Broken Sword: The Shadow of the Templars

Namn: Broken Sword: The Shadow of the Templars
Utgivare: Sony
År: 1996
Plattform: Playstation
Genre: Äventyr
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Ryktet om äventyrsspelens död är vida överdriven. Det är visserligen så att spel av typen peka/klicka inte alls åtnjuter samma hejdlösa försäljning som under 80- och 90-talen men det har ändå producerats en hel del kvalitativa och kommersiellt gångbara titlar de senaste åren. Den längsta resan och Syberia är två spel som snabbt poppar upp i huvudet. Vill du ha mer bevis kan du titta på Sam & max återfödsel eller varför inte det kommande Broken Sword: The Director's cut som släpps till Wii och Nintendo DS senare den här månaden.

Myten om äventyrsspelens (peka/klicka) död kan till stor del tillskrivas amerikanska nyhetskällors inflytande på oss här i Europa. För här har äventyrsspelen alltid frodats medan de sällan nått mainstreampubliken i Usa, knappt ens under genrens storhetstid även om storsäljarna här var storsäljare där borta. Så nästa gång någon säger att genren är död bör du kolla först om han eller hon är amerikan innan du sätter någon trovärdighet till det.

Broken Sword har en av de mest explosiva inledningarna på ett spel någonsin. Bokstavligt talat. När protagonisten George Stobbart, amerikansk turist, sitter och tar igen sig på ett litet café får han se en sällsam scen utspela sig framför hans ögon vilket till slut leder till att caféet sprängs i luften. När George kravlat sig fram mellan caféstolar och bråte börjar spelet och det är dags att börja undersöka vad som har hänt. Berättelsen som rullas upp för sedan spelaren från Paris kloaker till länder som Irland, Turkiet och Portugal. Hela tiden med Paris, och den undersköna journalisten Nicos lägenhet, som nav.

Som titeln antyder leder spåren till en kult med arv från de legendariska tempelriddarna och det hela utvecklar sig till en fantastisk thriller som idag bäst kan liknas vid Dan Browns böcker. Precis som i fallet med Browns verk blandar spelet fakta och myter på ett underhållande sätt och en viss spänning infinner sig faktiskt när man gräver allt djupare i mysteriet och upptäcker en konspiration.

Rösterna i spelet är mycket bra med en övervikt för komiska karikatyrer snarare än realism. Skurkarna låter som de kommer ur tecknade filmer, fransmännen har en överdriven pompös brytning och George själv talar med en röst som är sinnebilden för en cool, skärpt actionhjälte. Däremot är kvaliteten på rösterna inte den bästa. Ljudet är ofta burkigt och det märks ideligen att det är inspelat i en studio (modell sämre).

Bra är däremot de alltför korta musikstycken som dyker upp då och då. Jag vet inte riktigt vilka kriterier som krävs för att de ska börja och sluta men de kommer och går och bidrar mer än något annat till spelets speciella atmosfär och filmiska känsla.

Dialoger är en viktig beståndsdel i den här genren och det är vad BS lutar sig mot mest. Humorn i dialogerna genomsyrar därför hela spelet på ett underbart sätt. Protagonisten Georges lätt cyniska och sarkastiska kommentarer och repliker framförs hela tiden med glimten i ögat. Det för ofta tankarna till Bill Murrays karaktär Peter Venkman i Ghostbusters. En rolig detalj är att då och då får George mothugg från en annan karaktär och det ovanliga med det är att han oftast blir svarslös. Detta bidrar förstås till känslan av George som villig, men ytterst mänsklig hjälte i det här äventyret.

Spelet har två huvudfunktioner. Antingen kan man titta på något, eller så kan man försöka interagera med det istället. Den första funktionen är dock sällan nödvändig vilket gör att jag stundtals glömmer bort att den finns. Det skapar ganska uppenbar ilska när man efter timmar av letande på ett antal skärmar helt plötsligt upptäcker att man var tvungen att titta på ett föremål innan spelet tillät att man interagerade med det. Därefter kan det dröja lång tid innan man måste titta på något igen. En liten obalans i spelet alltså.

Här kommer vi också in på ett annat litet klagomål i form av pixeljagande. Det finns några tillfällen då man måste pricka exakt rätt med musen på något föremål som inte representeras med mer än ett par, tre pixlar. Vad värre är, i den lågupplösta grafiken är det inte ens säkert att man får syn på föremålet i fråga och därför missar man helt och hållet att man kan klicka på det.

Annars är grafiken riktigt trevlig. Hela spelet känns som tecknad film vilket inte är så konstigt eftersom det är Don Bluths studio (Space Ace, Dragon's Lair) som stått för grafik och animationer, och det finns mycket av den varan att titta på. Liksom med rösterna ser många av figurerna ut som karikatyrer och smälter därför väl ihop med dessa.

I alla tider har man ofta bedömt peka/klicka-spel på hur logiska pusslen har varit. Ologiska pussel = lågt betyg, logiska pussel = högt betyg. Jag har dock aldrig riktigt förstått mig på resonemanget. Pussel och klurigheter i äventyrsspel är ju per definition ologiska. På rak arm kan jag inte nämna ett enda äventyrsspel som varit så perfekt balanserat att det varit utmanande och logiskt på samma gång. Ologiken hör liksom till genren. Det man däremot kan kritisera är om pusslen är så vansinnigt svåra att man inte har en sportslig chans att komma på hur man ska lösa dem. BS innehåller tack och lov väldigt lite av den varan.

Det finns många bra serier i genren, men är du ute efter en spelserie som är lite mer vuxen finns det ingen jag rekommenderar högre än Broken Sword. Humor, spänning och en hel del skall-kliande är vad det erbjuder. De senare delarna i serien har introducerat bättre grafik och pussel som baseras på det nya 3D-läget men handlingen och konversationerna är så pass tajta i denna första del att den är given för de som är nyfikna på äventyrsspel av den här typen. Är du redan fan av genren blir jag ytterst förvånad om du inte har spelat Broken Sword redan. Har du dessutom ett Wii eller ett Nintendo DS kommer det som sagt en fantastisk nyversion av spelet senare den här månaden.



EFTERTANKEN

De äldre äventyrsspelen håller fortfarande, förmodligen därför att de är handlingsdrivna mer än något annat, men jag väntar fortfarande på att de ska ta steget över till 3D på allvar. Inte som Grim fandango, det ser jag som ett mellansteg ungefär som Crash bandicoot är ett mellansteg före Super Mario 64, utan som ett fullfjädrat 3D-spel i första-person. Med dagens kraftfulla 3D-motorer där man kan manipulera detaljer i omgivningen borde det vara som klippt och skuret för ett äventyrsspel.