Även fiktiva rekord är till för att slås

Minns ni det klassiska 174:e avsnittet av Seinfeld? Det när George Costanza försökte rädda sitt gamla high school-rekord på Frogger? Rekordet löd på 860,630 och har trots att det var helt påhittat blivit en sak av historiskt intresse inom popkulturen.

Nu har dock verkligheten hunnit ikapp sagan. Länge ansågs Georges fiktiva rekord som orealistiskt och oslagbart i den verkliga världen men den första januari i år blev det officiellt att Pat Laffaye mäktat med 896,980 och därmed intagit första-platsen på Twingalaxies ranking för Frogger.


Jason Alexander (som spelade George i Seinfeld) släppte följande skämtsamma uttalandes som svar: "Mazel tov. Du slog en påhittad karaktär med ett påhittat rekord. Dags att betala tillbaka vad dina föräldrar lagt ut på dina studier!"

Spy Hunter

Namn: Spy Hunter
Utgivare: Sega
År: 1984
Plattform: Commodore 64
Genre: Action
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Det ser verkligen inte mycket ut för världen, och den grundläggande spelidén var gammal och tråkig redan när det begav sig i mitten på 80-talet. Men man kryddade det här actionspelet med ett finurligt sätt att plocka upp bonussaker och extravapen som gör att den gamla arkadhiten faktiskt lyfter över de mediokra spelens skara – men bara för en liten stund.

Som många andra bra spel är den grundläggande spelidén tämligen enkel. Sett uppifrån ska man styra en bil utrustad med kulspruta och skjuta ner så många fiendebilar som möjligt. Alternativt kan man tackla ut dom i terrängen så de kraschar, man får dock se upp så att man inte tar kål på någon stackars civilist för sådana kryllar det av utefter vägarna.

Emellanåt dyker en lastbil upp och lyckas man anpassa fart och riktning på sin bil kan man köra upp på släpet för att få tillgång till extra vapen och specialsaker som missiler, rökbomber och oljetunnor. Då och då delas vägen upp och den ena filen leder rakt ut i vattnet. Ibland står där ett båthus som automatiskt förvandlar bilen till en båt och då är fienderna naturligtvis båtar. 

Så fortsätter man som ömsom bil, ömsom båt. Håller man igång tillräckligt länge kan man se årstiderna förändras och det påverkar givetvis hur bilen och båten beter sig.

Spelkontrollen är knepig då vägarna redan från början känns ganska hala, får man dessutom en tackling ut i ruffen ska det mycket till om man ska kunna rädda sig upp på vägen igen. Efter hand får man stifta bekantskap med allt svårare fiender. En del har skottsäkert pansar och kan bara tacklas av vägen, en del har sin egen kulspruta som den avfyrar mot spelaren och så finns förstås de bombande helikoptrarna som bara kan slås ut av missiler. 

Det är hyfsat med variation för att slå ihjäl en halvtimme men ändå inte tillräckligt för att fastna någon längre stund. Spy Hunter lockar mig därför inte till spel som det gjorde i mitten på 80-talet även om det fortfarande är ett kompetent och roligt litet tidsfördriv. Vill du ha ännu större variation och utmaning rekommenderar jag uppföljaren Super Spy Hunter till NES, ett spel som jag lär återkomma till längre fram här på bloggen.

Det knepigaste i Spy Hunter-världen är annars att en film baserad på spelet har varit på gång i några år nu. Den planeras ha premiär någon gång nästa år enligt IMDB och jag undrar var de hittade handlingen någonstans, för inte finns den i spelet i alla fall.

Gradius

Namn: Gradius
Utgivare: Konami
År: 1988
Plattform: NES
Genre: Shoot'em up
Traderapris: c:a 50-150kr

Denna arkadkonvertering sålde över en miljon exemplar i Japan. Det är ett rent actionspel där ett rappt avtryckarfinger är ett måste. Och när det begav sig i slutet av åttiotalet var det en av de titlar jag och mina kompisar hyrde mest nere på den lokala macken.

Grafiskt sett är det inget att skriva hem om. Bakgrunden är fylld med prickar i olika färger som ska föreställa stjärnor och i över- och nederkant av skärmen far en hyfsad terräng förbi. Fienderna och spelets övriga effekter ser okej ut, men det är egentligen inte det viktiga i ett sådant här spel.

Viktigare är spelkontrollen som i detta fall är utmärkt även om en viss tröghetsfaktor kan anas. Den är dock inget hinder utan en ren vanesak. Det som gjorde att Gradius verkligen stod ut från mängden av actionspel på åttiotalet var dess unika vapensystem.

Vissa fiender man skjuter efterlämnar bonusar, men istället för att de uppgraderar skeppet omgående sparas de i en slags pott. Ju större antal bonusar i potten desto bättre uppgradering att aktivera. Ungefär som att sälja jultidningar alltså!

Dessa uppgraderingar kunde sedan röra sig om missiler, högre hastighet, kraftfullare kanoner och sådana saker.

Gradius är den typen av spel du kan plocka upp när som helst och spendera några lediga minuter på. Musiken är rätt trevlig och sätter sig snabbt, och det faktum att spelmusiken släpptes på skiva i begränsad upplaga 1987 vittnar en del om dess kvalitet.

Men Gradius är tyvärr bara kul en liten stund. Anledningen till det förutom spelets repetitiva spelsätt är att om man blir träffad och dör förlorar man alla aktiverade uppgraderingar och får börja om från början med att samla bonusar. Det är okej om det händer i början av spelet då det är tätt mellan bonusarna och gott om tid att samla upp dem. Men längre in är de färre och intensiteten så mycket högre att det är nästan omöjlig att samla ihop dem igen. Och ju längre du kommer desto nödvändigare blir uppgraderingarna.

Som om det inte vore nog finns det i sann arkadspelsanda inget sätt att spara sina framsteg. Så ska man komma långt är det tid och träning som krävs, något som kanske inte lockar så många spelare idag.

Det Gradius numera kanske är mest känt för är att det introducerade den så kallade Konami-koden för första gången. Inlagt av Kazuhisa Hashimoto, mannen som var ansvarig för konverteringen från arkadspel till konsollspel, gav den spelaren de flesta av uppgraderingarna på en gång. Den här koden har sedan använts flitigt i Konamis spel, om än med viss variation.

Star Wars

Namn: Star Wars
Utgivare: Parker Brothers
År: 1987
Plattform: Atari ST
Genre: Shoot'em up
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Star Wars släpptes intressant nog som ett arkadspel året efter att spelet Empire Strikes Back kom till Atari 2600 och Intellivision 1982. Eftersom det var uppbyggt av vektorgrafik kunde man packa in en hel del action på skärmen och ändå göra det spelbart på väldigt långsamma system. Den versionen jag testade för den här recensionen var för Atari ST och släpptes först 1987.

Spelet består av tre banor baserade på slutskedet av filmen. Först själva inflygningen mot Dödsstjärnan där man ska skjuta såväl Tie fighters som projektiler som kommer emot en. När det är avklarat gäller det att slå ut vapentornen på Dödsstjärnans yta och först därefter får man chansen att ge sig ner i den berömda rännan som löper över stridsstationens ekvator. Liksom i filmen avslutas rännan med det lilla avgasröret som kräver en perfekt träff. Sedan börjar allt om igen på en högre svårighetsgrad.

Det är alltså inget spel man fördjupar sig i. Och som framgår av bilden ovan är det inte heller något bildskönt spel. Men det finns en slags magisk Star Wars-känsla där som gör att man gärna återkommer till det. För visst är det kul med modernare Star Wars-spel där man får fäktas med ljussabel och använda kraften, men när jag var liten toppades det lätt av att få susa runt i en X-wing och skjuta ner allt imperiellt som kom i min väg. Den drivkraften har jag nog kvar och därför är Star Wars ett riktigt kul tidsfördriv. Trots grafiken och trots att spelet är så kort.

Det märkligaste i sammanhanget är att Star Wars-känslan är så påtaglig då det påstås att spelet i stort sett består av (det osläppta) arkadspelet Warp Speed med några licensierade saker (Dödsstjärnan, Tie fighters, X-wing etc.)

Världsrekordet i att spela det här spelet så länge som möjligt på en kredit (utan att dö) är enligt Wikipedia 54 timmar. Själv nöjer jag mig med tio minuter då och då.

Cadash

Namn: Cadash
Utgivare: Taito Corporation
År: 1992
Plattform: Megadrive
Genre: Action/Rollspel
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Jag ska erkänna det direkt. Jag är ingen större fan av arkadkonverteringar. Och sådana kom det en hel del vid tiden för Cadash. När sedan Zelda gjorde succé öppnades dörrarna för en flodvåg av actionorienterade kvasi-rollspel. Jag är inte så förtjust i sådana heller, även om där finns flera undantag.

Nåväl, Taito är en av de större arkadspelsutvecklarna i spelhistorien. Man är ansvariga för sådana succéer som Bubble Bobble, Arkanoid, Bust-A-Move och Toki: Going ape spit. Gemensamt för dessa är att det är gulliga spel med inriktning på pussel- eller plattformsgenren.
Som action/rollspels-hybrid står Cadash för Taitos sämre sida. Att det är en halvhjärtad arkadkonvertering späder bara på det intrycket.

Spelets svårighetsgrad är sannerligen inte låg. I arkadhallen hade du givetvis så många liv som dina mynt räckte till, här har man infört en begränsning på två extra liv. Det är allt. Och vad värre är - det finns ingen som helst möjlighet att spara sitt spel.
Så inte nog med att spelet tar tid, man måste lägga ned en hel del av den tiden på att bygga upp sin karaktär genom att slakta monster. Och det är nog den sämsta egenskap man kunde ha plockat från rollspelen.

Så mycket mer rollspel än så blir det inte. För trots att man med jämna mellanrum går upp i nivåer (levels för er som är insnöade på engelska ord), köper nya vapen och rustningar och kan konversera med människor man möter så är det bara utsmyckning. Cadash är är ren och skär arkadaction, och tyvärr inte speciellt bra gjord heller. Grafiken och animationerna är visserligen stilrena och snygga men kontrollen är oprecis och en del av fienderna rör sig löjligt fort.

Storyn har vi sett förut. En kidnappad prinsessa. En kung som vill att du gör något åt saken. Och en ondskefull skurk som orsakat det hela. Nästan skrattretande klyschigt. Ännu värre blir det när man synar spelets repliker, eller till och med namn på saker och ting.
Vad sägs om en stad som heter ”Marinade”? Eller en slags boss som heter ”Black Pudding” och ser ut precis som – just det, en svart pudding! Och när du dör och väljer 'continue' så står det sanningsenligt ”Reincarnated miraculously”, som för att försöka ursäkta att spelets mekanismer inte är helt verklighetstrogna.

Så, när själva spelkontrollen är sådär oprecis som bara arkadspel kan vara och designen framkallar fnissattacker så är det svårt att urskilja vad de lagt ned tid och pengar på. Men så här är det tyvärr med allt för många arkadportningar. Och när Taito dessutom inte har med de roligaste spelbara karaktärerna kan jag inte annat än rekommendera er att ta en lång omväg runt det här spelet.