Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2009-03-23

Mario Kart 64



Namn: Mario Kart 64
Utgivare: Nintendo
År: 1997
Plattform: Nintendo 64
Genre: Racing
Traderapris: c:a 100-200 SEK


Super Mario Kart till SNES är en av de mest omhuldade titlarna till den konsollen. Huvudsakligen ett multiplayerspel (två spelare) lade det grunden för den speciella under-genre av racingspel som vi idag kallar för Kart-spel. Dessa har aldrig strävat efter realism, party-känslan har alltid varit huvudmålet. Mario Kart 64 är en ansenlig uppdatering av det första spelet. Fler karaktärer, nya banor, läcker 3D-grafik och uppdaterade ljudeffekter fyller ett spel som toppas av multiplayer för upp till fyra spelare.

Mario Kart 64 är långt ifrån det första spelet som fått saker ändrade innan det släppts i väst, så det är ingen nyhet. Bland annat är alla röster utbytta och i de flesta fall till japanernas nackdel. En rolig bagatell vi gått mist om är däremot de reklamskyltar som drev med olika företag i här i västvärlden. LUIGIP är en drift med olje- och bränsleproducenten AGIP men i vår version det blev ändrat till LUIGI'S. Ett annat exempel var MARIORO-skylten som parodierade cigarettmärket Marlboro, komplett med Marlboros klassiska logotyp. Européer och amerikaner fick dock titta på det betydligt tristare MARIO STAR.

Den kanske snyggaste parodin var dock YOSHI1 som förstås hade smörjmedelstillverkaren MOBIL1 som förebild. Återigen med en övertydligt kopierad logotyp. Och vad fick vi här i väst? Tja, Texten YOSHI med hans klassiska tassavtryck bredvid. Av någon anledning fick vi dock behålla reklamskylten KOOPA AIR, en uppenbar parodi på NIKE AIR, men inte helt utan förändringar. I den japanska versionen var det gul text på blå botten vilket i sig var en parodi på GOODYEAR. Det ändrades till en blå-lila text på vit botten.

Det fanns mycket jag inte gillade med Marios första kart-spel. Som styrningen till exempel. Känslan av att kontrollera banans vinkel i sidled i förhållande till bilen, istället för tvärtom, gjorde spelet svårtillgängligt för mig. Det här berodde förstås på Super Nintendos begränsade kapacitet och eftersom Nintendo 64 är en mycket kraftfullare maskin kunde man lösa det lilla ”problemet”.


Så tråkigt då att man införde ett ännu större problem när Mario och hans vänner bilade in på Nintendo 64. Jag pratar om gummibandseffekten! Det är den som gör att motståndarna förhåller sig till en som om man var länkade genom ett gummiband. Håller man en högre hastighet än en motståndare och kör om den är det lika säkert (nästan) som amen i kyrkan att den motståndaren kommer farande som om den hade eld i baken om den hamnar tillräckligt långt bak. Det är av den anledningen allena som man kan gå från sista plats till första och ned till sista plats igen inom loppet av bara ett varv. Ni hör ju själva hur roligt det låter.

På sätt och vis förstår jag tanken bakom detta då det potentiellt sett gör loppen tajtare och mer intressanta sett över alla varv. Men har man som jag intresse av att köra ett racingspel i första hand är det ett mycket irriterande tilltag av Miyamotos team.

Till skillnad från många andra (realistiska) racingspel har Mario kart-serien traditionellt sett haft väldigt lite att erbjuda den ensamme spelaren och MK 64 är ett partyspel som ska avnjutas goda vänner emellan. Som singel-spel fyller den bara racingbehovet en liten stund.

Två stora bidragande orsaker till detta är de flesta banornas oerhörda bredd samt spelets överlag låga svårighetsnivå. Det krävs att man går upp på den tredje och högsta svårighetsnivån för att få någon större utmaning, och då uteblir den ändå ofta på grund av gummibandseffekten. Även om ett racingspel gör avkall på realism på olika sätt vill jag fortfarande att en spelares skicklighet skall belönas lika väl som en spelares o-skicklighet gör att den får tampas långt bak i fältet.


Flerspelarläget körs antingen som reguljära lopp precis som i singelspelet – med eller utan datorstyrda motståndare - eller i ”Battle Mode” där man kör på specialanpassade banor och ska försöka smälla de ballonger som sitter bakpå varje bil. En del tycker att det här spelläget är vansinnigt roligt medan andra, som jag, hellre utmanar kompisarna genom vanliga lopp istället. Det blir helt enkelt för enformigt.

Utöver det finns det ytterligare ett par klagomål på flerspelarlägena i MK 64. Det vanliga GP-läget med motståndare är endast för max två mänskliga spelare. Antagligen är detta på grund av en teknisk begränsning i hårdvaran. Så ska man köra tre eller fyra samtidigt får det bli i VS-läget, ensamma på banan. Lite trist men överkomligt.

En annan tråkig detalj är spelets envishet med att jämna ut oddsen hela tiden. Förutom gummibandseffekten som jag nämnde ovan får den som ligger sist också tillgång till bättre bonussaker än de som ligger längst fram. I ett lopp med åtta spelare kan det väl vara försumbart, men i VS-läget blir det till slut riktigt löjligt. Återigen förstår jag att tanken är att sämre spelare ska kunna tävla mot bättre spelare och att det ska förhindra att någon drar ifrån och gör resten av loppet till en gäspning.

De här handicap-åtgärderna fungerar bara på papperet. I verkligheten är dessa effekter alldeles för dåligt applicerade vilket förvånar med tanke på att Miyamotos signum är just spelkontroll. Intentionerna är tydlig men som vi alla vet är vägen till fördömelse kantad av goda intentioner. Vi är dock inte så vana vid att så många misslyckade kommer från Shigeru Miyamoto. Överlag är därför Mario Kart 64 en sämre spelupplevelse än de flesta andra delarna i serien. Som singelspel är det otillräckligt och som partyspel har det stora brister, även om det där når upp till godkänt. Såväl Super Mario Kart (SNES), Mario Kart: Double Dash (GC) och Mario Kart Super Circuit (GBA) är bättre val i mina ögon. Och ska du absolut ha ett kart-liknande racingspel till Nintendo 64 gjorde faktiskt Rare ett bättre jobb med Diddy Kong Racing.



EFTERTANKEN

Hur många spel har förstörts av Gummibands-AI?

2 kommentarer:

gwellmyn sa...

Tycker du glömmer en sak, som jag kanske är ensam om att tycka visserligen. Spelet är otroligt segt. I jämförelse med Snes versionen och uppföljarna, känns 64:e versionen som allting går i ultrarapid.

Thomas sa...

Jag glömmer det inte, helt enkelt därför att jag inte upplevt spelet som segt. Tvärtom är fartkänslan god. Det är möjligt att man märker skillnad om man ställer upp versionerna bredvid varandra, men på det stora hela var det inget jag hängde upp mig på.

Kanske är du ensam i denna fråga trots allt? ;)