Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2009-03-27

Mike Tyson's Punch-out!!



Namn: Mike Tyson's Punch-out!!
Utgivare: Nintendo
År: 1987
Plattform: NES
Genre: Action/Sport
Traderapris: c:a 100-300 SEK


Mike Tyson's Punch-out!! kom ursprungligen ur två olika arkadspel, Punch-out och Super Punch-out som båda kom ut på marknaden 1984. Eftersom arkadspelens exakta upplägg, med bland annat en genomskinlig protagonist, inte var tekniskt möjligt på NES kunde det hela ha slutat som så många andra arkadkonverteringar med ett hemkonsollspel som var en blek kopia av arkadhallarnas suveräna original. Tack och lov tog Nintendo bara spelets kärna och byggde ett genuint NES-spel kring det. Resultatet blev en tidlös klassiker och kanske det bästa boxningsspelet någonsin.

MTPO är som ett actionspel där alla tidsödande banor är borttagna och kvar är bara bossarna. Och vilka bossar sedan. De är elva till antalet men några av dem får man möta två gånger, och de är ganska mycket vassare andra gången man möter dem. Går man obesegrad genom spelet är det sammanlagt 14 matcher man måste ta sig igenom.

Enligt gammal klassisk boss-konstruktion har varje boxare sina speciella styrkor och svagheter och det gäller att memorera och utnyttja dem alla. Utöver det har de dessutom väldigt distinkta och unika personligheter som, även om de tangerar vissa fördomar om olika nationaliteter, ger spelet en skön humoristisk klädsel. Vem minns inte pausrepliker som Bald Bulls ”My Barber didn't know when to quit... Do you?", Piston Hondas ”I'll give you a TKO from Tokyo!" eller Soda Popinskis ”I drink to prepare for a fight. Tonight I am very prepared!".


Och apropå fördomar är den sistnämnde intressant eftersom han i arkadoriginalet hette Vodka Drunkenski, vilket förstås spelade an på bilden av ryssar som fulla vodkapimplare. Det är oklart om det var oviljan att sprida fördomar, eller Nintendos policy mot bland annat sprit och droger i sina spel, som fick dem att ändra namnet på karaktären. Ska jag gissa tror jag mer på det senare.

Spelet får ut så mycket som det går att få ut av ett boxningsspel i 2D. Enkelheten i kontrollen är exemplarisk. Få Nintendo-spel personifierar den gamla slitna klyschan ”lätt att lära sig – svårt att bemästra” så bra som MTPO. På det området ligger denna boxningsklassiker i samma nivå som Super Mario bros och The Legend of Zelda. Känner man till min vurm för spelkontrollerna i Shigeru Miyamotos spel förstår man att det här är ett mycket gott betyg för MTPO.

Grafiken i spelet är faktiskt riktigt bra även om bakgrunderna börjar se lite väl gamla ut. Tack vare Nintendos MMC2-chip kunde man klämma in dubbelt så stora sprites på skärmen och därmed en helt annan detaljrikedom än vad Nintendospelarna var vana vid. Man ser muskler som spelar, ögonbryn som hoppar och juveler som blinkar. Tyvärr var detta enda gången någon använde sig av just det chipet, men det gör också att MTPO särskiljer sig lite extra från andra spel till konsollen. Den tecknade animationsstilen och de stora bossarna är verkligen unikt för spelet.

Storleken på boxarna gör att spelarens figur, Little Mac, verkligen ser ynklig ut. Bald Bulls händer är fyra-fem gånger så stora som stackars Macs lilla huvud, och kraften i hans slag är proportionerlig till det. Det finns förstås ett budskap i det där från Nintendo och det är något som man trycker hårt på även i manualen. Hjärta är minst lika viktigt som råstyrka och storlek. Nåja, åtminstone i Nintendos värld, för var det något Mike Tyson vann sina titlar på så var det hans fruktansvärda styrka.


MTPO är alltså ingen boxningssimulator. Det handlar om utan snarare ett slags pusselliknande actionspel i bästa tecknade stil. Därför behöver man inte heller vara boxningsfan, eller ens en sportnörd, för att få ut något av MTPO. Och det är ganska unikt för ett spel som till slut ändå måste klassas som sportspel.

Det har tvistats genom åren om vad den direkta anledningen var till att Nintendo tog bort "Iron Mike" från spelet och släppte det igen under det enkla namnet Punch-out!!. Den kanske populäraste anledningen har varit den våldtäktsanklagelse som 1992 gav Mike tre år i fängelse. Det rimmar dock illa med verkligheten eftersom nyversionen av Punch-out!!, den utan Mike, släpptes redan 1990.

En annan populär tes är att han anklagades för att ha misshandlat sin dåvarande fru. Och även om detta är närmare sanningen var det ändå inte tillräckligt för att få Nintendo att bryta sitt avtal med Tyson. Avtalet i fråga gällde i tre år och när det löpte ut valde man helt enkelt att inte förlänga det på grund av Tysons rykte (som kom sig av många saker, bland annat anklagelserna från hans hustru). Nintendo ansåg helt enkelt inte att han var någon bra förbild för barn.

En annan populär tes går ut på att Nintendo inte ville förlänga avtalet eftersom han hade förlorat världsmästarbältet. Det faller dock lite i trovärdighet när man tar i beaktande att Nintendo faktiskt kontrakterade Tyson innan han vann världsmästartiteln genom att slå Trevor Berbick. Värt att notera är dock att japanerna hade ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till Tyson. Hans skandaler blev aldrig lika stora nyheter och man brydde sig därför aldrig om att släppa nyversionen där.

Ska man köpa spelet idag är det rätt dyrt att få tag i originalversionen. På Virtual Console är det den nyare versionen som erbjuds. I den bytte man ut Tyson mot Mr Dream. Det är dock mest en kosmetisk förändring. Spelet är fortfarande lika underhållande och slutbossen Mr Dream är lika omöjlig som Tyson var i den första versionen. Och allting andas charm, lekfullhet och timtal med spelglädje i ett spel där man skalat bort allt onödigt och lämnat kvar det roligaste spelvärlden har att erbjuda - bossfajter!



EFTERTANKEN

Jag nådde aldrig längre än det andra mötet med Don Flamenco, den elfte matchen i ordningen, och de senaste åren har jag fastnat på det första mötet med Bald Bull (match nummer 7). Det råder ingen tvekan om att jag tappat en del i motorik och koordinationsförmåga sedan 11-årsåldern och Mike Tyson's Punch-out!! kräver verkligen sin man/kvinna om man ska gå hela vägen. Och även om jag gillade realismen i Rocky, och galenskaperna i Ready 2 rumble finns det inget boxningsspel som varit en sådan fröjd att spela. Trots att jag är nästan helt kass och det ibland blir en plåga att sitta och nöta samma bossfajt i en timme. Men om inte självplågeri är det finaste betyg ett spel kan få så vet jag inte vad som är det.

3 kommentarer:

Toresson sa...

Vackert inlägg!

Thomas sa...

Man tackar! :)

Tobias sa...

Ruskigt bra! Tack för den!