Uppdateringar

Under ett par händelsefattiga veckor i den här delen av emulatorvärlden känns det i alla fall tryggt att kunna konstatera att signaturen byuu håller utvecklingstakten uppe med sin SNES-emulator bsnes. Version 0.055 innebär att bsnes nu har fullständigt stöd för Super game boy. Övriga förändringar går att läsa på projektets hemsida.

Death rally

Namn: Death rally
Utgivare: Apogee/GT Interactive
År: 1996
Plattform: Dos
Genre: Racing
Traderapris: Finns ej i skrivande stund!

Det är alla spelbolags våta dröm att få en hit med sin debut och för finska Remedy slog den drömmen in 1996. När den första beta-versionen släpptes till distributören Apogees testare var namnet på spelet fortfarande HiSpeed. På grund av det namnet var varumärkesskyddat bytte man till Death race när den andra beta-versionen släpptes. Remedy hade dock otur igen då även detta namn var upptaget. Till slut räckte det med en liten justering och när spelet släpptes hette det till slut Death rally.

I DR är kameran placerad ovanför spelarens bil. Man kör ett förutbestämt antal varv på varje bana och placeringen avgör dels om du avancerar i en slags rankning och dels hur mycket pengar man får in på sitt konto. Dessa pengar använder man sedan till att laga, uppgradera och specialutrusta sin bil mellan loppen. Tjänar man riktigt bra med flis finns det ännu bättre bilar att inhandla.

DR faller in i en kategori med bilspel där väldigt många har blivit odödliga klassiker. Ser man tillbaka i tiden verkar det som att den här typen av spel är svåra att misslyckas med. Tidigare har man spelat, och älskat, titlar som Super sprint, Micro machines, Nitro och inte minst den här skribentens personliga favorit – Super cars I & II. Ser man också tillbaka lite brukar den här typen av bilspel vara som roligast när man kan uppgradera bilen med vapen som i de två sistnämnda spelen. Detta är som namnet kanske antyder centralt även i DR.

Med kulsprutor och minor sätter man käppar i hjulen för konkurrenterna och om det inte hjälper kan man faktiskt hyra in kompetent folk som saboterar motståndarnas bilar. För en egen del finns de sedvanliga uppgraderingarna med bättre däck och starkare motor men också starkare chassi och nitro, här kallat raketbränsle, för korta hastighetsökningar.

De olika bilarna i spelet representerar bilmodeller från verkligheten. Wraiths förebild är Porsche 911, Shriekern är baserad på en Camaro, Sentinel på Peugeot 405, Dervisch på en Ford ranger pickup och Vagabondens förebild är förstås en VW Beetle. Det enda undantaget är den raketdrivna fantasibilen Deliverator.

Grafikmässigt ser väl DR hyfsat ut i dagens läge. De förrenderade bakgrunderna ser förstås bäst ut men även bilarna och övriga animerade detaljer är tillräckligt detaljerade för att ändå se rätt okej ut. Går man tillbaka 13 år i tiden låg DR däremot i framkant grafikmässigt vilket mer än en recensent påpekade. Banorna innehåller ljuseffekter och skuggor och allt detta var saker som man tidigare aldrig sett i bilspelsgenren.

Ljudet å andra sidan är inget att yvas över, men inte heller något att skämmas för. Det finns lite samplat tal, schyssta motorljud, atmosfäriska ljudeffekter och det sedvanliga dansgolvsvänliga soundtracket.

Det märks att DRs skapare älskar genren och de lånar friskt ifrån tidigare alster, inklusive valet av svårighetsgrad inför varje lopp från Super sprint. Det som höjer DR över de andra och gör spelet unikt är köregenskaperna som varieras ordentligt mellan olika bilar, däck och underlag. Kör över en person i publiken och försök att köra över blodfläcken kommande varv så förstår du snart vad jag menar. Andra problem kan vara lerpölar och oljefläckar som alla försvårar körningen på sitt eget sätt. Super cars hade till exempel både olje- och vattenfläckar men saknade i övrigt variation av underlagen och därmed varierande köregenskaper.

Så allt sammantaget blandar DR friskt med genrens olika attribut och framstår på det sättet, udda nog, som tämligen unikt. Super cars II är fortfarande min favorit i genren men Death rally stiger rasande fort på min ranking och med tanke på att det sistnämnda nu är gratis och anpassat för nyare datorer finns det ingen anledning att inte testa.



EFTERTANKEN

Det är en svag trend nu, men ändock en trend, att utvecklare släpper gamla klassiker för fri nedladdning. Det är berömvärt och positivt för PC:n som spelplattform förstås då den behöver all draghjälp den kan få i kamp med konsollerna. Det är dock få som lägger ned tid, och i förlängningen pengar, på att porta spelen till våra modernare system så att spelarna slipper pula runt med emulatorer. Läs bara Bethesdas småkrångliga dokumentation för att få Daggerfall att fungera i Dosbox! Därför ska Remedy ha en stor eloge och en skinande guldstjärna i marginalen för att de faktiskt ansträngt sig med ett spel som de sedan ger bort gratis. Nu vill jag bara se den trenden växa sig ännu starkare.

Remedy bjuder på dödsrally

Den finska spelutvecklaren Remedy entertainment har släppt en godbit i väntan på Alan Wake. RE debuterade 1996 med det Super cars-liknande bilspelet Death rally och det är just det spelet man nu bjuder sina fans på.

För att slippa problemen med Dos-kompatibilitet och emulatorer har man skrivit om spelet så att det nu körs problemfritt direkt under WinXP, Vista och Windows 7. Jag lär återkomma senare under veckan med en genomgång.

Denna tidiga julklapp från RE finns att hämta hem här.


Andra gratisspel:
Daggerfall
Gametap - erbjuder en del titlar gratis
Wikipedias lista över gratisspel

Uppdateringar

Måndag och två veckor sedan sist. Därmed är det dags att se vad som hänt på emulatorfronten.


Drygt en vecka efter den förra uppdateringen släppte Steve Snake en ny version av Kega Fusion. I version 3.63 har han bland annat flyttat den nya kontroll-konfigureringen för Master System in med övriga kontroller. Dessutom har det rättats buggar för såväl Master system som 32X. Således förbättras stödet för Master system ytterligare och det ska bli intressant att se vad som kommer härnäst.

* * *

Det kommer väl knappast som någon överraskning att även bsnes hunnit uppdateras ett par gånger sedan sist. De senaste förändringarna innebär bland mycket annat ett nypolerat gränssnitt samt stöd för att ladda spel från zip- eller rarfiler. Det nya versionsnumret är 0.054!

* * *

Länkar till dessa hittar ni i listan i högerspalten. Helt nya är ett par MSX-emulatorer efter önskemål från läsekretsen. MSX-speceifikationerna var framförallt populära i Japan under 80 och 90-talen men en del datorer med stöd nådde också hit. Främst genom tillverkare som Spectravideo. Bland annat Konami släppte många fantastiska titlar till denna maskin. Så ni som tyckte att Commodore 64 var svaret på alla 8-bitarsdrömmar bör definitivt kolla in vad MSX var kapabel till.

De utvalda emulatorerna är blueMSX, OpenMSX samt meisei. Saknas det någon som är väl fungerande och därför borde finnas med här så lämna en kommentar. Tips på andra emulatorer är förstås välkomna också.

10 i topp 1989

1989 var året då Gameboy släpptes i Japan och Nordamerika. Det var också året då Nintendo tvingades byta färg på sin ljuspistol, Atari stämde Nintendo och Nintendo stämde Atari. Men framförallt var 1989 ett fantastiskt spelår. Så i två inlägg listar jag de bästa av de bästa. Det här är min tio-i-topplista över de bästa spelen 1989!

#5 Hero's quest: So you want to be a hero (DOS)

1989 var året då en ny framgångsrik spelserie från Sierra såg dagens ljus. Hero's Quest tog över ett år att få ihop. Ett team bestående av fyra programmerare, fyra grafiska artister, en musiker och förstås designern Lori Ann Cole skapade ett Sierra-spel olikt de flesta andra spel som dittills kommit från företaget. Genom att kombinera Sierras klassiska peka-klickastil med starka rollspelsinslag ville Lori föra in mer handling i rollspelen. Spelarna tackade och tog emot medan recensenterna i stort gillade vad de såg. En av de mest imponerade var Pat McDonald som i engelska Amiga format skrev "Att bara kalla det för ett spel räcker inte: det är ett fem disketter stort konstverk som flödar av fantasi, humor och eftertanke. Synd på priset men för en gångs skull motsvarar det mängden arbete som lagts ned på spelet. Ett underbart spel!"

#4 Wonder Boy III: The dragon's trap (Master System)

Sega hade få riktiga succéer till sin 8-bitarsmaskin men när man säkrade rättigheterna till Wonderboy-serien fick man en riktig guldgruva i sina händer. Efter framgången med den andra delen i serien vässade man till grafiken rejält, tajtade till spelkontrollen, frångick genrens sedvanliga stil där banorna skulle klaras av på rad och fick på så sätt fram ett plattformsäventyr som definitivt kunde utmana Super Mario. En majoritet av den samlade spelpressen var inte sena med att kalla det för ett av de bästa spelen på Segas maskin. Det enda som hindrade 'Underpojken' från att ta upp kampen med Mario på allvar var Segas oförmåga att ta marknadsandelar med sin spelkonsoll.

#3 Populous (Amiga, Atari ST, DOS)

'Godgames', eller gudaspel på svenska, fanns inte i gemene mans vokabulär innan Populous. Under åren som följt efter spelets intåg i våra medvetanden har vi dock översköljts med spel i denna förhållandevis unga genre och idag är de flesta bekanta med vad dessa spel innebär. Men det var nära att genren aldrig blev av. Eftersom gudaspel var något helt nytt blev de ratade av alla stora programhus tills de gick till Electronic Arts. Där fick Peter Molyneux grönt ljus och resultatet, trots en katastrofal hårddiskkrasch, fick alla andra att snubblade över varandra i förundran och beundran. Spelet blev en succé direkt och sålde otroliga 4 miljoner exemplar. Recensenterna använde gott om superlativ men hade samtidigt fruktansvärt svårt att jämföra spelet med det som kommit innan. Electronic gaming monthly sammanfattade kanske det hela bäst när en av deras recensenter skrev: "Enligt mig är det varken ett bra eller dåligt spel - det är helt enkelt Populous".

#2 Sim City (Amiga, Amstrad, C64, DOS, Mac)

Även strategispel av simuleringskaraktär var en tidigare okänd genre men inspirerad av bland annat Stanislaw Lems novellsamling The Cyberiad struntade Will Wright i det och skapade sitt eget sandlåderike. Själva spelidén växte fram när han höll på med sitt första kommersiella spel, Raid on Bungeling bay, och upptäckte hur mycket roligare det var att designa banorna än själva spelet. Det var dock inte självklart att spelet skulle bli en hit. I en förhandstitt skrev Amiga format: "Otroligt va? Men en del människor tycker faktiskt att sådant här är kul." Men det var en sak att höra någon förklara hur spelet gick till och se några tidiga bilder, det var något helt annat när den färdiga versionen skeppades. Spelarna fastnade omedelbart i den experimentella spelmiljön och att det var något stort och unikt som kommit från den lilla spelutvecklaren Maxis bekräftades bland annat av att svenska Datormagazin lät inte mindre än tre (3!) personer recensera det och betyget blev starka 9/10.

#1 Tetris (Gameboy, NES)

Tetris hade hajpats upp ganska rejält redan innan det släpptes tillsammans med Gameboy i Nordamerika det här året. Visserligen fick vi i Europa vänta på det ytterligare ett år, men hemdatorgalna som vi var i den här delen av världen hade många av oss redan provat på spelet under ett par år. Tekniskt sett inte ett spel från 1989 men det här var året man verkligen började snacka om det som komma skulle. Tetris var spelet som fick alla på fall, även de som normalt sett aldrig gick i närheten av en dator eller ett TV-spel. Det lade grunden för det som nu kallas för 'casual gaming' och det bidrog starkt till att lansera en liten, grå, tegelsten vid namn Gameboy. Inget spel var större eller bättre det här året trots att vi i Europa fick vänta till året efter!

För den som vill förkovra sig rekommenderar jag mina inlägg om hur Tetris kom till.


Plats 6-10

10 i topp 1989

1989 var året då Gameboy släpptes i Japan och Nordamerika. Det var också året då Nintendo tvingades byta färg på sin ljuspistol, Atari stämde Nintendo och Nintendo stämde Atari. Men framförallt var 1989 ett fantastiskt spelår. Så i två inlägg listar jag de bästa av de bästa. Det här är min tio-i-topplista över de bästa spelen 1989!

#10 Rick Dangerous (Amiga, Amstrad, Atari ST, C64, DOS, Spectrum)

Han var den första spelkaraktären ut från det legendariska programhuset Core Design och det har bland annat sagts att Rick skulle vara Lara Crofts farfar. Även om det aldrig har bekräftats officiellt så är de två plattformsikonerna definitivt själsligt besläktade. Rick Dangerous blandade en skön, tecknad stil med närmast sadistiskt konstruerade fällor och problem i ett plattformsspel av annars ganska enkelt snitt. Visst var det en skamlös kopiering av Indiana Jones, ända ned till inledningens rullande stenklot, men det var charmigt och klurigt och fängslade självplågare i timtal. Visst innehöll det saker som kan betraktas som dålig speldesign idag, men 1989 var man mer benägen att acceptera spelets regler. Och det gjorde inte minst Datormagazins recensent som belönade Rick Dangerous med en 'Screen star', en utmärkelse som gavs till månadens bästa spel.

Läs också min Rick Dangerous-genomgång

#9 Indiana Jones and the last crusade: The Graphic adventure (Amiga, Atari ST, DOS)

Efter succén Maniac Mansion och det utmärkta Zak McKracken var förväntningarna stora på Indiana Jones debut som äventyrsspel av peka-klicka-format. I en tid när filmlicenser sällan blev bra spel byggde Ron Gilbert vidare på de erfarenheter han fått genom MM och Zak och såväl media som spelare blev positivt överraskade då det förutom att vara ett gediget äventyrsspel även utmanade de etablerade gränserna för hur äventyrsspel skulle se ut och bete sig. Från Lucasarts sida ville man att Indys tuffa, handlingskraftiga karaktär skulle återspeglas i spelet och därför införde man några actionscener där man, tvärtemot tidigare äventyrsspel från Lucasarts, kunde dö. Med upp till fyra olika lösningar på spelets pussel såg man också till att spelet blev en utmaning för de som redan sett filmen. Engelska tidsskriften Amiga action skrev att det troligtvis var det bästa Indy-spelet man någonsin skulle få, och spelarna höll med.

Läs också min Indy III-genomgång

#8 Space Quest III: The pirates of Pestulon (Amiga, Atari ST, DOS)

Under 80- och 90-talen låg Sierra långt framme vad det gällde ny teknik. Space Quest III var ett av många spel som introducerade nya moderna egenskaper. Det var ett av de allra första spelen som hade stöd för de nya Soundblaster-ljudkorten. Därigenom blev det ett av de allra första spelen med digitaliserade ljudeffekter. Spelet fick viss kritik för att vara för kort men på det stora hela möttes det av positiva reaktioner. SQ3 vann pris som bästa äventyrsspel av SPA (Software publisher's of america) och Datormagazins recensent Göran Fröjd gav det en 'Screen star' och kallade det för "Det bästa som gjorts i den här genren".

#7 Shadow of the Beast (Amiga)

Att Shadow of the beast blev ett banbrytande spel berodde mer på att det var en fantastisk teknisk prestation än att det var fantastiskt att spela. Spelets svårighetsgrad pendlade i regel mellan 'mycket svårt' och 'sinnessjukt svårt' men vad gjorde det när det var så bedövande vackert. Mest talades det om parallax-bakgrunderna som på vissa ställen uppgick till 14(!) plan och som gav bilden ett nästan tredimensionellt djup och så förstås David Whittakers stämningsfulla musik. Spelet portades till många maskiner (inklusive Amstrad CPC, C64 och Spectrum!) men det var hela tiden Amiga-versionen som stod som den ultimata versionen. Mark McCubbin gjorde året efter en fantastisk portning av spelet till Atari ST som många trodde var omöjlig men inte heller den nådde upp till den makalösa Amiga-versionen. I slutänden blev Shadow of the beast ett spel att visa upp mer än ett spel man umgicks omkring - men oavsett vilket var det en milstolpe i spelhistorien och det här årets största tekniska prestation.

#6 Ninja Gaiden (NES)

Ninja Gaiden var inte ytterligare ett meningslöst plattformsspel. Istället drevs en avancerad handling fram mellan banorna och det som började som en enkel hämnd av en död pappa utvecklades snart till en komplicerad berättelse full med agenter, demoner och förstås en och annan ninja. Hela historien knöts ihop så bra att spelet faktiskt vann en utmärkelse för "bästa slut i ett tv-spel". Visst fanns utmaningen där under själva spelsekvenserna, och det var ett stabilt hoppa-och-slå-spel, men det var de (för den tiden) filmlika mellansekvenserna som verkligen gjorde spelet populärt, så populärt att det genererade två uppföljare på samma maskin. När man pratar om Ninja Gaiden får man göra skillnad på NES-versionen och de övriga. Medan Ataris Lynx och Dos-versionen var baserade på arkadversionen, och Master System-versionen fick en helt egen handling, var det NES-versionen som var den mest minnesvärda.


Plats 1-5

"Jag vill bilda 'Företag'"

Det fanns en tid före internet (nej, det var inte på stenåldern - men nästan) då man fick förlita sig på vanlig snigelpost. Som Atari ST-ägare i en liten mellansvensk kommun var det nästan den enda chansen att komma över nya spel då de flesta man kände var Amiga-ägare. (Jo, jag talar faktiskt om piratkopiering här men det torde vara preskriberat vid det här laget).

(Annonsen publicerades i Svenska hemdatornytt.
Telefonnumret finns dock ej i bruk!)

Därför plöjde man ofta radannonserna datortidningarna i jakten på någon som kunde ge en nästa fix. Långt ifrån alla annonser var dock av "byta spel"-typen och ganska många ville hitta grupper att göra spel och demos med. Det var dock långt ifrån alla som var så "seriösa" som Waldemar ovan.

Jag är dock nyfiken på hur det gick för honom och hans "företags"-planer. Så om du Waldemar, eller någon som kände/känner honom, ser detta så lägg en kommentar om hur det gick.