Krönika: När utvecklare glömmer att de gör spel

När man skriver en blogg som fokuserar på retrospel är det tufft att hänga med i nutiden. Det finns bara ett visst antal timmar per dygn och eftersom jag strävar efter att ha ett liv också får en hel del nya spelupplevelservänta. Att min ekonomi sett bättre tider bidrar förstås också. Därmed inte sagt att jag inte spelar nya spel, det tenderar bara att bli lite senare än många andra.

Så med viss fördröjning gör jag då och då små stickprov i det moderna spelutbudet. Dessa stickprov har dock oftast förstärkt känslan jag burit på länge. Dator- och TV-spel är smalare än någonsin. Allt eftersom tekniken utvecklats har man kunnat fokusera allt mer på berättarteknik. I kölvattnet har det naturligtvis blivit allt viktigare att få till bra manus och sneglandet mot filmbranschen har blivit allt mer ogenerad.

Men som alltid när man fokuserar hårt på något så är det något annat som får stryka på foten, i detta fall de interaktiva inslag som är unika för just spelmediet. Det är intressant men också så fruktansvärt tråkigt att spelutvecklare försöker vara filmskapare och därmed tappar allt för mycket av vad som gör spelmediet unikt. Det finns ett fåtal personer som förstår skillnaderna, Jordan Mechner är en, men generellt ser jag alltför många nya spel som vill vara film och glömmer att de är spel.

Bioshock är ett av många tydliga exempel de senaste åren. Det har genomgående fått utmärkta recensioner. Såväl handling som grafisk design är verkligen storartad. Inte speciellt nyskapande för en van sci-fi-läsare, för handlingen som rullas upp är stundtals klyschigt förutsägbar, men den andas kvalitet och hade kunnat bli en alldeles utmärkt film. Så långt är jag också med på superlativen, men sedan då? Hur är själva spelandet? Är de etablerade recensenterna i själva verket filmkritiker numera så att eventuella brister i själva spelandet inte räknas in när ett slutgiltigt betyg ska sättas? Läser man Gamereactors (Thomas Tanggaard & Petter Hegevall) recensioner är svaret ett rungande ja! En som får med hela problematiken i sin recension är Loading/Levels Pär Villner, men även han verkar endast betygsätta spelets filmlika kvaliteter.

Bioshock börjar extremt linjärt och fortsätter så. Detta innebär förstås att alla über-jävliga fiender och problem måste avklaras på en gång om man vill komma vidare. Eftersom spel inte ska vara för svåra har man sett till att man återupplivas när man dör vilket på pappret kan tyckas vara en fiffig idé. Men det är på pappret det! Vid mer än ett tillfälle fastnade jag i en dö-återupplivas-dö-loop där det till slut reducerades till en lång tålmodig nötning av sagda loop för att komma vidare. En ”Big daddy” får lite skada innan han tar kål på mig. Jag återupplivas en bit bort och springer fram och gör ytterligare lite skada innan jag dör. Efter ett antal varv i loopen har jag nött ner honom och får springa vidare.

Här kan man dra tydliga paralleller till rollspelens ”grinding” där man måste slakta och samla på sig erfarenhet för att komma vidare. Det är precis samma fenomen i något annorlunda kostym i Bioshock men där det är närmast förkastligt och dålig speldesign i rollspelen anses det tydligen vara en mindre skönhetsfläck i ett FPS-spel. Ett annat problem jag har med de närmast oreserverade superlativen är att en närmare titt på uppdrags- och bandesignen avslöjar att väldigt lite har hänt sedan Half-life som kom för över tio år sedan. När jag får ett uppdrag att springa mellan olika punkter bara för att samla ihop ett antal olika föremål tar jag mig för pannan och suckar tungt.

Det spelar ingen roll att de väver in det i handlingen. Ett spel är för mig trots allt ett spel. Det får gärna vila på en bra story och ha ett välbyggt narrativ men de spelunika aspekterna är kärnan. Om handling och berättande tar över fokus går jag hellre över till bok- eller filmhyllan. I mina ögon skulle spelbranschen må bra av att ta lite kurser hos independent-utvecklarna och börja odla sin särart igen! Tills vidare ska jag naturligtvis se till att spela klart hela Bioshock, det ska ju enligt många bli bra mycket bättre under sista delen av spelet. Men därefter lär jag, som terapi, behöva uppsöka något gammalt spel som inte försakar det speltekniska för god handling.