Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2008-07-04

Indiana Jones and The Last Crusade


Namn: Indiana Jones & The Last Crusade
Utgivare: Lucasarts
År: 1989
Plattform: Amiga
Genre: Äventyrsspel
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Jag har många goda minnen av Indiana Jones. Jag spelade till exempel en remix-skiva med filmmusiken en hel sommar runt 1990. Jag kan fortfarande nynna på vissa bitar av den. Filmerna var en stor del av min barndom och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Jakten på den försvunna skatten. Det är nog bara Star Wars och Ghostbusters som jag sett fler gånger.
Därför var det under en period rätt naturligt att kasta sig över allt som kom med hans namn på även i spelväg. Så jag spelade det idiotiska Temple of Doom på min Atari ST. Jag övade upp min engelska på textäventyret(!) Revenge of the Ancients på kompisarnas PC, och fick till slut mitt lystmäte i The Last Crusade.
Även om det första Indiana Jones-spelet till Atari 2600 var en stor succé hade mannen med hatten aldrig riktigt hittat rätt i spelvärlden. När Lucasarts (dåvarande Lucasfilm Games) bestämde sig för att göra det de kunde bäst hittade Indy äntligen rätt. Bortsett från Sierra var Lucasarts redan då marknadsledande på äventyrsspel av typen 'peka-klicka' och det släppte lös äventyrarens potential.
Spelet följde filmen till stor del men kryddade det hela med några nya platser och alternativa slut. Nackdelen med att följa filmen så noga var att många pussel och svårigheter i spelet kunde lösas om man hade sett filmen. Men detta vägdes upp av att man inte alltid var tvungen att gå samma väg som i filmen för att ta sig från en plats till en annan.
Lucasarts ville att variationerna i Indys karaktär skulle återspeglas i spelet och därför införde man också några actionscener där man, tvärtemot tidigare äventyrsspel från Lucasarts, kunde dö. Dessutom var man noggranna med spelets konversationer. Varje mening var av betydelse för fortsättningen och om man inte orkade, eller klarade av, att prata sig ur en situation fanns alltid möjligheten att ta till våld istället.
Som alltid med spel av den här typen är det sällan kul att spela om. Men jag märkte att femton års glömska faktiskt gjorde det riktigt utmanande igen. Så utmanande det kan vara med sina filmbaserade pussel.
En liten dos nostalgi och tonvis av Lucasarts klassiska humor gjorde återigen det här spelet till en angenäm upplevelse. Visst är Fate of Atlantis ett bättre spel, men ska du gå tillbaka och återupptäcka Indy-spelen så börja med det här!

Inga kommentarer: