10 i topp 1989

1989 var året då Gameboy släpptes i Japan och Nordamerika. Det var också året då Nintendo tvingades byta färg på sin ljuspistol, Atari stämde Nintendo och Nintendo stämde Atari. Men framförallt var 1989 ett fantastiskt spelår. Så i två inlägg listar jag de bästa av de bästa. Det här är min tio-i-topplista över de bästa spelen 1989!

#10 Rick Dangerous (Amiga, Amstrad, Atari ST, C64, DOS, Spectrum)

Han var den första spelkaraktären ut från det legendariska programhuset Core Design och det har bland annat sagts att Rick skulle vara Lara Crofts farfar. Även om det aldrig har bekräftats officiellt så är de två plattformsikonerna definitivt själsligt besläktade. Rick Dangerous blandade en skön, tecknad stil med närmast sadistiskt konstruerade fällor och problem i ett plattformsspel av annars ganska enkelt snitt. Visst var det en skamlös kopiering av Indiana Jones, ända ned till inledningens rullande stenklot, men det var charmigt och klurigt och fängslade självplågare i timtal. Visst innehöll det saker som kan betraktas som dålig speldesign idag, men 1989 var man mer benägen att acceptera spelets regler. Och det gjorde inte minst Datormagazins recensent som belönade Rick Dangerous med en 'Screen star', en utmärkelse som gavs till månadens bästa spel.

Läs också min Rick Dangerous-genomgång

#9 Indiana Jones and the last crusade: The Graphic adventure (Amiga, Atari ST, DOS)

Efter succén Maniac Mansion och det utmärkta Zak McKracken var förväntningarna stora på Indiana Jones debut som äventyrsspel av peka-klicka-format. I en tid när filmlicenser sällan blev bra spel byggde Ron Gilbert vidare på de erfarenheter han fått genom MM och Zak och såväl media som spelare blev positivt överraskade då det förutom att vara ett gediget äventyrsspel även utmanade de etablerade gränserna för hur äventyrsspel skulle se ut och bete sig. Från Lucasarts sida ville man att Indys tuffa, handlingskraftiga karaktär skulle återspeglas i spelet och därför införde man några actionscener där man, tvärtemot tidigare äventyrsspel från Lucasarts, kunde dö. Med upp till fyra olika lösningar på spelets pussel såg man också till att spelet blev en utmaning för de som redan sett filmen. Engelska tidsskriften Amiga action skrev att det troligtvis var det bästa Indy-spelet man någonsin skulle få, och spelarna höll med.

Läs också min Indy III-genomgång

#8 Space Quest III: The pirates of Pestulon (Amiga, Atari ST, DOS)

Under 80- och 90-talen låg Sierra långt framme vad det gällde ny teknik. Space Quest III var ett av många spel som introducerade nya moderna egenskaper. Det var ett av de allra första spelen som hade stöd för de nya Soundblaster-ljudkorten. Därigenom blev det ett av de allra första spelen med digitaliserade ljudeffekter. Spelet fick viss kritik för att vara för kort men på det stora hela möttes det av positiva reaktioner. SQ3 vann pris som bästa äventyrsspel av SPA (Software publisher's of america) och Datormagazins recensent Göran Fröjd gav det en 'Screen star' och kallade det för "Det bästa som gjorts i den här genren".

#7 Shadow of the Beast (Amiga)

Att Shadow of the beast blev ett banbrytande spel berodde mer på att det var en fantastisk teknisk prestation än att det var fantastiskt att spela. Spelets svårighetsgrad pendlade i regel mellan 'mycket svårt' och 'sinnessjukt svårt' men vad gjorde det när det var så bedövande vackert. Mest talades det om parallax-bakgrunderna som på vissa ställen uppgick till 14(!) plan och som gav bilden ett nästan tredimensionellt djup och så förstås David Whittakers stämningsfulla musik. Spelet portades till många maskiner (inklusive Amstrad CPC, C64 och Spectrum!) men det var hela tiden Amiga-versionen som stod som den ultimata versionen. Mark McCubbin gjorde året efter en fantastisk portning av spelet till Atari ST som många trodde var omöjlig men inte heller den nådde upp till den makalösa Amiga-versionen. I slutänden blev Shadow of the beast ett spel att visa upp mer än ett spel man umgicks omkring - men oavsett vilket var det en milstolpe i spelhistorien och det här årets största tekniska prestation.

#6 Ninja Gaiden (NES)

Ninja Gaiden var inte ytterligare ett meningslöst plattformsspel. Istället drevs en avancerad handling fram mellan banorna och det som började som en enkel hämnd av en död pappa utvecklades snart till en komplicerad berättelse full med agenter, demoner och förstås en och annan ninja. Hela historien knöts ihop så bra att spelet faktiskt vann en utmärkelse för "bästa slut i ett tv-spel". Visst fanns utmaningen där under själva spelsekvenserna, och det var ett stabilt hoppa-och-slå-spel, men det var de (för den tiden) filmlika mellansekvenserna som verkligen gjorde spelet populärt, så populärt att det genererade två uppföljare på samma maskin. När man pratar om Ninja Gaiden får man göra skillnad på NES-versionen och de övriga. Medan Ataris Lynx och Dos-versionen var baserade på arkadversionen, och Master System-versionen fick en helt egen handling, var det NES-versionen som var den mest minnesvärda.


Plats 1-5

Indiana Jones and The Last Crusade

Namn: Indiana Jones & The Last Crusade
Utgivare: Lucasarts
År: 1989
Plattform: Amiga
Genre: Äventyrsspel
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Jag har många goda minnen av Indiana Jones. Jag spelade till exempel en remix-skiva med filmmusiken en hel sommar runt 1990. Jag kan fortfarande nynna på vissa bitar av den. Filmerna var en stor del av min barndom och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Jakten på den försvunna skatten. Det är nog bara Star Wars och Ghostbusters som jag sett fler gånger.

Därför var det under en period rätt naturligt att kasta sig över allt som kom med hans namn på även i spelväg. Så jag spelade det idiotiska Temple of Doom på min Atari ST. Jag övade upp min engelska på textäventyret(!) Revenge of the Ancients på kompisarnas PC, och fick till slut mitt lystmäte i The Last Crusade.

Även om det första Indiana Jones-spelet till Atari 2600 var en stor succé hade mannen med hatten aldrig riktigt hittat rätt i spelvärlden. När Lucasarts (dåvarande Lucasfilm Games) bestämde sig för att göra det de kunde bäst hittade Indy äntligen rätt. Bortsett från Sierra var Lucasarts redan då marknadsledande på äventyrsspel av typen 'peka-klicka' och det släppte lös äventyrarens potential.

Spelet följde filmen till stor del men kryddade det hela med några nya platser och alternativa slut. Nackdelen med att följa filmen så noga var att många pussel och svårigheter i spelet kunde lösas om man hade sett filmen. Men detta vägdes upp av att man inte alltid var tvungen att gå samma väg som i filmen för att ta sig från en plats till en annan.

Lucasarts ville att variationerna i Indys karaktär skulle återspeglas i spelet och därför införde man också några actionscener där man, tvärtemot tidigare äventyrsspel från Lucasarts, kunde dö. Dessutom var man noggranna med spelets konversationer. Varje mening var av betydelse för fortsättningen och om man inte orkade, eller klarade av, att prata sig ur en situation fanns alltid möjligheten att ta till våld istället.

Som alltid med spel av den här typen är det sällan kul att spela om. Men jag märkte att femton års glömska faktiskt gjorde det riktigt utmanande igen. Så utmanande det kan vara med sina filmbaserade pussel.

En liten dos nostalgi och tonvis av Lucasarts klassiska humor gjorde återigen det här spelet till en angenäm upplevelse. Visst är Fate of Atlantis ett bättre spel, men ska du gå tillbaka och återupptäcka Indy-spelen så börja med det här!