Prince of Persia

Namn: Prince of Persia
Utgivare: Broderbund Software
År: 1990
Plattform: Atari ST
Genre: Plattform
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Jag fastnade några dagar i Prince of Persia: Sands of time vilket fick mig att tänka på orginalet. Så jag laddade in Atari ST-versionen och fastnade ytterligare några dagar. För trots att det var animationerna som gjorde PoP till en storsäljare för 18 år sedan är det pussellösandet och plattformshoppandet som gör att spelet håller måttet än idag.

Men låt oss börja vid de, för sin tid, smått fantastiska animeringarna. Efter succén med Karateka återanvände Jordan Mechner spelmotorn och en hel del av designen från det spelet när han började konstruera ett spel som var Karatekas raka motsats. Där Karateka i grunden var ett sidorullande karatespel var PoP ett spel med fällor och pussel och bara ett fåtal strider här och där. Animeringarna gjordes med Rotoskop-teknik vilket innebar att animatören, Jordan själv, ritade av en riktig filmsekvens ruta för ruta. Det var en process som tog upp en stor del av spelets tillverkningstid på nästan fyra år.

PoP var liksom Karateka ett familjeföretag där pappan Francis gjorde musiken och brodern David hjälpte till med att stå modell för animeringarna. Jordan stod för bakgrundshistorien (återanvänd från Karateka), nivådesign och programmering. När man sätter det i kontrast med de otal programmerare, musiker och grafiska artister som är inblandade i tillverkandet av ett spel idag framstår PoP som en än mer fantastisk bedrift.

Bakgrundshistorien går ut på att den elake storvisiren Jaffar har kidnappat prinsessan och tänker tvinga henne till giftermål. För att försäkra sig om att spelaren lägger näsan i blöt låser han in honom i källaren. Där börjar spelet och man får en timme på sig att ta sig förbi alla vakter och lömska fällor för att stoppa bröllopet.

Spelet är ganska enkelt uppbyggt. Man kan gå, springa, hoppa samt klättra upp och ned. Fällorna du stöter på består bland annat av vassa pålar som kommer upp ur golvet, golvplattor som rasar under en och sågtandade blad som försöker kapa en på mitten när man springer förbi. Det är blodigt och livsfarligt och PoP är definitivt inget förlåtande spel. Dör man (och det gör man ofta) får man börja om från början av nivån. Alltså det klassiska "försök-gör fel-gör om-gör rätt", och hela tiden gäller tidsgränsen på en timme. Så länge det finns tid kvar får man fortsätta men tar tiden slut måste man börja om från spelets början.

Svårt? Javisst, ibland djävulskt svårt när pusslen blir så avancerade att man till exempel måste trycka på en knapp, springa och hoppa över flera avgrunder, hoppa och sedan ta tag i en kant för att därpå hiva dig upp och genom en dörr innan den stängs, vilket den gör på några få sekunder. Har man väl bemästrat färdigheten att hoppa i fart kan det tyckas enkelt på förhand. Men i PoP är allt så detaljerat att om man missar en knapptryckning med en halvsekund så misslyckas man och får försöka igen. Nivåerna är dock föredömligt små vilket gör att man lättare behåller suget efter att klara ett visst problem, för man vet att belöningen i form av en ny nivå inte är långt borta.

Emellanåt stöter man på en vakt eller någon annan fiende som man måste besegra i svärdsstrid. Dessa är till en början rätt enkla men efterhand blir fienderna smartare och kan parera spelarens attacker. Men på det stora hela är dessa strider mest ett ombyte som förnöjer mitt i allt hoppande och klättrande. Det är inte strider som spelet baseras på och därför är de heller inget större problem.

Musiken och ljudeffekterna är rätt sparsamma inuti spelet men de är välgjorda och passar utmärkt in i sin miljö. I kombination med väldetaljerade miljöer samt dessa snygga animationer skapar de ett spel med en otrolig charm och dragningskraft. Det är ett sant nöje att kämpa sig igenom de tolv nivåerna än idag och trots de utmärkta uppföljarna klarar det första PoP att fortfarande locka med en spelupplevelse som är tämligen unik.

En rolig sak jag upptäckte var när jag snubblade över en gammal reklamtext för spelet. Förr i tiden gjordes reklam annorlunda. PR-avdelningar kom upp med vilda texter och idéer som kanske inte skulle användas idag. Speciellt inte i trevliga familjespel. I reklamtexten jag hittade stod följande att läsa om spelets handling: ”Storvisiren, en sexuellt avvikande man, är redo att hoppa på henne [prinsessan]. Bara du kan rädda henne!”

Visserligen kan man tänka sig att det var något sådant han ville med en ung, vacker prinsessa. Men enligt spelet ville han bara gifta sig med henne för att få kontrollen över kungariket. Hur reklamavdelningen på Domark tänkte vet nog bara de.