Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2008-06-23

Super Mario Bros



Utgivare: Nintendo
År: 1987
Plattform: NES
Genre: Plattform
Traderapris: 20 – 100kr beroende på utgåva


I begynnelsen fanns Atari och rymdspel dominerade spelhyllorna. Sedan kraschade hela marknaden för TV-spel. När Nintendo sedan lanserade sin spelkonsoll Nintendo Entertainment System (hädanefter kallad NES), behövde man något nytt och annorlunda för att lyfta konsollen över den mediokra massan.
Shigeru Miyamoto fick chansen efter sin succé med bland annat Donkey Kong i USA:s arkadhallar.

Mario framträdde för första gången i arkadhiten Donkey Kong. Där kallades han Jumpman men var redan då spelarens alter ego som skulle rädda flickan och besegra skurken. Det enkla konceptet höll Miyamoto fast vid men skapade nu en fantasivärld i form av svampfolkets kungarike och lade mer krut på spelbarhet och bandesign. Jumpman döptes om till Mario efter Nintendos amerikanska hyresvärd, italienaren Mario Segale, och vips så var en av spelvärldens största ikoner född.

Jämfört med tidigare konsoller visar NES:en med Super Mario Bros i spetsen upp en större detaljrikedom med klarare färger. Spelaren har aldrig några svårigheter att urskilja Miyamotos vision. Marios färgglada värld står i skarp kontrast till den mängd mörka rymdspel som dominerat tidigare vilket hjälper till att marknadsföra NES:en som något nytt och annorlunda.

Men NES:en är en budgetmaskin och har sina begränsningar. Det märks inte minst i SMB. För trots att spelet ser otroligt bra ut så är det lite väl repetitivt.
En bana över jord varvas med en bana under jord och var fjärde bana är ett slott med samma typ av boss som väntar i slutet. Variationen blir aldrig särskilt stor. Visserligen lyckas man bättre med detta i senare spel men det beror på utvecklingen av kassetterna. Maskinen i sig är fortfarande en flaskhals.


Både musiken och ljudeffekterna har nått nästan samma kultstatus som Mario själv. Går man förbi ett rum där det spelas SMB känner man igen ljuden direkt. Kōji Kondōs musikstycken är idag tidlösa klassiker och räknas av många som en minst lika bidragande faktor till SMB:s framgångar som Miyamotos bandesign. En stark bedrift med tanke på NES:ens begränsade ljudkapacitet.
Efter SMB har Kondo och Miyamoto fortsatt sitt samarbete på en uppsjö av titlar för Nintendo.

Spelets design är förstås väldigt betydande för dess framgång. Miyamoto vill göra spel som ska locka spelaren att utforska världen istället för att bara reagera på det som händer i den.
Spelaren ska ha kontroll över vad som händer, inte spelskaparna. Därför fylls banorna med osynliga stenblock, bonusskärmar och hemliga genvägar. Dessutom designar Miyamoto ett antal prylar som bland annat gör Mario dubbelt så stor och ger honom möjlighet att skjuta eldbollar. Man ska heller inte glömma bort att de flesta plattformsspel fram tills nu har utspelat sig på en skärm i taget. SMB:s scrollande i sidled är viktigt för Miyamotos vision om en stor värld att utforska.


Hädanefter kopieras Miyamotos designidéer flitigt i plattformsspel men ofta missar man den enkelhet i spelkontrollen som ligger till grund för spelet. Mario verkar vara en fysisk figur med både massa och tyngd. Han rör sig i en värld som verkar ha fysiska lagar inte helt olika vår egen världs naturlagar. Att dessutom se till att ge användarna möjlighet att påverka sin figur i luften bidrar till en dittills oöverträffad kontroll. Därmed är Super Mario Bros ett spel som är både intuitivt och utmanande på samma gång.

Och lätt att lära sig är förstås något helt annat än lätt att bemästra. Första halvan av spelet har en ganska moderat svårighetskurva men någonstans runt värld fem tar spelet ett större skutt och det blir rejält tufft fram till slutet av den åttonde världen. En jämnare svårighetskurva hade varit önskvärt och är möjligtvis det enda som ligger spelet i fatet.

En annan liten detalj är avsaknaden av någon slags sparfunktion. Vissa spel på NES:en kunde man spara med hjälp av ett inbyggt batteri (dyrt), andra använde sig av ett system av koder som man fick skriva ned (billigt) men i SMB finns inget sådant. När du bryter strömmen börjar allt om från början, vilket är sådär lagom surt om man tagit sig fram till sista banan just som man måste iväg till skolan eller jobbet. Visserligen kryllar sajter som Youtube med demonstrationer av människor som spelar igenom spelet på några få minuter. Men för oss vanliga dödliga tar det trots allt tid att lära sig alla fällor och beta av alla banorna.
Moderna emulatorer har förstås avhjälpt det här problemet med inbyggda funktioner för att spara.

Allt sammantaget står det dock klart att Miyamoto inte bara skapade en enorm spelsuccé, han skapade också ett stycke populärkultur. När SMB 3 släpptes 1989 visade en amerikansk undersökning bland barn och ungdomar att den knubbige, italienske rörmokaren Mario var mer känd än självaste Musse Pigg.


SAKER JAG LÄRDE MIG AV ATT SPELA

* Man mår bra av att ta lite svamp då och då.
* Längst ner i avloppsrör finns det bara positiva saker.
* Sköldpaddor är onda!


EFTERTANKEN

Hur sjutton är man funtad när man, i ett läge av vinna eller försvinna, fantiserar fram ett spel med en lönnfet italiensk rörmokare som hjälte, svampar som gör en starkare, blommor som får en att spruta eld och avloppsrör som leder till fantastiska platser? Antingen är man sjuk eller ett geni. Jag väljer det sistnämnda och spelar glatt vidare.

2 kommentarer:

e.i.d. sa...

fantastisk recension av min första digitala drog!

visst är andra bilden från en av bonusbanorna man kommer till genom att klättra uppför en bönstjälk?

när jag spelade smb som mest ställde jag väckarklockan två timmar tidigare för att hinna spela innan skolan. snacka om engagemang!

Thomas sa...

Kul att du tycker om recensionen. Hoppas du fortsätter läsa.

Jodå, på den andra bilden kommer man från en bönstjälk och om jag inte minns helt fel så är Mario strax framme vid ett eller fler Warp-rör.