Ghostbusters

Namn: Ghostbusters
Utgivare: Activision
År: 1984
Plattform: Commodore 64
Genre: Action/Strategi
Traderapris: 75-175kr

På grund av tekniska problem under helgen kommer här förra veckans sista recension på temat filmlicenser. Den är alltså något försenad men i gengäld är det en riktig pärla.

Året var 1986 när jag smög in i en mörk biograf i Folkets Hus i Kumla. Jag var elva år och hade väntat ett helt år på att få se Ghostbusters. När den hade visats året innan blev jag stoppad av åldersgränsen. Sommaren efter tackade jag min lyckliga stjärna över att någon hade tagit dit filmen ännu en gång.

Vi var sammanlagt sju stycken utspridda själar i salongen den kvällen vilket förstås bidrog till att skapa en ganska spöklik stämning. Filmen var ingenting av det jag förväntade mig - den var bättre. Och som min första stora filmupplevelse på bio lämnade den outplånliga spår i mig. Jag kan ärligt talat säga att det fortfarande inte finns en film jag sett fler gånger. Därför var det givet att skaffa spelet när det kom.

Det började på kompisens Commodore 64 och fortsatte med en febersjuk resa till ett köpcentra för att köpa Master System-versionen för mina sparpengar. Och vilket spel det var. Inte särskilt svårt men varierande och underhållande så det räckte.

Man blandade skickligt light-versioner av plattformsaction, strategi och bilspel. Ingen av delarna var speciellt avancerade men tillsammans skapade de ändå ett varierande spel som man gärna ville återkomma till. Misslyckades man och fick ett 'Game Over' någonstans fanns ändå möjligheten att spara spelet och börja om från början med de pengar man dittills hade samlat ihop. Faktum är att spelidén och dess utförande var så engagerande att spelet förmodligen hade blivit en succé även utan filmens draghjälp.

När huvuddelen av spelet var över (åka bil mellan olika hus och fånga spöken) hade man förhoppningsvis samlat ihop tillräckligt med pengar för att ta sig in i Zuul-templet, i filmen mer känt som huset Sigourney Weaver och Rick Moranis bodde i.

Först möttes man i likhet med filmen av marshmallow-gubben som försökte hindra en i entrén, varpå man fick bestiga trapporna upp till taket där slutstriden med Gozer hölls. I C64-varianten var trapporna borttagna. Dessutom var bilkörningen lättare då alla hinder och övrig trafik är borttagen. I gengäld var själva spökfångandet knepigare då man bara hade en knapp på joysticken till skillnad från tv-spelens två knappar. Detta medförde att det blev en helt annan teknik som måste tillämpas.

Allt sammantaget är C64-versionen den mest utmanande. Det tar längre tid att få ihop pengar, svårare att fånga spöken etc. Dessutom får man höra den välbekanta 'Ghostbusters'-samplingen varje gång man fångar ett spöke.

Tröttnade man någon gång på själva spelandet för en stund kunde man alltid ladda in titelskärmen med den klassiska karaokeversionen av Ray Parker Juniors klämkäcka titellåt.

Som filmlicens är Ghostbusters ett lyckat exempel på hur man kan följa en films handling och ändå få ut något unikt och framförallt utmanande. I en tid när filmlicenser dessutom per definition var dåliga spel (speciellt storfilmer, någon som minns Tillbaka till framtiden?) framstod Ghostbusters som ett skinande exempel som flera speltillverkare borde ha tagit efter.

Who you gonna' call?