Retroguiden

Retroguiden flyttar till ett finrum

2010-11-01T21:01:00.000+01:00

Sedan juni 2008 har Retroguiden haft sitt hem här på Blogspot men nu är det dags att flytta till ett finrum. Retroguiden övergår till ett delvis nytt format, i helt eget krypin. Allt väsentligt innehåll från denna Blogspott-plattform har flyttats över - alla spelgenomgångar, företagsprofiler och andra läsvärda artiklar är överflyttade, och förhoppningsvis ska det nu också bli både lite lättare att hitta och att läsa och bläddra.

Det har varit jätteroligt att skriva Retroguiden under de här åren och få ta del av er respons. Jag ser fram emot att möta er på nya adressen!

Klicka här för att komma till Retroguiden.se.

Välkommen till framtiden!

Thomas Hellsing

Retrogathering 2010

2010-10-06T02:31:00.000+02:00

Retrogathering var i år extra intressant av två anledningar. Dels firade man fem år. Dels hade en uppstickare i Göteborg redan avverkat sin första, på det stora hela succéfyllda, mässa tidigare i våras. Därför var förväntningarna rätt höga när jag mitt under brinnande sajtbygge kastade mig iväg och tog tvärbanan ut till Alvik.

Efter problemen i Göteborg hade jag förväntat mig kö men blev rätt snopen över att jag bara kunde glida hela vägen in utan att tappa i fart. Lokalen var knappt halvfull och dessutom väl ventilerad medelst öppna fönster. Därför var lukten av varm nörd långt borta på gott och på ont.

Efter ett snabbt varv i lokalen stod det klart att detta var ett Nintendo-år, lite ironiskt med tanke på att det var Segas Megadrive som firade jubiléum. Det formligen kryllade av Nintendo-kassetter till olika format. Dessutom fanns där godis, mjukisdjur, tillbehör och ett antal högar med Nintendo-magasinet till salu.

Att jubilarerna Megadrive och Intellivision skulle lyftas fram var givet på förhand och något som man underströk på sin hemsida inför mässan. Väl på plats var det dock si och så med den saken. Ett
speciellt utställningsbord fanns där olika Megadrive- och Intellivisionprodukter stod uppställda men det var dåligt skyltat och för den oinvigde som just kommit dit kunde det lika gärna misstas för en allmän utställning. Dessutom var bordet ganska utplockat när jag var där. Borta på Dataspelsbranschens blogg har
Martin Lindell postat ett foto på bordet där det faktiskt ser lite bättre ut, men så såg det verkligen inte ut när undertecknad var där.

Årets panel bestod av ett glatt gäng samlare som var där för att berätta och svara på frågor om allt som rör retrospelsnörderi och samlande. De föregicks av Robert Hajduk som berättade om den period när han och hans vänner utvecklade ett Playstation-spel för EA. Auto destructs utveckling var inte helt problemfri vilket gjorde det hela till en mycket intressant berättelse.

Det var här allting började. Philips G7000/Odyssey2 var mitt första möte med elektronisk underhållning.

Ah, designen. Atari var 80-talets Apple!

I övrigt korades en helt ny vinnare i Pong-SM i form av Dan "Dasse" Evertsson. Man höll tävlingar i såväl Combat (Atari VCS), Ice climber (Nes), Sonic 2 (MD), Soul calibur (DC) samt arkadversionen av Pac-man. Dessutom anordnades ett par frågetävlingar vilket på pappret summerar upp en ganska eventfylld mässa, men i ärlighetens namn särskiljde det sig inte så mycket från Retrospelsmässan i Göteborg. Faktiskt slog göteborgarna RG på fingrarna med intressantare saker att titta på utöver mässborden. Rättar Retrospelsmässan till bristerna från i år så finns det inte mycket som skiljer de två åt.

Därför bör Retrogathering se upp. Vill man behålla positionen som den största och viktigaste retroträffen måste man nog utveckla sin profil mer. För i framtiden består inte den hårdnande konkurrensen enbart av Göteborgs-träffen utan även andra events med mer modern inriktning som till exempel Gamex.

Det negativa till trots, ryggraden i ett sådant här event är förstås det sociala och framför allt de försäljningsbord man kan fynda på. RG gav samma svar som mässan i Göteborg; det är på dessa träffar man ska passa på att handla. Att sedan vissa försäljare är bättre på att vara samlare än försäljare är saker man får ta. Det är svårt att gå därifrån utan att lätta på plånboken någonstans. Själv grämer jag mig fortfarande att jag inte slog till på en fin Atari-dator när jag var där första dagen. På söndagen var de borta. Det blev därför en lite mer blygsam hög med prylar med hem från huvudstaden.

Till nästa år lär jag återkomma med en större budget och mer tid. I gengäld hoppas jag att Retrogathering-folket tar utmaningen från Retrospelsmässan på rätt sätt och låter det sporra till någonting alldeles extra nästa år.

Megadrive i en annorlunda utgåva.

Intellivision - en pigg 30-åring.

Mina blygsamma inköp. Skyller på att Layers-tjejerna dammsög mässan på trevliga fynd innan jag hann dit.

Om vi glömmer miljöfrågan för ett ögonblick - jag vill köpa spel som förpackas som detta. Fet manual, kartor och överhuvudtaget mycket att peta med.

Retrofolket invaderar huvudstaden till helgen

2010-09-29T22:57:00.000+02:00

Ni glömmer väl inte bort att Sveriges största retrospelshändelse går av stapeln nu i helgen? Retrogathering är sveriges största träff för retrospels-fantaster och arrangeras i år för femte gången.

På mässan kommer besökarna få tillfälle att såväl se som prova en rad gamla spelplattformar, bland annat Intellivision och Megadrive vars amerikanska 30 respektive svenska 20-årsjubileum kommer att uppmärksammas lite extra.

Utöver de sedvanliga köp- och säljborden samt en auktion kommer det anordnas tävlingar i en rad olika spel där den mest klassiska och prestigefyllda torde vara Pong-SM.

För de som är intresserade av lite fördjupning i spelhistorien, (och det är ni väl eftersom ni läser Retroguiden?), kommer förmodligen mässans diskussionspanel att locka lite extra. Där samlar man både branschveteraner och samlare som berättar om spel då kontra nu och vad som fortfarande gör att de här gamla spelen lockar idag. Tidigare har har panelen bestått av namn som Heikki Karbing, Christer Rindeblad och Andreas Tadic.

Den här klassikern firar 20 år i Sverige!

Hedersgästen detta år är Robert Hajduk som har ett förflutet i demogruppen Censor Design och som varit inblandad i spel som Elitserien (Megadrive) och Auto destruct (PSX). I år fokuserar dock paneldiskussionen i första hand på samlarna och bland de inbjudna syns Niklas Norgren från Xboxflickan & Nikke och Michael "Mibe" Berglund. Den sistnämnde är dessutom två-faldig vinnare i Pong-SM och lär förmodligen synas långt upp i resultatlistan även i år. Moderator är Dataspelsbranschens Martin Lindell.

Själv ser jag fram emot att återbekanta mig med såväl Ataris 130XE-dator och Philips G7000, två plattformar som gav mig mycket spelglädje under stenåldern. Jag kommer att flanera runt på mässan båda dagarna så kan du inte ta dig dit kan du räkna med en matig rapport här på Retroguiden nästa vecka. Ska du dit så kom gärna fram och prata retrohistoria!

Här är all information ni behöver:

Retrogathering 2010

Plats: Stockholm, Alviks Medborgarhus, Brommasalen
Datum: Lördag den 2 oktober och söndag den 3 oktober
Tider: Lördag klockan 10.00-20.00 och söndag klockan 10.00-13.30
Adress: Gustavslundsvägen 168, BROMMA
Inträde: 50 kronor för båda dagarna, gratis för barn upp till 12 år i vuxet sällskap och för medlemmar i Retrogatherings intresseförening.
Webb: http://www.retrogathering.se

Krönika: Jag återvänder för endorfinerna

2010-09-28T19:16:00.000+02:00

Borta på -STR/+CHA skrev Ina idag om spel hon alltid återkommer till och nämnde då Diablo 2 som ett sådant. Detta fick mig att fundera över mina egna favoriter och varför jag återvänder till dem trots att de i ett mer objektivt perspektiv inte alltid är suveräna spel.

Diablo-spelen har aldrig passat mig. Jag tröttnar så fort på det zombie-liknande musfördärvandet. Däremot känner jag givetvis igen känslan eller konceptet om man så vill. Mina spela-varje-år-spel består bland annat av Disciples II, Phantasy star, The legend of zelda, Final fantasy 7,8 och 9, Morrowind m fl. Eller åtminstone är det spel jag hela tiden återvänder till.

