Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2008-07-24

Castlevania



Namn: Castlevania
Utgivare:
Konami
År:
1988
Plattform:
NES
Genre:
Plattform
Traderapris:
c:a 100-200kr

Förutom Mario, Zelda och Metroid-spelen finns det inget spel jag förknippar så mycket med NES som Castlevania. Spelet genomsyrades av ett utmärkt spelvärde och sköna, minnesvärda melodier vilket gjorde att det kändes lika högkvalitativt som ett Nintendo-tillverkat spel. Bättre hedersbetyg kan Konami knappast få.

För en gångs skull får jag lyfta fram ett spel där musiken faktiskt spelar större roll än grafiken. Inte så att grafiken är dålig på något sätt, tvärtom är den likvärdig med samtida spel. Och då ska man komma ihåg att Castlevania utvecklades och släpptes redan 1986. Så grafiken får ses som funktionell medan musiken är direkt avgörande för spelupplevelsen. Och det säger jag inte om många spel från den här eran. Kinuyo Yamashitas trallvänliga melodier känns både poppiga och spännande och gör så otroligt mycket för Castlevania. Det blir helt uppenbart när jag provar att spela spelet utan ljud.

Precis som med Shigeru Miyamotos tidiga spel (bl a Super Mario Bros.) vill skaparna bakom Castlevania att du ska utforska spelvärlden lika mycket som att ta dig igenom den. Här finns mängder av gömda bonussaker som ger dig olika alternativa vapen, möjligheten att avfyra flera projektilvapen åt gången, mat som läker liv och en del annat smått och gott.

Men nyckeln till det som får spelet att fungera är den precisa styrningen av karaktären. Efter bara någon bana har man lärt sig hur högt och hur långt ens alter ego kan hoppa. Här glider man inte osäkert som i Super Mario Bros utan man vet precis var man landar och kan därmed planera sitt nästa steg redan innan man landat. Super Mario må ha en mjukare spelkontroll men så som Castlevania är uppbyggt med många plattformar att hoppa emellan, och rörliga monster som går fram och tillbaka, känns det nödvändigt med den exakthet som spelkontrollen ger spelaren.

Huvudvapnet i spelet är en piska som kan bli både kraftfullare och längre beroende på vilka bonussaker du plockar upp. Bara det gjorde spelet tämligen unikt i en tid när det mesta handlade om att skjuta eller hoppa på sina fiender.
 
Jag kan än idag känna ett sug efter att svinga piskan och leta efter dolda gömmor. Jag kommer vanligtvis inte lika långt som jag gjorde förr, men å andra sidan har jag inte tid att sitta och nöta så mycket som jag brukade göra. Det spelar dock ingen roll. Banorna är så bra uppbyggda att det är svårt att bli trött på dom, detta trots att jag förmodligen klarar de första med förbundna ögon. Därför är det alltid kul att plocka fram spelet och lira en stund.

Dessutom är vissa banor en ren njutning enbart på grund av den fantastiska spelmusiken. Även om Kinuyo har fortsatt att skriva musik för olika spel har hon aldrig riktigt överträffat det hon gjorde för Castlevania. Ett bevis för det är att hennes musik har återanvänts genom olika remixversioner i senare spel i serien.
Nu är en film baserad på spelen på gång. Det återstår att se vem som gör musiken till den. Men ska det vara Castlevania hoppas jag att kompositören lyssnar på Kinuyos orginalmusik.

Inga kommentarer: