De fem bästa Castlevanialiren(86-99)

Går man tillbaka till 8-bitarstiden på NES var Konami ett av de företag som oftare än andra stod för kvalitet, och det inom många genrer. Spel som Gradius, Metal Gear Solid och Probotector var titlar som gjorde Konami känt över en hel spelvärld. Men de spel som kanske är mest synonyma med Konami är Castlevania-spelen. Serien som debuterade på diskettformatet till den japanska versionen av NES genererade 14 titlar mellan 1986 och 1999 och långt ifrån alla är några klassiker värda att jaga efter. Så för att veta var man ska börja plockar jag ut de fem bästa Castlevania-liren under 1900-talet. De här titlarna bör du inte missa!

3. Akumajo Dracula X: Chi no Rondo (PCE)

Chi no rondo, eller Rondo of blood som den engelska översättningen lyder, var ett Castlevania-spel som släpptes exklusivt för NEC:s konsoll PC Engine (Turbografx-16 i Usa). Eftersom konsollen officiellt aldrig såldes i Europa var det ett tag tveksamt om jag skulle ta med ett spel från den i den här genomgången. Har man dock spelat Dracula X någon gång är det oerhört svårt att inte nämna det bland de absolut främsta spelen i serien. Många anser till och med att det är den bästa titeln från den här tiden.

PC Engine var i grunden en 8-bitarskonsoll men hade bland annat en specialdesignad grafikkrets på 16-bitar. Tillsammans med CD-modulen kunde spelutvecklare skapa spel med stor variation. Grafikmässigt jämförs man oftast med Super Nintendo och tack vare ljudkapaciteten från CD-tillägget hade man länge det bästa ljudet av alla konsoller på marknaden.

Dracula X utnyttjade förstås detta till max. Grafiken är utsökt för den här tiden med gott om läckra grafiska effekter. Bilden ovan gör verkligen inte spelet rättvisa utan jag rekommenderar att ni letar lite på Youtube för att verkligen få se (och höra) spelet i aktion. Ljudet är dessutom det som knockar en först. Musikstyckena lyfts verkligen till en högre nivå genom CD-kapaciteten och ljudeffekterna är de mest stämningsfulla jag har hört i ett spel från den här tiden.

Det som dock imponerar mest är kanske spelets design. Man behöver bara ta sig igenom 7-8 banor för att nå slutstriden, men undangömda lite här och där finns fem extrabanor som man efter lite klurande kan hitta. Flera av banorna har dessutom förgreningar som leder dig genom olika delar av Drakulas slott, därför finns det mycket att undersöka och upptäcka vid senare genomspelningar. I slottet finns dessutom fyra fångar man kan frige för att få se ett alternativt slut, och en av dessa fångar blir dessutom, lite överraskande, spelbar lagom till slutfajten med Drakula.

Det är oerhört tajt i toppen på den här listan och Drakula X var oerhört nära första plats. Det som dock fällde spelet ned till tredje (med en hårsmån) är egentligen bara en sak: svårighetsgraden! Det finns gott om överjävliga banpartier och enerverande bossar för att driva spelaren till vansinne. Den tid när man är osårbar, precis efter att man har blivit träffad, har dessutom kortats ned betänkligt vilket gör att det går ruskigt fort att förlora sina liv emellanåt och frustration är nog det bäst beskrivande ordet för det här spelets mörka sidor.

Tack och lov är de inte många. Och med så många hemligheter att upptäcka och utforska finns det all anledning att spela igenom det flera gånger vilket förstås är bra för ett plattformsspel. Dracula X hamnar till slut trea i min genomgång men på den här nivån handlar skillnaderna mest om tycke och smak så förstaplatsen är absolut inte långt borta.

Men vad ni än gör, blanda inte ihop detta spel med det horribla Dracula X: Vampire's kiss (SNES). De har absolut ingenting mer gemensamt än första delen på namnet!