Retro-Citatet

"Jag skulle inte vilja råda någon att börja skriva spel. Det är en mycket arbetsam tillvaro. Alla får väl lust att lägga av. Det är ju alltid programmerarna som får ta alla smällarna när producenterna inte klarar av sitt arbete. Det finns ingen verksamhet som sköts som spelindustrin."
- Intervju med Mark McCubbin från 1991-

2008-12-07

Yoshi's Story

Namn: Yoshi's Story
Utgivare: Nintendo
År: 1998
Plattform: Nintendo 64
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 20-150kr


Retroguiden firar 100 inlägg. Jag önskar så här i efterhand att jag hade valt ett bättre spel dagen till ära.

Bowser har invaderat Yoshi's ö och stulit det super-glada trädet – en viktig artefakt och symbol på ön. Detta har inneburit att alla på ön har förlorat sin lycka och glädje. Med hjälp av Yoshi och fem av hans vänner måste spelaren ta sig runt på ön och äta en massa frukter på olika ställen för att bli super-lycklig och därigenom sprida den lyckan till resten av invånarna. Flummigt? Absolut, för alla över mellanstadieåldern vill säga. Det är också för denna målgrupp som spelet riktar in sig.


Glöm allt du trodde att du visste om Yoshi-spel från Yoshi's Island. Visserligen känns det mesta igen här men allt ifrån kontrollen av den lille dinosaurien till bandesign och monster är lite, lite sämre i detta spel. Faktum är att Yoshi's Story är så pass lätt och kort att man häpnar över att Nintendo hade mage att ta ut fullt pris för spelet när det begav sig. Som många recensenter, och spelare, före mig har konstaterat verkar spelet uppenbart vara gjort för de lite yngre spelarna. Detta märks på flera saker:

* Ljudet. Därför finns det något gulligt över Yoshi's Story som åtminstone för mig angränsar till äcklighet. Yoshi och hans släktingar låter som en korsning mellan Teletubbies och Rumpnissar. När man klarar av ett kapitel och de börjar sjunga i kör blir det riktigt provocerande. Det är inte för inte som Yoshi har beskrivits som en Velociraptor på sötningsmedel och ljudet är mer bidragande till den beskrivningen nu än någonsin tidigare.

* Grafiken. Spelet är designat som en sagobok där varje avklarad värld innebär att man vänder blad i boken. För att hålla den här kopplingen till sagoboken levande genom hela spelet har man uppenbarligen hämtat inspiration från Paper Mario med sina endimensionella detaljer.

* Svårighetsgraden. För en erfaren spelare tar det inte speciellt lång tid att springa igenom det här spelet. Visserligen har man höjt svårighetsgraden något samt lagt till saker att leta efter som inte fanns med i den ursprungliga japanska utgåvan, men det är långt ifrån tillräckligt. Spelet är uppenbart designat för att ge de yngre spelarna känslan av att kunna klara av ett spel. Det är visserligen bra att man gör spel för alla åldrar men som Yoshi's Story är konstruerat stänger man ute de äldre spelarna.

Så av den anledningen kan jag inte rekommendera det här spelet till någon över tio. Jag skulle förmodligen med lätthet kunna räkna upp femtio plattformstitlar som är både bättre och mer utmanande än Yoshi's Story och speciellt beklämmande blir det när man ser att det har producerats av Shigeru Miyamotos högra hand, Takashi Tezuka. En man som haft en hand med ända sedan det första Super Mario Bros-spelet. Skaffa Yoshi's Story på egen risk. För mig är dock begagnatpriset på ett komplett spel väl högt idag.



EFTERTANKEN

Man kan förstås hävda att ett spel som trots allt sålde närmare tre miljoner exemplar över hela världen knappast kan vara en flopp. Men som jag skrev häromdagen kan det mesta säljas med mördande reklam. I det här fallet hjälpte det dessutom att spelets huvudfigur hade tillräckligt många fans som köpte spelet på vinst eller förlust. Men ett tecken på att Nintendo är medvetna om spelets impopularitet är att man låtit det bättre Yoshi's Island till SNES stå som modell för en Yoshi-bana i Super Smash Bros Brawl till Wii – inte Yoshi's Story.

Inga kommentarer: