Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2009-03-04

De fem bästa Castlevanialiren(86-99)

Går man tillbaka till 8-bitarstiden på NES var Konami ett av de företag som oftare än andra stod för kvalitet, och det inom många genrer. Spel som Gradius, Metal Gear Solid och Probotector var titlar som gjorde Konami känt över en hel spelvärld. Men de spel som kanske är mest synonyma med Konami är Castlevania-spelen. Serien som debuterade på diskettformatet till den japanska versionen av NES genererade 14 titlar mellan 1986 och 1999 och långt ifrån alla är några klassiker värda att jaga efter. Så för att veta var man ska börja plockar jag ut de fem bästa Castlevania-liren under 1900-talet. De här titlarna bör du inte missa!



1. Super Castlevania IV (SNES)

Super Castlevania IV delar inte sällan fansen i två läger. Antingen är det lysande eller så är det en av de större besvikelserna i serien. Jag sällar mig till de första. SCIV känns och beter sig som det första spelet för NES men det gör allt så mycket bättre. Det är samma goda spelkontroll, samma grafiska upplägg och det är genomtänkta banor som man får nöta och memorera. Precis den formulering jag tycker har gjort Castlevania till de klassiker de numera är. Okej, det finns en hel del småtråkiga banor, och svårighetsgraden är inte den värsta men den genuina Castlevaniakänslan och spelglädjen infinner sig direkt från första bildrutan.

SCIV är ett av förvånansvärt få spel i serien där piskan kan användas mer eller mindre som en riktig piska. Det innebär att du kan skicka ut den i åtta riktningar istället för bara vänster och höger. Dessutom kan man rotera den för att ta hand om närgångna fiender eller projektiler. Det blir inte desto mindre coolare när man får använda den i genuin Indiana Jones-stil och svinga sig över avgrunder. Det är i SCIV som protagonisten äntligen känns fullfjädrad.

Resten av spelet, som grafik och ljud, är ganska ojämnt. Det finns flera nya, läckert animerade fiender och bakgrunderna är stundtals imponerande med sin parallaxrullande dimma men ibland ter sig vissa banor bara som oinspirerade. Aldrig fula eller dåligt gjorda, men inte heller särskilt unika. Dessa ska dock sättas i skarp kontrast mot flera banor som lämnar ett bestående intryck, vissa använder sig dessutom av SNES Mode7 för ganska oväntade effekter.

Ljudeffekterna lämnar nog mest att önska där det mesta låter trist och väldigt orealistiskt. Det är förstås ett stort minus med tanke på Konamis tidigare arbete på NES och SNES förbättrade ljudkapacitet. Sådan tur då att musiken fortfarande håller måttet med råge. Den första banans nya Simon-tema i det närmaste piskar spelar framåt med frenesi och spelglädje. Inte ens Super Mario åtnjuter den djupa kopplingen mellan musik och spelare.

Men visst har även den här solen sina fläckar, och om man vet med sig att grafik och ljud är av yttersta vikt för sin egen spelupplevelse får man kanske ranka SCIV ett par platser lägre. Men för mig handlar Castlevania om spelkontroll, plattformshoppande och stämningsfull musik och då kniper SCIV förstaplatsen även om det är med viss tvekan. Det är så här Drakula ska bekämpas!

2 kommentarer:

Gurka sa...

Kanske är jag lite dryg nu, men det finns ännu en liten sak som jag känner att jag behöver påpeka. Egentligen så debuterade ju serien på den japanska hemdatorn MSX, på en spelkassett dessutom, och inte Famicom Disk System.

Thomas sa...

Ha ha, nej då. Jag välkomnar all information, var den än kommer ifrån.

Jag hade den MSX-titeln i åtanke för den här listan till och med och jag tror att jag nämner den någonstans.

Men enligt de källor jag har, och de är flera, så släpptes Castlevania till Famicom Disk System mer än en månad före Vampire Killer.

Men har du motstridiga källor är jag mycket intresserad av att få ta del av dem. Rätt ska ju vara rätt och eftersom jag har en så historisk tyngdpunkt på den här bloggen är det väldigt viktigt.