga, Amstrad, Atari ST, C64, DOS, Spectrum)

Han var den första spelkaraktären ut från det legendariska programhuset Core Design och det har bland annat sagts att Rick skulle vara Lara Crofts farfar. Även om det aldrig har bekräftats officiellt så är de två plattformsikonerna definitivt själsligt besläktade. Rick Dangerous blandade en skön, tecknad stil med närmast sadistiskt konstruerade fällor och problem i ett plattformsspel av annars ganska enkelt snitt. Visst var det en skamlös kopiering av Indiana Jones, ända ned till inledningens rullande stenklot, men det var charmigt och klurigt och fängslade självplågare i timtal. Visst innehöll det saker som kan betraktas som dålig speldesign idag, men 1989 var man mer benägen att acceptera spelets regler. Och det gjorde inte minst Datormagazins recensent som belönade Rick Dangerous med en 'Screen star', en utmärkelse som gavs till månadens bästa spel.

Läs också min Rick Dangerous-genomgång

#9 Indiana Jones and the last crusade: The Graphic adventure (Amiga, Atari ST, DOS)

Efter succén Maniac Mansion och det utmärkta Zak McKracken var förväntningarna stora på Indiana Jones debut som äventyrsspel av peka-klicka-format. I en tid när filmlicenser sällan blev bra spel byggde Ron Gilbert vidare på de erfarenheter han fått genom MM och Zak och såväl media som spelare blev positivt överraskade då det förutom att vara ett gediget äventyrsspel även utmanade de etablerade gränserna för hur äventyrsspel skulle se ut och bete sig. Från Lucasarts sida ville man att Indys tuffa, handlingskraftiga karaktär skulle återspeglas i spelet och därför införde man några actionscener där man, tvärtemot tidigare äventyrsspel från Lucasarts, kunde dö. Med upp till fyra olika lösningar på spelets pussel såg man också till att spelet blev en utmaning för de som redan sett filmen. Engelska tidsskriften Amiga action skrev att det troligtvis var det bästa Indy-spelet man någonsin skulle få, och spelarna höll med.

Läs också min Indy III-genomgång

#8 Space Quest III: The pirates of Pestulon (Amiga, Atari ST, DOS)

Under 80- och 90-talen låg Sierra långt framme vad det gällde ny teknik. Space Quest III var ett av många spel som introducerade nya moderna egenskaper. Det var ett av de allra första spelen som hade stöd för de nya Soundblaster-ljudkorten. Därigenom blev det ett av de allra första spelen med digitaliserade ljudeffekter. Spelet fick viss kritik för att vara för kort men på det stora hela möttes det av positiva reaktioner. SQ3 vann pris som bästa äventyrsspel av SPA (Software publisher's of america) och Datormagazins recensent Göran Fröjd gav det en 'Screen star' och kallade det för "Det bästa som gjorts i den här genren".

#7 Shadow of the Beast (Amiga)

Att Shadow of the beast blev ett banbrytande spel berodde mer på att det var en fantastisk teknisk prestation än att det var fantastiskt att spela. Spelets svårighetsgrad pendlade i regel mellan 'mycket svårt' och 'sinnessjukt svårt' men vad gjorde det när det var så bedövande vackert. Mest talades det om parallax-bakgrunderna som på vissa ställen uppgick till 14(!) plan och som gav bilden ett nästan tredimensionellt djup och så förstås David Whittakers stämningsfulla musik. Spelet portades till många maskiner (inklusive Amstrad CPC, C64 och Spectrum!) men det var hela tiden Amiga-versionen som stod som den ultimata versionen. Mark McCubbin gjorde året efter en fantastisk portning av spelet till Atari ST som många trodde var omöjlig men inte heller den nådde upp till den makalösa Amiga-versionen. I slutänden blev Shadow of the beast ett spel att visa upp mer än ett spel man umgicks omkring - men oavsett vilket var det en milstolpe i spelhistorien och det här årets största tekniska prestation.

#6 Ninja Gaiden (NES)

Ninja Gaiden var inte ytterligare ett meningslöst plattformsspel. Istället drevs en avancerad handling fram mellan banorna och det som började som en enkel hämnd av en död pappa utvecklades snart till en komplicerad berättelse full med agenter, demoner och förstås en och annan ninja. Hela historien knöts ihop så bra att spelet faktiskt vann en utmärkelse för "bästa slut i ett tv-spel". Visst fanns utmaningen där under själva spelsekvenserna, och det var ett stabilt hoppa-och-slå-spel, men det var de (för den tiden) filmlika mellansekvenserna som verkligen gjorde spelet populärt, så populärt att det genererade två uppföljare på samma maskin. När man pratar om Ninja Gaiden får man göra skillnad på NES-versionen och de övriga. Medan Ataris Lynx och Dos-versionen var baserade på arkadversionen, och Master System-versionen fick en helt egen handling, var det NES-versionen som var den mest minnesvärda.


Plats 1-5

Om fanskap i journalistkåren

Under slutet av 80- och början av 90-talen fick spelarna i Sverige i regel hålla till godo med Datormagazin eller kanske Svenska hemdatornytt när det gällde speljournalistik, men i England fanns det under den här tiden ett antal spel-relaterade tidsskrifter. Engelsmännen låg en bit före svenskarna både vad det gällde speljournalistik men också vad det gällde färgstarka profiler inom den delen av journalistkåren.

En sådan profil var Amiga powers Stuart Campbell. Stuart, som vid sidan av journalistkarriären även arbetade en del för Sensible software, blev snabbt känd för sin tuffa och kompromisslösa attityd. Jez San från Argonaut software sa att han var "hatad av hela spelbranschen" och NTK.net har kallat honom "den tuffaste jäkeln inom speljournalistiken". Det hela gick så långt att en del spelutgivare, inklusive tunga namn som Team 17, vägrade skicka några recensionsexemplar till Amiga power.

Hans tuffhet och integritet fick sin kanske finaste hedersbetygelse när utgivaren Renegade skulle marknadsföra det nya Bitmap brothers-spelet The chaos engine. Efter att Stuart skrivit en positiv recension där han gett spelet 89% i betyg (vilket på AP:s skala var bra mycket högre än motsvarande betyg i andra tidningar) lade Renegade upp en helsidesannons i tidningen CTW som endast innehöll orden: "So good, even that bastard Stuart Campbell likes it" - "Så bra, att till och med fanskapet Stuart Campbell gillar det."

När jag läser en sådan sak tänker jag på den flåshurtiga, men för all del underhållande, speljournalistiken i Sverige på den tiden. Det känns främmande att till exempel HK electronics skulle ha lagt ut en helsidesannons för ett datorspel i någon dagstidning med texten: "Så bra, att den där knölen Christer Rindeblad gillar det!"

Kan man "knäcka" demo?

Satt på lunchen idag och tittade igenom Datormagazin nr 4/1992 och fastnade för nedanstående insändare. Förutsatt att den inte är ett skämt är den väldigt underhållande. Med uttryck som "knäcka demo" och "meggar" är det tydligt att brevskrivaren har snappat upp en hel del men förstår inte vad orden egentligen betyder eller ska användas. Ungefär som när farsgubben ska försöka vara cool och prata tonårsslang med sonens kompisar. Det slutar sällan med succé och ofta med pinsamhet.

För att inte verka helt borta har brevskrivaren skaffat sig en underlig signatur också, något som cracker/demo-gruppers medlemmar (och deras wannabes) hade för vana att lägga sig till med på den tiden. På internet idag är det förstås vardagsmat med ett alias, men då var det häftigt och spännande. Fast jag har förstås hört mycket bättre gruppnamn än Turbo Tabasco Team. För att inte tala om FistJaw.

"Hej, det är jag som är knytnävskäken", typ!

Nåja, DMz:as egen Pontus tar åtminstone brevskrivaren på allvar och svarar på frågorna så sakligt han kan. Men jag undrar vad Pontus egentligen tänkte när han läste brevet.