The Legend of Zelda: A Link to the Past

Namn: The Legend of Zelda: A Link to the Past

Utgivare: Nintendo
År: 1992
Plattform: SNES
Genre: Äventyr
Traderapris: c:a 100-300 SEK

En mystisk magiker har spärrat in prinsessan Zelda i en fängelsehåla. En mörk och ovädersfylld natt når hennes rop på hjälp fram till en sovande Link. Han har ingen aning om vad som har hänt eller vad som väntar, bara att han måste rädda Zelda från magikern Agahnim. Så börjar spelet. Ingen flashig intro-animering, inga högupplösta stillbilder för att ge en någon bakgrundshistoria. Vill man ha det får man läsa manualen. Shigeru Miyamoto vill istället kasta spelaren rakt in i en okänd värld där inget är vad det verkar och allt är upp till spelarens fantasi. Och vet ni vad? Det fungerar!

Jag gillar det faktum att man inte får allt serverat från början. De första uppdragen presenteras på ett sådant sätt att spelet upplevs som ganska litet. Jag blir till och med lite lurad av det och känner en viss besvikelse över spelets storlek, men efter ett par timmars spelande märker jag hur det sakta men säkert öppnas upp. Jag börjar få fler valmöjligheter och otaliga ledtrådar om spelets handling pusslas ihop. Att utforskande är grundstenen i Zelda är i och för sig ingen överraskning för den som spelat det första spelet på NES, men här är allt så mycket större. Dessutom blir det en extra motivationsfaktor när man utforskar spelets handling lika mycket som spelvärlden.

Spelets religiösa tema ansågs lite väl kontroversiellt i väst och därför ändrade man många detaljer i spelet. Orginaltiteln är egentligen ”Triforce of the gods”, den onda magikern är en präst skickad av gudarna. Dessutom finns det obegripliga skrifter i spelet som inte kan läsas av spelaren utan rätt hjälpmedel. Dessa texter innehöll från början vissa symboler som baserades på klassiska egyptiska hieroglyfer. Men eftersom dessa hieroglyfer hade religiösa betydelser ändrades även dessa, allt för att passa med Nintendo of Americas riktlinjer för familjevänliga spel. Trots att Europa ofta har ansetts vara mer liberalt än USA fick vi länge dras med samma censurregler som jänkarna och Zelda III är bara ytterligare ett i raden av offer. Tack och lov påverkar inte dessa ändringar spelets atmosfär och därför är det lätt att ha överseende med dem.

Även om Zelda 2 var en stor besvikelse bland fansen sålde det ändå tillräckligt bra för att Nintendo skulle satsa stora resurser på Zelda III vilket gav ett fantastiskt resultat på alla punkter. Spelet tog nästan 60.000 man-timmar att programmera. Det innebär att det skulle ha tagit en person över sex år att färdigställa spelet. Idag är detta absolut inte några sällsynta siffror, men i början på 90-talet skapade det höga förväntningar. Förväntningar som infrias när man trycker på Start-knappen.

Spelet har en underbar atmosfär med trevlig musik vi delvis känner igen från det första spelet samt utmärkta effekter och animationer. Allra bäst är inledningen då man som Link ger sig ut i ett oväder som är det mest stämningsfulla jag varit med om på 16-bitarsplattformen. Regnet piskar ned, åska och blixtar ekar över dalen och det känns verkligen som ett äkta oväder vilket gör att spänningen stiger från första början. Det är sannerligen inte ofta som ett spel lyckas suga in mig så totalt redan från början. Tyvärr drar ovädret så småningom förbi och den där sköna stämningen sjunker något men håller sig ändå på en bra nivå.

Grafiken är över lag helt underbar. Från de färglada, skogsrika omgivningarna i Hyrule till den mörka, sandfärgade tristessen i Mörkervärlden bjuds ögonen på grafiskt 16-bitarsgodis när den är som bäst. Precis som i Super Mario Bros. och en drös andra spel kompletteras detta med Kōji Kondōs minnesvärda musikstycken som gör sitt för att bidra till en fantastisk spelupplevelse.

I sann Shigeru Miyamoto-anda är spelet fullt med saker, platser och personer att upptäcka. Dessutom kan saker ändras genom användandet av någon pryl du plockat upp efter vägen. En bergvägg kan visa sig ha en ingång till en grotta, ett monster kan börja prata med dig och ge dig ledtrådar och så vidare. Man kan aldrig vara säker på att något är konstant i Zelda III. Det är också det som alltid varit den stora dragningskraften med Miyamotos spel i allmänhet och Zeldaspelen i synnerhet.

Spelkontrollen är i stort sett fläckfri. Den är enkel att lära sig och knepig att behärska i tajta situationer. I jämförelse med det första spelet finns det många fler saker för Link att plocka med sig och använda. Och trots denna uppsjö av saker blir det sällan rörigt bland knappar och knappkombinationer.

Det är verkligen en spelkontroll som sätter en viss standard, precis som Super Mario Bros. gjorde med plattformsspelen, och genom hela spelet är det ett sant nöje att gå runt och svinga sitt svärd, kasta sina bomber, skjuta sina pilar eller vad man för tillfället använder sig av för att ta sig vidare. För vidare vill man och experimentlustan växer sig bara större och större. För när Shigeru Miyamotos vision om hur ett spel ska vara framställs på det här sättet får den mest hårdnackade äventyrsmotståndare kapitulera.

SAKER JAG LÄRDE MIG AV ATT SPELA

* Innerst inne är Link en liten rädd hare.

* Att hälla pulvriserad svamp över en kyckling får den att förvandlas till en tjej. Eller så röker man svampen och bara tror det.

* Den bästa medicinen tillverkas av gamla kärringar.

EFTERTANKEN

Ända sedan Zelda III släpptes har det fortsatt att rankas högt upp på topplistor över hela världen. Har du aldrig spelat det på allvar tidigare är det på tiden att du gör det. Planera in en helg där du pluggar ur telefonen, se till att bunkra upp med näringsrik mat och snacks och koppla sedan upp spelet till platt-tv:n och högtalaranläggningen. Jag garanterar äkta spelglädje och en helg som kommer att passera på ett kick. Det enda negativa är möjligtvis att du kan känna dig tom efteråt men då kan du kika in här igen för tips på hur du fyller den tomheten på bästa sätt. Du får bara inte missa Zelda III: A Link to the Past.