Sonic the Hedgehog

Namn: Sonic the Hedgehog
Utgivare: Sega
År: 1991
Plattform: Megadrive
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 1-25 SEK

Låt mig inledningsvis släppa en kontroversiell bomb. Sonic the Hedgehog är ett av de mest överskattade spelen någonsin. Var det någon som satte kaffet i halsen? Ramlade ur stolen? Kallade mig för idiot? Okej, då ska jag försöka förklara.

Under 8-bitseran hade Sega utan framgång försökt lansera den medelmåttige Alex Kidd som en galjonsfigur för att försöka konkurrera med Nintendos Mario. Detta gick förstås åt pipan, dels för att spelen inte höll måttet och dels för att figuren i sig var för slätstruken. När Sonic the Hedgehog släpptes lyckades Sega i alla fall med det sistnämnda. Han var helt enkelt ruskigt snabb.

Och visst var det häftigt den julaftonen jag packade upp min Megadrive och såg att det var just Sonic som följde med i paketet. Men några veckor senare stod spelet i hyllan och samlade damm, utkonkurrerad av andra titlar. Det var inte förrän jag för ett par år sedan återigen fick tag i spelet och bestämde mig för att ha en nostalgisk helkväll som jag insåg varför jag tidigare hade tröttnat så fort.

För i mitt huvud var Sonic fortfarande det där fantastiska plattformsspelet som man aldrig får nog av. Idag har jag ingen annan förklaring än att jag precis som många andra vid den här tiden blev hjärntvättad av Segas massiva Sonic-kampanjer.

Sonic är ett spel som i grunden består av två bra delar. Dels är bandesignen riktigt lurig och manar till utforskning på ett sätt som inte står Mariospelen långt efter. Och dels är det en fröjd att se Sonic rusa fram över skärmen, ibland så till den milda grad att man kan släppa ena handen från handkontrollen, luta sig tillbaka och förundras över den fantastiska igelkotten.

Men att slå ihop dessa saker fungerar inte så bra. Låter man Sonics fart komma till sin rätt missar man stora bitar av varje bana. Satsar man istället på att utforska dessa banor (Shigeru Miyamoto måste ha älskat Sonics bandesign) så får farten stryka på foten. Och när det väl kommer till kritan är det bandesignen som är spelets verkliga styrka, och vem bryr sig om fart då? Det går helt enkelt inte att komma ifrån att flera banor är gjorda för något betydligt långsammare än Sonic. Å andra sidan hade knappast ett spel med en sköldpadda rönt någon större framgång. Lazy the Turtle någon?

Spelet går ut på att ta Sonic genom banorna och i slutet befria ett gäng smådjur som annars skulle ha blivit robotar. På var tredje bana möter man Dr Robotnik i olika skepnader som måste besegras. Oftast genom att hoppa på honom tillräckligt många gånger, vilket gör dessa boss-strider ganska trista.

Spelet är alltså rätt okomplicerat, antagligen för okomplicerat. Av handkontrollens tre knappar behöver man nästan bara använda hoppknappen. Två av knapparna har samma funktion medan den tredje används så sällan att den gott kunde ha rationaliserats bort. Tack vare detta tappade inte spelet något i funktionalitet när det släpptes till Master System vilket får sägas vara ett underbetyg till ett Megadrive-spel.

Grafiskt sett var Sonic en härlig syn när det kom. Idag höjer man väl knappast på ögonbrynen åt grafiken i ett Megadrive-spel, men Sonic behöver knappast gömma sig och skämmas heller. Det är färgglatt och trevligt precis som ett familjevänligt plattformsspel ska se ut.

Musiken skrevs av det japanska rockbandet Dreams come true. Låter det bekant kan det bero på att bandet även gjort en hel del musik till TV och film. Bland annat skapade de intromusiken till Sömnlös i Seattle.

Sonic blev det första spelet från den hajpade utvecklargruppen Sonic Team. Namnet fick de när Sega bad dem utveckla ett spel med en karaktär som kunde utmana Mario. Även om de flesta av gruppens ursprungliga medlemmar har lämnat för andra projekt har Sonic team fortsatt att producera bra titlar som Shining Force, NiGHTS into dreams och Phantasy Star online. Och framförallt lyckades de frigöra Sonics potential i de senare 3D-spelen i serien.

SAKER JAG LÄRDE MIG AV ATT SPELA

* Ska du göra ondskefulla robotar av djur ska du hellre använda små gulliga gnagare och kaniner än stora rovdjur.

* Heter man Robotnik i efternamn är det oundvikligt att man börjar experimentera med robotar.

* Stålmannen, Pellefant och nu Sonic. Ska du vara en superhjälte är det blått som gäller.

EFTERTANKEN

En intressant sak är att på Nintendo var Mario en klämkäck men ändå rätt trist figur. Han kunde visserligen hoppa och springa, men vilken plattformshjälte kan inte det? (Nej, nu nämner vi inte Bionic Commando.) Mario har alltid förlitat sig på sina innovativa spel för att nå framgång.

Med Sonic gjorde Sega tvärtom. Man skapade en innovativ figur med attityd som nådde framgång trots ganska medelmåttiga spel. Alla vägar bär uppenbarligen till Rom – i det här fallet kultstatus.