Jag tror att det ibland kan röra sig om en spelfunktion eller ett tillfälle där spelet för ett ögonblick passar så otroligt perfekt med ens psyke att det skapar en känsla som är sådär skön att man bara vill uppleva den om och om igen. Endorfiner är förmodligen en central sak i detta. Vissa spel kan i övrigt vara mindre bra men har några sådana ögonblick eller funktioner som gör det värt att återvända. Ett exempel är Shining force-serien (1-3) där stridssystemet är så perfekt anpassat för mig att det är en ren njutning att genomföra en strid. Att spelen utöver stridssystemet är rätt medelmåttiga när det kommer till story och övrig design spelar mindre roll. Det är det där speciella sättet att strida på som klickar med mitt psyke och som sedan sakta men säkert lindat sig kring min ryggrad tills det med åren har blivit som en skön reflex.

Ingenstans blir det mer tydligt än när jag plockar upp en handkontroll för att spela Super Mario bros. Instinktivt vet jag hur jag ska få Mario att röra sig som jag vill. Men det räcker inte som förklaring. Jag kan nöta styrning i ett helt annat spel tills även det sitter i ryggmärgen, det betyder inte att det framkallar ren njutning när jag tar mig an det. Nej, det måste helt enkelt vara synkat med psyket för att få fram den effekten.

Mest tydligt blir ju detta när det kommer till spel som egentligen har ganska låg omspelbarhetsfaktor (replayability för er som vänder det svenska språket ryggen). Spel som Day of the tentacle och Phantasy star är exempel på sådana, ändå dras jag tillbaka till dem gång på gång för att ge mig själv lite endorfindoftande njutning.

GOG:s charmiga återkomst

2010-09-23T03:31:00.002+02:00

Okej, det är lika bra att jag erkänner det direkt. GOG-ledningens taffliga, nördiga försök till PR-kupp har, när det nu spelats ut till sitt slut, trots allt lämnat mig med ett leende på läpparna. Jag tror att varken de eller någon annan skulle rekommendera någon att göra om detta, men min känsla efter kvällens presskonferens och de filmer och reaktioner som följde på dessa är ändå att GOG.com kommer att landa på fötterna.

Inför presskonferensen fanns denna video:

Man trodde att man var smarta när man bestämde sig för att spela ett litet spel med sina konsumenter. Problemet med det är att människor sällan uppskattar att delta i spel utan att veta om det. Trots det måste jag tillstå att det var ett spel som var smart, humoristiskt och egentligen bäst lämpat för en peka/klicka-publik från början av 90-talet. Känslan som infann sig strax efteråt är att Ken Williams skulle ha jublat åt ett sådant utstuderat PR-trick. Inte nödvändigtvis för att hans Sierra alltid hade de bästa reklamkampanjerna, men för att hans företag gillade att utveckla spelmediet och klampa in på okända territorier. Kanske hade de lite
av Sierra och Ken Williams i baktanke när GOG-munkarna under presskonferensen tog varje tillfälle att profilera sig själva som riktigt gamla gamers.

Så publiken gillade inte att vara indragna i ett spel utan att veta om det, men, ledtrådarna fanns där på hemsidan precis som de sa. Framför ledtrådarna förvillade dock ord som "kan inte fortsätta i
nuvarande form" vilket är svårt att tolka positivt utan facit i hand.

Under presskonferensens gång var det många som istället undrade varför man tog ned den gamla sajten överhuvudtaget. Svaret kom ganska snabbt. Den nya webbsidan innehåller 98% ny kod jämfört med
den gamla. Ut med det gamla och in med det (helt) nya, således. Dessutom har man sett till att förstärka upp och hävdar att man nu har 5-6 gånger högre bandbredd. Med andra ord, om vi alla fixar fem kompisar som köper spel där så ska det inte märkas!

Annars lyste de stora nyheterna med sin frånvaro och detta PR-trick får nog ses som ett sätt för GOG.com att skaffa uppmärksamhet för framtiden. Premiärreleasen på den nya sajten blir Baldur's gate + Tales of the swordcoast för 9.99 dollar men man utlovade också att många fler stora saker var på väg.
Jag nöjer mig med att punkta det så här:

* Ny hemsida
* Bättre kapacitet
* (Fortfarande) DRM-fria spel
* Windows 7-kompatibilitet på över 150 spel (antalet växer efterhand).
* "Gilla" Facebook-knapp på varje spel
* GOGmix - skapa listningar av spel efter eget huvud. Dessa kan delas och få betyg av GOG-communityt.

Det sistnämnda är som Spotify på steroider; man kan till exempel skapa listor med spel med kvinnliga huvudpersoner, eller listor med spel som innehåller sniglar. Valet är fritt.

Till sist utlovade man att trots att två år har gått var detta bara början. Ett första steg i firandet var releasen av Baldur's gate. Det intressanta var att man inte bara utlovade fler bra spel, man lovade fler bra RPG-spel. Med tanke på att man slog på stora trumman om att Hasbro var ombord är det kanske rimligt att anta att det är
fler Hasbro-ägda rollspel som nalkas. Å andra sidan är nog osvuret bäst när det handlar om GOG.com. Visserligen gissade jag rätt igår kväll, men kvällen innan var jag lika bortgjord som väldigt många andra.

Som en deltagare på presskonferensen uttryckte det: "They are drunk, right?"
Kommentarer runt om på nätet verkar dock ha delat konsumenterna i tre läger. En minoritet är fortfarande förbannade och jag har sett kommentarer där man till och med hävdar att man ska sluta köpa spel från
GOG på grund av detta. Några, inklusive mig själv, hävdar att det är ett dåligt PR-trick men att medlen i detta fall ursäktas av ändamålen. Sedan finns den grupp som bara är glada att GOG är tillbaka och att de kommer kunna fortsätta köpa klassiska spel där. Frågar ni mig så är det förmodligen denna grupp som är de riktiga hardcore-spelarna vad det gäller retro.

Vad säger GOG själva? Tja, följande citat från de två GOG-munkarna summerar upp det hela ganska bra:
"Do you think they will ever forgive us?"
"God only knows. We should just continue on our path..."

En sak är i alla fall säker. Det kommer att talas om Good old games ett bra tag framöver. Om all reklam är bra reklam i det här fallet får dock framtiden utvisa. Ni kan börja döma själva på GOG:s hemsida där ett antal Youtube-filmer finns publicerade för att överbrygga gapet mellan det gamla och det nya.

Dimman lättar över Good old games

2010-09-22T16:16:00.001+02:00

För några timmar sedan kom inbjudan till presskonferensen som kommer att hållas ikväll. Jag är fortfarande lite snurrig när det gäller europeiska tidsangivelser men som jag förstått det ska den hållas klockan 18.00 ikväll. Där kommer man att prata om de senaste händelserna men man säger ingenting mer just nu.

Jag kommer att LIVE-Twittra från presskonferensen.

Det som känns allt mer säkert just nu är att det hela är ett PR-trick och att en uppdaterad webbsida kommer att lanseras på torsdag.

Den tyska sajten Gamestar.de publicerade en kort artikel som sedan försvann rätt snabbt från sajten. I den sade man att man att Lukasz Kukawski på CD Projekt (nuvarande ägare till GOG) erkänt att allt är ett PR-trick för att fira GOG:s andra födelsedag med en ny webbsida och en rad specialerbjudanden. Det var för att förbereda för den nya sajten som man var tvungna att stänga ned allting några dagar.

Tidgare har andra källor uppgett att Steam tagit över och med dessa två uppgifter finns det väl egentligen tre möjligheter just nu:

1. Man firar 2 år och går från beta-stadiet till ny hemsida - Framstår allt mer i mina ögon som den mest troliga förklaringen.

2. Steam har köpt upp GOG.com - Denna uppgift ska ha kommit från en källa nära ledningen för GOG. Dock kan det vara ett medvetet falskt rykte för att minska trovärdigheten för punkt 1.

3. Något annat - Detta kan vara något helt annat än ovan eller en kombination av de två.

Svaret lär komma ikväll. Sedan får man se om det blidkar de konsumenter som känner sig förbannade just nu.

GOG-såpan dag 2

2010-09-21T22:58:00.000+02:00

Det börjar bli allt tydligare att Good old games är mitt uppe i ett PR-trick som saknar motstycke under de senaste åren i spelbranschen. I takt med att allt mer rullas upp blir det allt tydligare att detta PR-trick riskerar att slå tillbaka mot sajten för kommentarer från konsumenter på olika sajter är just nu inte speciellt positiva.

Idag uppdaterades hemsidan med ett kort meddelande som konfirmerar att ledningen bakom GOG kommer att hålla någon slags presskonferens och ge ett officiellt uttalande på onsdag kväll kl 18.00.

Meddelandet avslutades med en länk till nedanstående Youtube-film där man kan skymta nya saker som man inte sett på den gamla sajten. Bland dessa finns funktionen GOGmix och spelet Baldur's gate: The original saga.

Steam tar över GOG.com?

