Phantasy Star II

Namn: Phantasy Star II
Utgivare: Sega
År: 1990
Plattform: Megadrive
Genre: Rollspel
Traderapris: c:a 30-60kr

1990 var Phantasy Star II det överlägset dyraste spelet till Segas Megadrive. Sexhundra kronor fick jag hosta upp med och vägen hem har nog aldrig varit längre än vad den var då. Det första Phantasy Star gjorde stort intryck på mig och när jag fick veta att det skulle släppas en uppföljare till Megadrive kunde alla andra titlar kvitta. PSII var högsta prioritet. De efterföljande veckorna steg tvivlet sakta om huruvida de sex hundralapparna verkligen var väl investerade. Med dagens begagnatpris blir det dock mer motiverat med ett köp med tanke på hur länge spelet räcker.

Phantasy Star II skapar, åtminstone till en början, en klaustrofobisk känsla i det att det är långt mellan städerna och man är väldigt styrd med vart man får gå. Gå till grotta A och utforska, gå sedan tillbaka till stad A. Gå därefter till stad B innan du får gå till grotta B. Och så vidare, ungefär. Det här hade kanske varit mer okej om man fått mer story, mer upprullning av handlingen, mer utveckling av karaktärerna eller något sådant. Men det får man inte tillräckligt av i PSII. Istället får man stå ut med en enerverande lång rad av strider där man hela tiden märker att man ligger ett par nivåer efter vad som känns som nödvändigt för stället man är på. Räkna med timmar av nivåjagande för att kunna ta dig framåt i spelet.

PSII utspelas ungefär 1000 år efter att det första spelet slutade. De tre världarna i Algols solsystem styrs numera av en dator kallad Mother Brain. Spelets protagonist, Rolf, får i uppdrag att undersöka varför det plötsligt börjat dyka upp monster över hela planeten. Efter hand tätnar mystiken och det visar sig att något är väldigt galet med Mother Brain.

Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om handlingen och de olika karaktärerna man får med sig i sin grupp av hjältar, men beslutar du dig för att spela igenom spelet så är det bättre om jag röjer så lite som möjligt. Helt klart är att spelet blev mycket uppskattat 1990 för sin djuplodande handling och de rika hjälteporträtten. Det var definitivt inte vardagsmat med karaktärsutveckling i rollspelen på den här tiden. Idag har förstås PSII inte mycket att komma med på det området. Bland annat har Final Fantasys senare delar satt ribban skyhögt över PSII:s nivå. Men det är värt att tänka på om man gillar den äldre generationens japanska rollspel.

En fullständigt obegriplig sak är att man slopade det första spelets grottsystem i pseudo-3D och ersatte dem med en vy snett uppifrån där man dessutom störs av något slags jättegaller som ligger i förgrunden och tar upp en hel del av bildytan. Snygg parallax-rullning men fruktansvärt irriterande. Grottsystemen var en av höjdpunkterna i det första spelet medan de är en av de svagaste delarna av PSII.

Men nummer ett bland irritationsmoment är de slumpade strider som uppstår när man vandrar omkring i spelvärlden. Det här sättet att skapa strider är absolut inget nytt för PSII, och för det mesta har jag ingenting emot det. Men när de sker så ofta, och med sådan svårighetsgrad som i PSII, dröjer det inte länge innan frustrationen kommer farande och spelet kastas tillbaka in i spelhyllan för en stund. Men när den frustrationen lägger sig suger spelets positiva delar tag i en igen och man kastar sig in och kämpar sig vidare ytterligare en bit.

Och vilka är de positiva sakerna då? Jo, förutom spelets handling och dess utveckling kan man lyfta fram ett förbättrat stridssystem. I det första spelet fick man vackert sitta och knappa in de olika valen för varje karaktär i gruppen innan varje stridsrunda, ett förfarande som var och till viss del fortfarande är alltför vanligt i japanska rollspel. Det gick ganska bra om det var en vanlig strid men mot de lite tuffare bossarna kunde det bli ganska enerverande då de striderna kunde bli ganska långrandiga. I PSII fortsätter däremot karaktärerna med de valda aktionerna stridsrunda efter stridsrunda tills du trycker på en knapp för att avbryta och välja nya aktioner. Ett utmärkt och bekvämt automatiserat system för långtråkiga strider som i andra spel kan kännas som långa transportsträckor.

När vi ändå är inne på det positiva måste man lyfta fram såväl ljud som grafik. Man kan tycka vad man vill om Megadrivens ljudchip (och det tenderar folk att göra – jag själv älskar det) men melodierna är minst lika välskrivna som de till det första spelet. Från introlåtens melankoliska mystik till grottsystemets varierade uptempo-melodi. Faktiskt håller nästan alla melodier samma snabba takt vilket gör att de flyter in i varandra på ett naturligare sätt än många andra spel jag skulle kunna nämna.

Grafiken är snygg. Inte det bästa som Megadriven kan åstadkomma men definitivt ett av de snyggare spelen för den här tiden. Som Master System-ägare blev man bortskämd med snygg grafik i titlar som just Phantasy Star och när man skaffade Megadrive fortsatte den traditionen. Lite trist bara att man skalat bort bakgrundsgrafiken under stridssekvenserna till förmån för ett trist blått rutnät på svart bakgrund.

Till slut kvarstår dock den evigt brännande frågan om hur spelet står sig idag. Borde du jaga rätt på och spela Phantasy Star II? Mitt svar på det blir en mot-fråga. Orkar du? För kan man ta de frekvent återkommande striderna, nivåjagandet på sina karaktärer och spelets överlag höga svårighetsgrad så står det helt klart att man har en hel del att upptäcka och avnjuta. Även utan de tidsödande striderna är spelet ruggigt stort för ett 16-bitarsspel och handlingen sträcker sig fram och tillbaka över två stora planeter. Det talas ofta om upp till 40 speltimmar vilket inte är fy skam för ett rollspel från 1990.


EFTERTANKEN

Idag börjar homosexuella karaktärer poppa upp här och där i spel. Phantasy Star II innebar en av de första gångerna som en homosexuell person dök upp i ett tv-spel, kanske rent utav första gången. (Någon kunnig läsare som sitter på andra fakta om gay-historik i spel kan ju lämna en kommentar). En av de datorkontrollerade personerna man möter under spelets gång är en öppet homosexuell pianolärare. Han kan lära ut trollformeln Musik till någon i ditt sällskap. Väljer du en av killarna säger han att killen är söt och priset hamnar på 2000 mesetas. Väljer du en av tjejerna blir det en helt annan reaktion och priset stiger till 5000 mesetas. Men det var den japanska versionen.

När spelet skeppades till väst tog man bort de mest uppenbara referenserna. Till exempel ändrade man pianolärarens kommentar om att killen är söt, till att han ser intelligent ut. Den diskriminerande prisskillnaden för trollformeln kvarstår dock och framstår därför som obegriplig i de västliga versionerna av spelet. Trist, och jag hoppas att spelbranschen har kommit längre än så idag.