Phantasy Star

Namn: Phantasy Star
Utgivare: Sega
År: 1988
Plattform: Master System
Genre: Rollspel
Traderapris: c:a 150-350 SEK

Som datorspelare, eller gamer för att tala i moderna termer, har man ett fåtal spel som definierat ens spelande. Ibland har de definierat en period i ens liv. I något enstaka fall kanske hela ens liv. Men alla har vi minst ett spel som definierat en hel genre för oss. För mig var Phantasy Star ett sådant. Det fick upp ögonen på mig för japanska rollspel.

För mig var rollspel redan ett flyktigt intresse. Jag gillade fantasy-rollspel á la Drakar & Demoner men de datorspel på temat jag testade saknade massor i atmosfär. Så när PS gjorde sitt intåg var det en riktig ögonhöjare. Det var inte bara vackert, det var stort och föreföll levande också.

Berättelsen kretsar kring den unga Alis vars bror mördas av den korrumperade ledaren Lassics trupper. När han dör svär hon på att hämnas och sätta stopp för Lassic. Till sin hjälp får hon så småningom en krigare, en magiker och en katt(!) vid namn Myau. Vid den här tiden var det inte helt vanligt med en tjej i huvudrollen i ett rollspel (eller någon annan typ av spel) och tack vare PS framgång banades det väg för större kvinnliga roller i spel.

När PS släpptes 1988 var det det dyraste spelet att köpa till någon konsoll någonsin. Priset låg runt 600 kronor vilket var rejält mycket dyrare än övriga spel. Dessutom var det ett av de största spelen till Master System.
De tidigaste spelen till konsollen låg på 32KB. I Phantasy Star-kassetten klämde man in hela 512KB och även om spelet kan betraktas som litet idag var det länge ett av de största spel jag spelat.

Grafiken var helt enkelt superb. Den är färggrann och tydlig och står för något av det bästa 8-bitarsplattformen kan erbjuda. PS var spelet man visade upp för sina Nintendo-vänner för att en gång för alla påvisa Master Systems överlägsenhet.
På tal om grafik kommer vi också in på spelets clou som är de labyrintlika grottsystemen i 3D som vi tidigare sett i sådana spel som Wizardry och Dungeon Master. Jag minns att att Festers Quest på NES försökte sig på något liknande men lyckades inte alls nå samma mjuka animering som i PS.

Denna 3D-vy gjorde labyrinterna i spelet mer lättnavigerade och drog spelaren in i spelet på ett helt annat sätt än vad det klassiska fågelperspektivet kunde göra. Nackdelen med dem är att de på sina håll har en svårighetsgrad som gränsar till det sadistiska, detta till stor del på grund av de otaliga falluckor och bombfällor som finns utströdda. Den sista stora labyrinten satt jag fast i ett halvår när det begav sig, men mer om det senare.

Ljudeffekterna i PS är kraftfulla och de flesta av melodierna är riktigt minnesvärda. Inte så att de fungerade som bra musik på egen hand, men de gjorde sitt till för att skapa stämning i spelet och de kändes aldrig uttjatade.
Lite kuriosa är att PS var ett av få spel utnyttjade det speciella FM-ljudchipet från Yamaha. Dessvärre fanns det chipet bara i de japanska konsollerna och FM-stödet lades därför bara in i de japanska utgåvorna av spelet. Men med en ROM-dump av den japanska versionen och en bra emulator som till exempel Meka så kan man idag få njuta av det förbättrade ljudet.

PS innehåller flera klassiska rollspelselement. Det finns olika vapen och rustningar att köpa. Man lär sig efter hand olika trollformler i samband med att man ökar nivå. Och så förstås massor av slumpade strider när man vandrar runt på kartan.
Dessa strider är turbaserade och förhållandevis enkla. Man väljer om man ska anfalla, fly, använda magi eller försöka prata med fienden. Trots att man kan möta upp till åtta fiender (alla av samma sort) i samma strid kan man tyvärr inte välja vem varje person i sällskapet ska attackera. Således smyger det sig in en hel del slumpartad tur i striden vilket de som är vana vid till exempel Final Fantasy kan irritera sig på.

På minuskontot är att spelet innehåller massor av tidsödande XP och penga-jakt. Det börjar omgående med att du måste få upp Alis i level innan du ens vågar dig iväg till det första grottsystemet. Som erfaren PS-spelare känner jag till detta och har nog med tålamod för att stå ut med det. För den som kommer helt ny till spelet kan det dock vara ett oöverstigligt hinder.

Men står man ut med dessa perioder i spelet (och de är ganska många) så blir man rikligt belönad efteråt. För när man har tillräckligt med pengar för att köpa bilen eller svävaren öppnar sig helt nya delar av spelet för utforskning. Samma sak gäller förstås när du samlat nog med XP, ökat i nivå och äntligen vågar dig ned i nästa grottsystem.

Så utrustad med ett hyfsat tålamod kan du få ut nästan lika mycket ur Phantasy Star som av dagens japanska rollspel. Låt vara att handlingen är lite tunn och att det saknas karaktärsutveckling, men sett till rent utforskande håller PS, förvånande nog, fortfarande klassen.



EFTERTANKEN

Ett av mina bästa spelminnen började när jag fick köpa Phantasy Star av min kompis Jimmy som mer eller mindre hade gett upp i den sista jättelika labyrinten (Baya Malay) som vi varit fast i över ett halvår! Jag spelade några dagar och vägrade ge mig och så sent en kväll snubblade jag äntligen ut ur den djävulska labyrinten. Jag slängde mig på telefonen för att meddela Jimmy min bedrift. Han fick mig att lova att inte spela något mer förrän han kom över dagen därpå. Morgonen efter kunde jag inte låta bli utan spelade mig fram till slutbossen innan Jimmy kom över. Det tog några sega timmar att mala sönder spelets slutboss men när det väl var gjort infann sig en euforisk känsla samtidigt som vi tittade på avslutningsanimationerna. Jag har nog aldrig känt en sådan tillfredsställelse i ett spel som när jag knäckte den där sista gäckande labyrinten.