Sundog: Frozen Legacy

Namn: Sundog: Frozen Legacy
Utgivare: FTL Games
År: 1985
Plattform: Atari ST
Genre: Strategi
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Under Atari ST:s första år i livet var Sundog den bäst säljande titeln. Då hade det ändå konkurrens av storheter som Liftarens guide till galaxen, King's quest II och Zork. Det säger en hel del om Sundogs kvalitet. Inom den här genren under 80-talet överträffades det bara av Elite som förde denna typ av scifi-strategispel till ännu högre höjder. Sundog besitter trots det en hel del kvaliteter som den är ensam om även i dagens läge vilket gör det till en intressant titel även idag.

Sundog: Frozen Legacy utvecklades från början till Apple II-datorn och kom ut redan 1984. Året efter portades alltså spelet till Atari ST och blev den bäst säljande mjukvaran och en jättesuccé för den nya hemdatorn. Spelet är uppdelat i ett antal olika deluppdrag som till slut leder en fram mot det huvudsakliga målet – nämligen att slutföra det uppdrag din farbror Brock höll på med när han dog. Uppdraget går ut på att man ska ta hand om alla leveranser till en religiös koloni, vilket även inkluderar kolonins framtida invånare som ligger nedfrysta lite varstans i galaxen. Problemet när spelet startar är dock att farbror Brock aldrig talade om för en var den där kolonin finns.

Spelet skryter på utsidan av kartongen om att det har ”Zoomaction”. Vad det innebär är att spelet zoomar in för att visa insidan på byggnader eller skepp i mer detalj. I dag är det knappast något att yvas över men 1985 var det en stor nyhet då de flesta spel höll sig på samma avstånd från ”kameran” hela tiden. Och jag kan inte undvika att bli lite imponerad över hur detaljerat Sundog faktiskt är. Man ser människor gå omkring i byggnaderna, det finns barer där man kan dricka, äta, spela på enarmade banditer eller utföra skumma affärsuppgörelser. Det finns banker, hotell, restauranger och ett flertal andra byggnader att undersöka. Överallt kan man se människor som rör sig runt, inte planlöst, utan till synes som om de har ett mål och mening med sin vandring. Det är kul även om det går att genomskåda denna ytliga intelligens om man tittar tillräckligt länge.

Mest detaljerat är dock skeppet som gett spelet dess namn. Här finns gott om saker att hålla reda på. I maskinrummet kunde man titta närmare på statusen för warpmotorerna, vapensystemen, sköldgeneratorerna och en del annat. Vissa delar av dessa system är trasiga när spelet startar så ett av de första målen är givetvis att renovera upp det gamla skeppet. Reservdelar inhandlas på lämplig butik i den stad, på den planet man befinner sig. Har man otur måste man ta sig till en annan stad eller i värsta fall en helt annan planet. Ytterligare ett bevis på spelets detaljrikedom är att reservdelarna kan vara original och därmed exakt vad som behövs vilket är dyrt, men man kan också tillfälligt ersätta den trasiga detaljen med en slags universaldel, men då med nackdelen att systemet inte kan gå på 100% effektivitet.

Sedan handlar mycket av spelet om att flyga fram och tillbaka, kors och tvärs mellan olika planeter och städer för att kunna uppfylla spelets olika delmål. Antingen kan man ta det säkra före det osäkra och handla med städer på planeter i välordnade områden, eller så kan man riskera att bli attackerad av pirater i de mer skabbiga delarna av galaxen.
Var man än kommer i spelet och vad man än ska gör så finns det alltså hela tiden valmöjligheter. Ska man leta efter en försäljare själv eller ska man ta hjälp av en mellanhand? Ska man köpa prylen direkt eller ska man försöka pruta först? Och ska man då hota, fjäska eller bara försöka 'snacka' sig till ett bättre pris? Spelet kräver hela tiden att man är aktiv och väldigt lite lämnas åt slumpen.

Den tidiga Atari ST-grafiken lämnar idag inga bestående intryck då den bäst kan beskrivas som funktionell. Ljudet är dessutom i det närmaste obefintligt. Det som istället lockar mig är helt enkelt alla valmöjligheter som tenderar att göra spelet större och mer varierat än vad det i själva verket är. Det finns nästan lika många användbara strategier för Sundog som det finns spelare och även om det inte slår Elite på fingrarna i varje enskild del bildar det en helhet som faktiskt är ett bra alternativ till nämnda klassiker.



EFTERTANKEN

Sundog må ha varit innovativt och långt före sin tid men det krävde dock sin tribut. När en av skaparna och tillika huvudprogrammerare för projektet, Bruce Webster, efter några intensiva månader hade avlusat Sundog för Apple II och fått klart version 2.0 var han så less på programmering, spel och hela branschen att han sade upp sig från FTL. Trots att han fick flera lukruativa erbjudanden från andra företag dröjde det nästan fyra år innan han orkade återvända till branschen. En tragisk men intressant belysning av att allt inte var guld och gröna skogar i spelbranschens barndom. De må ha varit pionjärer men fick ofta slita hårt för det vilket allt för sällan lyfts fram idag.

Cannon Fodder

Namn: Cannon Fodder
Utgivare: Virgin Interactive Entertainment
År: 1994
Plattform: Atari ST
Genre: Strategi
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Cannon Fodder orsakade en hel del rabalder i hemlandet England för att det använde en Vallmo-blomma på förpackningens framsida. Vallmon hade länge varit en symbol för välgörenhetsorganisationen The Royal British Legion. Legionen, som arbetar med att hjälpa krigsveteraner och och tjänstgörande militärer, blev upprörda över att förknippas med ett datorspel som verkade förhärliga krig. Detta blåste upp till en av de värsta spelrelaterade stormarna i Storbritannien någonsin.

Innan spelet ens var klart läckte information ut till media och när tabloiden Daily Star fick nys om spelets slogan, ”War has never been so much fun”, och såg att man använde sig av Vallmon publicerade man en upprörd artikel där man uppmanade till bojkott av det skamfulla spelet. Andra tidningar hakade snabbt på och snart trummades en kampanj ut om att stoppa spelet.
Efter mycket tjafs fram och tillbaka tog Sensible Software bort Vallmon från omslaget. När spelet släpptes innehöll dock titelskärmen fortfarande sagda blomma men med en brasklapp i form av en text där det stod att legionen inte hade något med spelet att göra. Varför Sensible valde att använda sig av Vallmon från första början är dock höljt i dunkel.

Spelet orsakade även debatt i övriga Europa och den erkänt tuffa spelcensuren i Tyskland ansåg att spelet innehöll överdrivet våld vilket resulterade i att man förbjöd försäljning till minderåriga. Bara sju år senare gick spelet intressant nog igenom utan anmärkning när det släpptes till Gameboy color.

För utvecklarna på Sensible blev all uppståndelse lätt bisarr då Cannon Fodder var tänkt som satir. Detta märks inte minst i spelets titel och slogan. I spelet fanns det också en scen där rekryter stod i en lång kö bredvid en kulle täckt med alla stupades gravar. Dessutom hade varje rekryt i spelet ett namn och i slutet av varje bana listades namnen på de som stupat för att belysa det meningslösa slöseriet med människoliv.

Och om det inte var nog för att övertyga någon om utvecklarnas intentioner så kunde man läsa de avslutande orden i spelets manual: ”As Cannon Fodder demonstrates in its own quirky little way, war is a senseless waste of lives and resources. We hope you never find out the hard way.”

Det förhindrade inte spelet från att bli utskällt i daglig media. Spelkritikerna fattade däremot galoppen och gav det överlag utmärkta omdömen. Den ansedda tidskriften Amiga Format sade till exempel: "Violent, yes! Extremely thought provoking. Highly enjoyable foray into the intelligent side of wandering around the place and doing it to them before they do it to you." Så här 14 år senare håller det uttalandet fortfarande.

CF-världarna ses snett uppifrån och man styr en grupp på upp till åtta soldater runt på en karta och löser vissa uppdragsmål. I början handlar det mest om att eliminera fiendesoldater och spränga byggnader men efter ett tag blir uppdragen mer komplicerade. Dessutom kräver vissa banor att du planerar i förväg och delar upp dina soldater i mindre grupper för att lyckas med målet.

