Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2008-07-22

Street Fighter Alpha 2




Namn:
Street Fighter Alpha 2
Utgivare: Capcom
År: 1996
Plattform: SNES
Genre: Slagsmål
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.


Som jag uppmärksammat
tidigare här på bloggen så firar spelserien Street Fighter 20 år. Egentligen borde jag kanske lyfta fram det första spelet men även om det var just först så är det långt ifrån bäst. Och det är roligare att lyfta fram och rekommendera bra spel än att varna för dåliga.

Även om det är stor skillnad mellan de första och de senaste spelen så kan man vad det gäller Super Nintendo nästan välja vilken version man vill. Det är en fråga om tycke och smak och för min del föredrar jag den sista som släpptes till maskinen. Vad man inte är oense om är att Street Fighter-serien populariserade den här typen av slagsmålsspel och SNES var under en period den bästa maskinen att spela Street Fighter på.

Street Fighter Alpha 2, hädanefter kallad Alpha 2, var inte så mycket en uppföljare på Alpha 1 som det var en förbättring. Det första Alpha-spelet hade stressats ut på marknaden alldeles för tidigt och inför tvåan gällde mantrat ”Gör om – Gör rätt”.
I Alpha 2 införde man en ny teknik kallad 'Super Combo' vilket innebar att du hade en mätare längst ned som hela tiden ökade när du fick in en träff eller träffades själv. När den blev full aktiverades Super Combo-funktionen och med hjälp av olika knappkombinationer kunde man anfalla med specialattacker. Det fanns förstås andra förbättringar också.

Alpha 2 införde alter egon till karaktärerna. Dessa hade i stort sett samma utseende men skiljde sig bland annat i vilka attacker de kunde utföra. Varje karaktär fick dessutom en utökad bakgrundshistoria samt handling i spelet. Om man spelade bra nog kunde man råka på en slags mellan-boss mitt i spelet som var direkt kopplat till spelarkaraktärens handling.
Utöver det tillförde man, som vanligt, nya karaktärer, grafik, attacker - och förstås nya slut.



Grafikmässigt fick Alpha-serien ett mer tecknat utseende á la animé. Tillsammans med snyggare animationer gjorde det spelet mer vilsamt för ögat. Något som inte hade imponerat med de tidiga Street Fighter-spelen var de animerade bakgrunderna. Här är även de förbättrade och även om man inte tittar på dom när man är mitt i en rond så bidrar de till det sköna helhetsintrycket i Alpha 2. Banorna känns helt enkelt mer levande utan att man för den sakens skull tappar fokus på det som händer i förgrunden.

Vad det gäller ljudet är det svårt att säga varken bu eller bä. Det finns några röstsamplingar här och där som är okej samt ljud av slag och sparkar som fungerar, men mer är det inte. Faktiskt låter det mer än lovligt 'burkigt'. Och med sedvanligt hurtig arkadspels-musik bidrar ljudet knappast till att förhöja spelupplevelsen. Å andra sidan påverkar det inte heller negativt och konstigt vore annars i den här typen av spel. Slagsmålsspel kan förmodligen ha hur torftigt ljud som helst och ändå vara lika populärt, det är det få genrer som kan komma undan med.

Alpha 2 erbjuder en bra och varierad spelkontroll. Man kan konfigurera knapparna som man vill, ändra spelhastigheten samt välja om man vill ha automatiskt försvar. Det sistnämnda innebär att så länge man inte trycker på någon knapp försöker datorn automatiskt parera de attacker motståndaren gör. Med hjälp av de här inställningsmöjligheterna kan man snabbt få till ett spel som passar de flesta smaker. Går man efter detta direkt tillbaka till det första Street Fighter-spelet blir det näst intill ospelbart.

En sak som kan irritera är att spelet faktiskt har små laddtider här och där, något som är ganska unikt på SNES. När rösten uppmanar ”Fight” uppstår till exempel en paus på ett par sekunder innan man faktiskt får börja slåss. Samma sak när du slår ut din motståndare.
Han flyger upp och hela spelet fryses i någon sekund innan han faller ihop och du utropas till segrare. Hade jag varit en person som kunde spela den här typen av spel timme ut och timme in hade jag blivit oerhört irriterad på alla laddtider, trots att de bara är tre-fyra sekunder som mest. Nu berör det mig inte så mycket eftersom jag ändå tröttnar på spelet efter två-tre matcher.

Anledningen till det här är den enorma (med SNES-mått mätt) mängd grafik man lyckades trycka in i SNES-kassetten. Laddtiderna är alltså den tid det tar att packa upp grafiken som ska användas på nästkommande skärm. Fast vetskapen om detta gör mig inte precis mer överseende med pauserna.



Att säga att Street Fighter är slagsmålsspelens moder är naturligtvis helt galet då Yie-ar Kung Fu och International Karate var några som var före. Men Street Fighter populariserade en genre i marginalen på ett sätt som föregångarna inte riktigt lyckades med. Det gjorde man framför allt tack vare nytänkande.
Så att säga att det var bättre förr är naturligtvis helt fel det också. Precis som inom olika sportserier som FIFA och NHL är varje ny del generellt sätt bättre än den förra. Alpha 2 var en förbättring över Alpha 1 som i sin tur innebar viss förbättring från de tidigare spelen och således är det det bästa Street Fighter-spelet till SNES i min bok.


SAKER JAG LÄRDE MIG AV ATT SPELA

* Dahlsim-karaktären ger mig mardrömmar
* Ju större de är desto tyngre faller de
* Man skall inte döma motståndaren efter hans namn (Birdie)


EFTERTANKEN

Även om det kan vara lite småkul att spela mot en kompis är jag ändå förvånad över slagsmålsspelens popularitet. Trots en uppsjö av varierade knappkombinationer finner jag i regel den här genren alldeles för enformig. Det har funnits ett par undantag, bland annat det första Battlearena Toshinden, men annars brukar jag ta en lång omväg runt den här typen av spel.
Trots det kan jag inte avfärda Street Fighter Alpha 2. Tillsammans med Clayfighter är det här det enda slagsmålsspel man behöver till Super Nintendo.
Att serien nu breder ut sig som fenomen med bland annat en andra film på gång anser jag vara totalt onödigt. Den första kalkonen var mer än nog.

3 kommentarer:

e.i.d. sa...

riktigt bra recension! efter att ha väntat hur länge som helst på det första spelet så sprutade det ju ut versioner till s-nes. jag hängde inte med, och hade inte råd att köpa fler. alpha har jag aldrig spelat.

kom första arkadversinen 87? det blir väl 21 år?

Thomas sa...

Jag kanske ska förtydliga lite. Eftersom jag inte berör arkadspel mer än som referenser så räknar jag från när spelet kom till någon form av hemkonsoll/dator.

I fallet Street Fighter släpptes det 1988 till Spectrum, Amiga, Atari ST, Amstrad, C64 och DOS.
Det verkar även vara så de räknar vad det gäller den där hyllningsboken.

e.i.d. sa...

jag förstår.

jag blev lite fundersam bara. wikipedia har haft fel förut :)