Så här skrev jag om PC-versionen av Halo: Combat evolved för nästan exakt 7 år sedan:
"Halo har gjort succé på Xbox. Det visar sig inte borga för ett bra spel. PC-användarna är vana vid mer, bättre och framförallt smartare. Min besvikelse var stor när det visade sig att Halo är en massa gammalt pang-pang i en förvisso vacker men ack så datorkrävande förklädnad. Nivåerna är scriptade vilket innebär att ungefär samma saker händer varje gång du spelar. Dessutom är de inte gjorda med speciellt mycket idérikedom. Funderar man på hur man ska hitta genom ett gigantiskt främmande rymdskepp är det bara att följa de horder av monster som dyker upp med jämna mellanrum. Så massera avtryckarfingret och serva musen för det kommer att behövas om ni köper Halo.
Jag trodde faktiskt att spel som detta var mer eller mindre utdöda. Någon intelligent 3D-shooter är det definitivt inte. Det har mer likheter med gamla sidoscrollande shoot 'em-ups från slutet av 1980-talet än med moderna och innovativa spel som Half-life eller Jedi outcast. Inte ens handlingen räcker till för att rädda detta. Utvecklarna Bungie har som mål att utveckla och sälja tillräckligt många högkvalitativa spel för att nå sitt slutgiltiga mål - världsherravälde. Med Halo kan de kanske på sin höjd ta över Grönland."
Tja, Bungie har visserligen inte tagit över världen än, än mindre Grönland, men Halo-serien har blivit en odiskutabel succé. Det första spelet blev den mest sålda titeln på Xbox. Det blev också det första spelet att väljas in i det numera insomnade Walk of game. Till mitt försvar hör att Halo först och främst slog igenom som ett multiplayerspel för konsoll. Före Halo spelade man inte (gärna) 3D-shooters med handkontroll. Jag själv gör det fortfarande inte (gärna). Därför får jag nog äta upp en del av de där orden jag skrev en sen höstkväll för några år sedan.
Dock står jag fast vid kritiken mot singelplayerspelet, trots att jag inte spelat spelet sedan dess. Hmm, fast det kanske börjar bli dags?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar