Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2009-03-31

Golvellius – Valley of doom



Namn: Golvellius: Valley of doom
Utgivare: Sega
År: 1988
Plattform: Master System
Genre: Action
Traderapris: Finns ej i skrivande stund


När Nintendo släppte sitt makalösa The legend of Zelda blev det bråda tider i Sega-lägret. Man behövde ett eget action-äventyr och lösningen blev att ta och snygga till Compiles MSX-lir Golvellius. Med ny grafik, bättre ljud och helt ny layout på kartorna släppte man 1988 Golvellius – Valley of doom till en förväntansfull publik. Slutresultatet blev ett spel som i allra högsta grad påminner om Legend of Zelda, men som tyvärr är underlägset på nästan varje punkt.

Spelet har mer än en sak gemensamt med The legend of Zelda. För det första har vi perspektivet där allting ses snett uppifrån. Dessutom finns det ingen mjuk rullning i spelet utan i likhet med Zelda går man från skärmbild till skärmbild. Eftersom vissa fiender är snabba med att attackera utvecklar man efter ett tag samma knep som i Zelda där man i möjligaste mån går utmed kanterna och när en fiende blir för närgången går man snabbt över till nästa bildskärm och sedan tillbaka igen. Eftersom det tar någon sekund innan fienderna materialiserats på en skärm får man en liten frist varje gång man växlat skärm. Ibland kan de sekunderna vara skillnaden mellan att ta sig till nästa skärm eller att fastna i en hord av monster och se sin livsenergi sakta rinna iväg.

Precis som i Zelda får man leta efter grottsystem, butiker och annat. Ibland dyker de upp när man dödat ett bestämt antal fiender på skärmen och ibland efter att ha slagit på rätt föremål. När man tagit sig ned i ett grottsystem infinner sig dock ett stort mått av besvikelse. Istället för de utmanande Zelda-labyrinterna möts man istället av en slags arkadliknande sekvens där bilden obönhörligen rullar nedåt. Där måste man hugga fiender och ta sig runt olika hinder för att hålla sig vid liv tills grottan är passerad. Därefter väntar en boss och dessa är i de flesta fall en ännu större besvikelse än själva grottsystemet. Istället för Zelda-bossar där man måste lista ut deras svaghet och sedan koncentrera sig på den är Golvellius-bossarna mer av typen hugg-så-mycket-du-orkar-tills-han-dör. Enstaka grottor byter perspektiv och ses från sidan som ett klassiskt sidorullande plattformsspel. Ingen av varianterna är dock speciellt väl genomförd.

En av spelets stora svagheter finner man när man slåss. Kelesis, spelets huvudperson och protagonist, stöter med sitt svärd framför sig men det hela är dåligt animerat och ganska statiskt. Svärdet är smalt och står man inte precis rätt placerad missar man målet och förlorar själv liv en halv sekund senare när fienden går in i en. Det är också svårt att veta om man gör skada med ett hugg eftersom fienderna inte ger ifrån sig något tecken förrän de dör. Samma sak med spelets bossar som verkar oövervinnerliga tills man får in den där sista träffen som förgör dem.

Man kan inte heller röra sig samtidigt som man hugger så det gäller att inte mata knapptryckningar på svärdsknappen om man befinner sig i ett trängt läge för då kan man missa möjligheten att röra sig bort och kanske runt sin fiende. Överlag är styrningen ganska 'lös' och saknar, liksom många andra Sega-spel, den där tydliga och precisa kontrollen man blivit van med från Shigeru Miyamotos spel. Så varken ovan eller under jord blir det någon gång riktigt bra ”gameplay”. Detta trots att spelet alltså försöker sig på såväl sidorullande som mer isometriska perspektiv.

Musiken är förstås riktigt bra i spelet. Inte fantastisk som i Y's the vanished omens, eller ruskigt bra som i Phantasy Star, men riktigt, riktigt bra. Överlag var Master Systems ljudchip en betydligt mer angenäm upplevelse än ljudchipet i NES. Därför är det tråkigt att det inte talas mer om Master System-musik. Räknar vi bort SID-musik från Commodore 64 är förmodligen Master Systems Texas Instrument-tillverkade ljudchip min favorit från 8-bitarstiden, även om musiken från en del NES-spel inte kommer långt efter. (Konami gjorde till exempel fantastiska saker med NES-chipet).

I slutet på 80-talet tragglade vi oss igenom spelet och tyckte att spelet faktiskt var ganska bra. Den enda förklaringen jag har till det var att vi som Sega-ägare var ganska svältfödda på bra actionäventyr på den tiden. Och så var ju spelet förstås ganska mycket snyggare än det mesta på NES på den tiden. Tyvärr är inte grafik allt och med de få spel man hade kunde man faktiskt kosta på sig att spela igenom och smågilla Golvellius. Så är det inte idag och även om spelet inte tar sådär fasansfull lång tid att klara så finns det en hel del andra Sega-spel jag hellre spelar först.



EFTERTANKEN

Hade du en Master System på den tiden minns du säkert hur manualerna till flera spel innehöll minst en sida där man kunde fylla i sina egna poängrekord. Att detta blev någon slags ogenomtänkt standard bekräftas av att även manualen till Golvellius hade en sådan sida, detta trots att man inte får några poäng i spelet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Varför har killen en buske på huvudet?

Gurka sa...

Sidan i manualen är ju till för att man ska skriva ner sina (oändligt långa) lösenord. Jag tycker för övrigt att spelet är en riktig höjdare, och jag rankar det mycket högre än t ex Zelda. Jag tyckte dock inte alls om det när jag var yngre, men det har åldrats med värdighet (för mig).

Thomas sa...

Gwellmyn: Ha ha, det är ingen buske. Kelesis har grönt hår! Precis som... öhm, Hulken!

Gurka: Det stämmer att de flesta nog *använde* sidan till att anteckna lösenorden. men sidan lades inte in med den grundtanken. Dels står det uttryckligen Name/Date/*Score* och dels är inte kolumnerna anpassade till Golvellius långa lösenord. Så här såg helt enkelt många SMS-manualer ut.

Kul att du börjat gilla Golvellius på senare år. Jag vet att spelet har en hyfsad skara fans och det finns en del fan-sajter dedicerade till spelet, så du är absolut inte ensam om den åsikten. Men bättre än Zelda är nog inte lika vanlig åsikt.