Hang-On

Namn: Hang-On
Utgivare: Sega
År: 1986
Plattform: Master System
Genre: Racing
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Skaffade eller fick du en Master System i början av konsollens livstid är chansen stor att du fick med Hang-on som inbyggt spel. Själv hade jag ljuspistol-paketet med Hang-on och Safari hunt. Inget av spelen var speciellt bra och under långtråkiga sessioner varvade jag dem båda.

Faktiskt var det en liten besvikelse att få dessa båda spel då de är långt ned på listan över spel som visar Master Systems kapacitet. En av de stora anledningarna till att jag valde Sega, i en tid när i stort sett alla andra satt och spelade Nintendo, var på grund av Sega-maskinens grafiska kapacitet. Det, och att jag hade en kompis med Sega som introducerade mig för en rad fantastiska spel. (Phantasy Star, Y's, Golvellius, Wonder Boy in Monster Land m fl.)
Varken Safari Hunt eller Hang-On var några spel man visade upp och skröt över precis.

Uppdelningen av banor, delsträckor och svårighetgrader gör att spelet kan låta väldigt varierat. Det finns tre svårighetsgrader och man kör över åtta banor med fem olika delsträckor som vardera är 4 kilometer långa. Man har 60 sekunder på sig att klara varje delsträcka. Överskjutande tid får man med sig som bonus till nästa bana vilket är välbehövligt när man börjar närma sig de sista delsträckorna på den sista banan.

Dock är de första två svårighetsnivåerna inte speciellt utmanande om man koncentrerar sig. Till och med på mellannivån handlar det mer om man har tid att sitta där och spela igenom det än att det skulle vara för svårt. Det är spelets tredje nivå som skiljer agnarna från vetet. Då krävs det att man klarar de åtta banorna tre gånger vilket görs extra svårt av att tiden minskar ju längre man kommer. Som om det inte vore nog verkar motståndarna tämligen självmordsbenägna då de verkar göra allt för att få en att krocka.

Med så många banor kunde man tro att det här är ett varierat spel som man får glädje av länge, men så är inte fallet. Istället märker man snabbt att det är ett sömnpiller där samma fem bakgrunder upprepas hela tiden. Förutom spelets enformighet (gasa, bromsa och sick-sacka sig förbi motståndare) finns det ett par saker man kan haka upp sig på. Att köra in i motståndare eller buskar och annat som kantar vägen får en inte bara att tappa lite fart, man formligen exploderar i ett eldhav och får se tiden ticka iväg åtskilliga sekunder innan man kan börja köra igen. Men eftersom detta i grunden är ett arkadspel kan man kanske inte förvänta sig någon realism.

Det andra problemet är kopplat till Master Systems bespottade styrplatta. Motorcykeln man kör har tre växlar. Förutom vid starten och efter eventuella krockar kör man i stort sett på den högsta växeln hela tiden. Växla gör man genom att trycka upp eller ned på styrplattan eftersom de två knapparna är upptagna med gas och bromsfunktioner. På grund av okänsligheten händer det ibland att man råkar växla ned och det är inte alls säkert att man märker det på en gång. Det är ett sätt att tappa sekunder som frustrerat Master System-ägare i alla år.

Grafiken är som jag tidigare nämnt inte något man egentligen lyfter fram. Cyklarna och förarna är hyfsat detaljerade men sedan finns det inte mycket att skriva hem om. Ljudet är förutom motorljudet ganska obefintligt och musik saknas helt och hållet inne i spelet. När spelet dessutom är ruskigt enformigt i kombination med många och långa banor kan åtminstone inte jag se varför man skulle vilja slösa bort sin tid på det. Bättre MC-spel har gjorts och definitivt bättre Master System-spel. Dessutom gjorde Sega bättre arkadkonverteringar än så här.



EFTERTANKEN

I manualen kan man ta del av viktiga råd såsom att undvika stora kaktusar och lyktstolpar. Men ett av råden är rätt talande för hur ovana många spelare var vid att få en spelkontroll med två knappar i handen.

”Lär dig att använda både gas och bromsknapparna med din högra tumme.”

Idag skulle nog de flesta undra vilken tumme eller vilket finger man annars skulle använda.