Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2010-09-28

Krönika: Jag återvänder för endorfinerna

Borta på -STR/+CHA skrev Ina idag om spel hon alltid återkommer till och nämnde då Diablo 2 som ett sådant. Detta fick mig att fundera över mina egna favoriter och varför jag återvänder till dem trots att de i ett mer objektivt perspektiv inte alltid är suveräna spel.

Diablo-spelen har aldrig passat mig. Jag tröttnar så fort på det zombie-liknande musfördärvandet. Däremot känner jag givetvis igen känslan eller konceptet om man så vill. Mina spela-varje-år-spel består bland annat av Disciples II, Phantasy star, The legend of zelda, Final fantasy 7,8 och 9, Morrowind m fl. Eller åtminstone är det spel jag hela tiden återvänder till.

Jag tror att det ibland kan röra sig om en spelfunktion eller ett tillfälle där spelet för ett ögonblick passar så otroligt perfekt med ens psyke att det skapar en känsla som är sådär skön att man bara vill uppleva den om och om igen. Endorfiner är förmodligen en central sak i detta. Vissa spel kan i övrigt vara mindre bra men har några sådana ögonblick eller funktioner som gör det värt att återvända. Ett exempel är Shining force-serien (1-3) där stridssystemet är så perfekt anpassat för mig att det är en ren njutning att genomföra en strid. Att spelen utöver stridssystemet är rätt medelmåttiga när det kommer till story och övrig design spelar mindre roll. Det är det där speciella sättet att strida på som klickar med mitt psyke och som sedan sakta men säkert lindat sig kring min ryggrad tills det med åren har blivit som en skön reflex.

Ingenstans blir det mer tydligt än när jag plockar upp en handkontroll för att spela Super Mario bros. Instinktivt vet jag hur jag ska få Mario att röra sig som jag vill. Men det räcker inte som förklaring. Jag kan nöta styrning i ett helt annat spel tills även det sitter i ryggmärgen, det betyder inte att det framkallar ren njutning när jag tar mig an det. Nej, det måste helt enkelt vara synkat med psyket för att få fram den effekten.

Mest tydligt blir ju detta när det kommer till spel som egentligen har ganska låg omspelbarhetsfaktor (replayability för er som vänder det svenska språket ryggen). Spel som Day of the tentacle och Phantasy star är exempel på sådana, ändå dras jag tillbaka till dem gång på gång för att ge mig själv lite endorfindoftande njutning.

Inga kommentarer: