Ys: The Vanished Omens

Namn: Ys: The Vanished Omens
Utgivare: Sega
År: 1988
Plattform: Master System
Genre: Action/Rollspel
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Det var i runda slängar 18 år sedan jag första gången provade Ys The Vanished Omens. Igår kväll klarade jag det för första gången. Här kan man snacka om ett spel som räcker länge. Men den stora frågan är väl denna: Håller det?

När spelet startar kastas du rakt in i handlingen utan någon förklaring om vem du är, var du är eller var du ska gå. Efter lite letande får du i uppdrag att hitta sex försvunna böcker. All information är knapphändig och det är svårt att sätta allt i sitt sammanhang. När du utrustat dig med ditt första vapen väntar den första långa sekvensen av XP-samlande. Sådana återkommer med jämna mellanrum. För oftast när du upptäcker en ny plats att besöka behöver du gå upp i nivå eller köpa ett bättre vapen för att klara av det. Således är ditt enda val att gå runt och slakta monster till höger och vänster. Eftersom monstren du kan besegra på lägre nivåer inte ger så mycket tar det väldigt lång tid innan man får ihop tillräckligt. Hatar man därför XP-samlande är nog Ys inget att intressera sig för, kan man stå ut med det finns det en hel del njutning i spelet.

Grafiken i Master System-versionen är varken bättre eller sämre än någon annan. Visserligen är närbilderna på personer man möter mer detaljerade men å andra sidan är utemiljön lite blaskig och platt i jämförelse med till exempel NES och MSX-verionerna. Allt sammantaget går det på ett ut. Grafiken är funktionell och till och med trevlig utan att glänsa. Men det är musiken som får spelet att lyfta. Inrymt i Ys finns några av de mest minnesvärda och känslosamma melodier jag hört i något spel från den här tiden. Men det är kanske inte så konstigt när de som ligger bakom ljudet på Ys även har spel som Phantasy Star, Sonic 2 och Mega Man 7 på sitt samvete.

Förutom musiken är det mest minnesvärda med spelet dess stridssystem. Istället för att välja anfall i menyer (Final Fantasy, Phantasy Star m fl) eller hugga framför sig med ett svärd (Zelda, Y's III) så styr man hjälten rakt på fienden. Det gäller alltså att nudda utan att kollidera vilket kräver massor av träning. Det här systemet har varit en källa till mycket kritik genom åren och även om man vänjer sig rätt fort får jag nog konstatera att det är underlägset de tidigare nämnde stridssystemen.

Spelet har inbyggt batteri för att spara upp till fem olika spel. Att ha flera parallella sparade spel är en nödvändig taktik då spelet tyvärr tillåter dig att göra saker fel till den punkt att det inte finns någon väg tillbaka. Det var bland annat en sådan sak som gäckade mig under alla dessa år.

Spelets inomhusmiljöer består av en gruva, ett tempel och slutligen Domedagstornet. Gemensamt för dessa är att de är uppbyggda som labyrinter, och riktigt svåra sådana. Visserligen benar man ut dem efter ett tag, speciellt om man orkar sitta och rita kartor på papper, men de håller en sysselsatt och vilsen tillräckligt länge för att det ska kännas som en bra utmaning.

När det gäller vart du ska gå och hur du tar dig dit är utmaningen av sämre karaktär. Spelet hjälper dig inte speciellt mycket. Ledtrådar du får är i bästa fall vaga. Många är helt missvisande. Ett exempel är frukten Roda som en person i spelet uppger smakar fantastiskt och att han skulle vilja prova en någon dag. Tro inte då att den ska ätas när du hittar den. Eller ens att du ska ge den till den där personen som gärna ville smaka på den. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte ens är säkert att du vet om när du använder den. Sådant där kan göra att man kör fast onödigt ofta.

Spelets handling är dessutom uppdelat på en mängd små ledtrådar som ges här och var. Det är svårt att få någon bra koll på vad som egentligen pågår i världen man går omkring i. Ofta irrar man runt tröstlöst och kommer av en slump vidare i handlingen när man råkar gå till rätt plats vid rätt tillfälle. Här är faktiskt PC-versionen bättre eftersom den innehåller mer text. Varje karaktär säger helt enkelt fler saker när man pratar med dom. Kanske är detta en begränsning av minneskapaciteten i Master System-kassetten.

Nu kanske det verkar som om det Ys är ett ganska dåligt spel och möjligtvis är det mina nostalgikänslor som tar överhanden. Men för att svara på min inledande fråga så; ja, det håller faktiskt. Räkna med att bli förvirrad, räkna med att inte veta var du ska ta vägen alla gånger, men räkna också med en atmosfär som ger dig goda vibbar. Storleksmässigt är Ys ganska litet, även i jämförelse med vissa andra spel från den här tiden (Phantasy Star). Men med sina intrikata labyrinter och sparsamhet med ledtrådar kommer det ändå att räcka ganska länge. Om inte annat för att man vill höra musiken om och om igen.