Soldaterna styrs föredömligt enkelt genom att man vänsterklickar på den punkt de ska röra sig mot. Höger musknapp förvandlar muspekaren till ett sikte och avfyrar vapnen. Utefter banorna finns det extra vapen att plocka upp i form av bazookas och granater. Med de sistnämnda får man dock se upp så man inte råkar spränga dem innan man hunnit plocka upp dem. Gör man det kan man vara säker på att fastna på banan i fråga eftersom granaterna nästan alltid behövs för att spränga något. Utöver vapnen finns det en del fordon som man kan hoppa in i och sprida ytterligare förödelse med.

Tyvärr finns det ingen AI att tala om så vill du gå runt något måste du klicka ett flertal gånger i en halvcirkel runt hindret för att dina soldater ska hitta rätt väg, kommer det ett hinder emellan går de rakt in i det och stannar. Det här gör det till exempel extra svårt när det dyker upp kvicksand och andra lömska fällor.

Dör dina soldater på ett uppdrag ersätts de till nästa gång av nya och motsvarande antal gravar läggs till på ovan nämnda kulle. De som överlever en bana befordras och får en liten uppgradering i form av högre skotthastighet, bättre pricksäkerhet och möjligheten att skjuta på längre avstånd.

Grafiken är enkel och lagom detaljerad. Man vandrar mellan djungel-miljö, snölandskap och vidsträckt öken. Figurerna är baserade på Sensibles fotbollspel och animationerna ligger därför på den nivån. Uppskattar man 16-bitars grafik är den dock helt okej.

Den samplade titelmelodin är höjdpunkten vad det gäller ljud. ”War has never been so much fun” är en humoristisk liten bagatell som snabbt sätter sig på hjärnan. I övrigt är det godkänt kulsprutesmatter och explosioner. Atmosfäriska ljud lyser med sin frånvaro tyvärr.

Idag skulle väl knappast Cannon Fodder orsaka sådant rabalder som det gjorde då. Många spel idag är mer utmanande och satir är mer eller mindre vardagsmat. Men som spelare i början på 90-talet var det inte heller kontroversen som lockade. Det var istället den briljanta blandningen av action och strategi som blandades ihop och serverades i en färgglad form med glimten i ögat.

Idag har det fortfarande samma dragningskraft. Och det faktum att spelets nivåer är ganska små jämfört med moderna spel gör det Cannon Fodder till ett perfekt spel att köra igång kortare stunder när man behöver en snabb fix av ren spelglädje. Det här är definitivt ett av de roligare antikrigs-krigsspelen du kan spela, och när du gör det kan du tänka på vad en liten oskyldig blomma kan ställa till det ibland.

Dune: The Battle for Arrakis

Namn: Dune 2
Utgivare: Westwood Studios
År: 1993
Plattform: Amiga
Genre: Realtidsstrategi
Traderapris: c:a 20-100kr

I mitten på nittiotalet formligen exploderade genren för realtidskrigsspel genom Blizzards Warcraft och framförallt Westwoods legendariska spelserie Command & Conquer. Den sistnämnda titeln förärade till och med Westwood en plats i Guiness rekordbok för deras 10 miljoner sålda exemplar över hela världen. Vad alla inte känner till är att genren egentligen började med Dune 2 ett par år tidigare.

Spelet är löst baserad på David Lynch knepiga filmtolkning av Frank Herberts klassiska roman och upplägget är föredömligt enkelt. Planeten Arrakis är unik eftersom det är den enda planeten där man kan hitta den eftertraktade kryddan Melange. Kejsaren utlyser en slags tävling mellan de tre adelsmannahusen Harkonnen, Atreides och Ordos där den som besegrar de andra två får guvernörsskap över hela Arrakis och därmed ensamrätt på att skörda den värdefulla kryddan.

Grafiskt är det ingen större skillnad mellan Amiga-versionen och de till DOS och Megadrive. Det är tydlig och varierad grafik som står sig bra idag. Undantaget är animationerna som är alldeles för få och stela med dagens mått mätt. Men på det stora hela är det fullt acceptabelt såvida man inte är grafikfetishist.

Om grafiken är bra så håller ljudet toppklass med digitaliserade röster för trupperna och de viktigaste funktionerna i spelet. Dessutom ger den mjuka svävande musiken en skarp kontrast till de militäriska röster och övriga ljudeffekter i spelet. Och faktiskt känns hela Dune 2 vara genomarbetat på varje område, från spelkontroll till ljud och grafik. Något som Westwood fortsatt att skämma bort oss med i senare spel. Det är ett gediget hantverk.

Har du spelat Command & Conquer känner du igen upplägget. Man konstruerar en bas med olika byggnader och skickar sedan ut så kallade Skördare för att samla in naturresurser (i det här fallet kryddan Melange) som sedan används för att producera nya byggnader och trupper. Sådär pågår det och emellanåt blir man attackerad eller tvungen att attackera motståndaren. För att spetsa till det hela har man infört en osäkerhetsfaktor i form av jättelika sandmaskar som attackerar till synes slumpartat och utan förvarning.
När ett uppdrag är avklarat möts man av en översiktskarta där man i bästa Risk-stil får välja nästa område att försöka erövra. Ett spelsätt som dykt upp igen på senare tid i spel som Rise of Nations.

Det finns en anda enkelhet i Dune som jag gillar skarpt. Jag är inte speciellt snabbtänkt och har egentligen aldrig fastnat för C&C, så jag dras in från början av spelets tempo och det faktum att det är lätt att behålla överblicken över de få byggnader och truppslag man har ganska långt in i spelet. I Amigaversionen finns det till och med en begränsning på 32 i spel samtidigt. Av de anledningarna lämpar sig spelet allra bäst till nybörjare av genren.

Men när nybörjaren blir erfaren kan det positiva negativt. Det blir tydligt med hastigheten. Redan under det andra uppdraget börjar det kännas frustrerande. Så här ungefär:

Alla byggnader jag kan bygga är uppförda, i vissa fall i mer än ett exemplar. Skördarna sköter sig själva och kvar finns möjligtvis lite tillverkning av extra soldater att göra trots att de jag har klarar biffen när mesarna från huset Atreides anfaller. Men allt går frustrerande långsamt och jag kommer på mig själv med sitta och stirra ut i tomma intet med tankarna på något helt annat än det som händer på skärmen, vilket inte är mycket.

Jag går in i menyerna för att hitta någon inställning som snabbar upp spelet. Till min besvikelse inser jag att det redan är uppskruvat till max. Det står 'Fastest'. Det är alltså den initiala hastigheten. Man undrar ju vilka som skulle vilja sakta ned spelet ännu mer?
Jag går och ställer undan kaffemuggen, besöker toaletten och tömmer blåsan, och när jag sedan kommer tillbaka har jag fortfarande inte tillräckligt med krediter för att uppfylla uppdragskraven, trots att mina skördare gått utan något uppehåll. Och då tog jag väldigt god tid på mig.

Det som var nyheter i Dune är idag genrestandard eller i vissa fall gårdagens genrestandard. Men oavsett vilket realtidsstrategispel du plockar fram från de senast 10-15 åren så finns Westwoods designidéer där i någon form. Så banbrytande var Dune 2 och så tungt vilar dess arv idag.

Men om allt från Dune och mer därtill finns i senare spel, vill man då spela Dune 2 idag?
Hade det inte varit för spelets snigeltempo hade jag nog svarat 'ja'. Men när saker och ting är som de är lämnar jag Dune 2 till nybörjarna i genren. Alla andra bör behålla sina minnen av spelet intakta och spela något modernare. Framförallt något snabbare. I skrivande stund har jag fortfarande inte testat DOS-versionen, men är du nyfiken finns den för gratis nedladdning här tillsammans med en hel del extra godis. Fast å andra sidan släppte Westwood Command & Conquer Gold för fri nedladdning häromåret. Valet är ditt.

SAKER JAG LÄRDE MIG AV ATT SPELA

* Att vara envåldshärskare kan vara riktigt långtråkigt.
* På Arrakis går det bara att anfalla byggnader från väster.

EFTERTANKEN

Bra filmer kan lätt bli usla spel. Usla filmer blir lätt usla spel även de. Det är nog tur att Westwood bara gjorde en väldigt vag koppling till Lynch-filmen. Men jag undrar hur spelet sett ut om man inte haft rättigheterna till Dune. Hade det ens blivit gjort?

Mer info för den Dunefrälste finns bland annat här.