2010-09-21T01:09:00.000+02:00

Som retrospelsfantast har jag gärna lyft fram olika aktörer som verkat för att gamla spel ska nå ut till den stora massan och inte glömmas bort. När jag för första gången hörde talas om Good old games i november 2008 blev jag glatt överraskad. Här kom helt plötsligt en sajt som vurmade för retro och verkligen trodde på att det fanns en marknad för äldre spel där ute.

Personerna som jobbade med sajten lät det framgå i text efter text att de själva var entusiaster och verkade anse, precis som undertecknad, att bra spel aldrig blir gamla. Det bästa av allt var att man dessutom ville visa de etablerade företagen att det går att ha en fungerande affärsmodell utan DRM - Digital rights management. Man skulle alltså få ladda ned sina spel hur många gånger man vill och installera dem på vilka datorer som helst, när som helst. Helt enkelt frihet för konsumenten att nyttja sin produkt.

Det hann inhandlas ganska många spel där under de två åren som gått och hela tiden har GOG flyttat fram positionerna med fler och fler förläggare som låtit konsumenterna fått ta del av deras äldre spelkatalog till förmånliga priser och villkor. Kort sagt, på ytan har allt varit frid och fröjd. Därför var det en smärre chock när man i helgen kunde läsa ett väldigt luddigt meddelande på GOG:s hemsida om att verksamheten var nedlagd.

Bland annat uppgav man att verksamheten inte kunde fortsätta att bedrivas i sin nuvarande form. Man gav dock konsumenterna en strimma av hopp genom att hävda att idén bakom GOG inte var förlorad för alltid och att det bara var en era som avslutats men att nya utmaningar väntar.

På sajten SteamUnpowered publicerades ett inlägg som enligt egen utsago innehöll citat från en av utvecklarna bakom GOG. Detta citat sade att man inte skulle drabbas av panik om man sett meddelandet på GOG:s hemsida. Dessutom skulle det hållas något slags möte på onsdag kväll (22/9). Förvirringen var vid det här laget stor men ryktena surrade friskt om att det hela var ett elakt PR-trick och att detta hände för att BETA-perioden för sajten var över.

Under måndagen dök ett nytt meddelande upp på GOG:s hemsida. Där bad man om ursäkt för det som hänt men hänvisade till såväl tekniska som affärsmässiga anledningar till nedstängningen av sajten. Man lovade vidare att ge alla full tillgång till sina köpta spel med start på torsdag (23/9).

På den polska sidan Gram.pl kom dock en möjlig förklaring under måndagen. Enligt vad de påstår är en anonym källa med nära kopplingar till medarbetarna bakom GOG helt säker på att allt är ett marknadsföringsknep för att skapa uppmärksamhet inför en presskonferens på onsdag. Men den stora överraskningen, och ytterligare en chock för en del av oss, är att Steam/Valve kommer att köpa upp GOG. Man spekulerar vidare i att Steam har delvis misslyckats med att ta tillräckligt stora marknadsandelar inom retrospel i Europa och därför siktat in sig på uppstickaren GOG.

Detta lämnar förstås många frågor. Är GOG uppköpta, och i så fall av vem? Om det är Steam, kommer Steam och GOG.com att hållas separata? Kommer GOG fortsätta erbjuda DRM-fria spel? En sak är i alla fall säker, var det uppmärksamhet man ville ha så har man fått det. Det är dock tveksamt om det i efterhand kommer att ses som ett särskilt lyckat PR-stunt om detta visar sig stämma. Förmodligen vet vi mer på onsdag kväll!

Om gammal Halo-kritik

2010-09-15T16:21:00.000+02:00

Så här i tider av Halo-hybris kommer jag osökt att tänka på det där Halo-spelet jag recenserade för en stor svensk dagstidning. Recensenter är inga orakel men ibland stöter man på något man ogillar så mycket att man sticker ut hakan och förutspår en dyster framtid för spelet i fråga. Lite beroende på att man helt enkelt vill att det ska misslyckas.

Så här skrev jag om PC-versionen av Halo: Combat evolved för nästan exakt 7 år sedan:

"Halo har gjort succé på Xbox. Det visar sig inte borga för ett bra spel. PC-användarna är vana vid mer, bättre och framförallt smartare. Min besvikelse var stor när det visade sig att Halo är en massa gammalt pang-pang i en förvisso vacker men ack så datorkrävande förklädnad. Nivåerna är scriptade vilket innebär att ungefär samma saker händer varje gång du spelar. Dessutom är de inte gjorda med speciellt mycket idérikedom. Funderar man på hur man ska hitta genom ett gigantiskt främmande rymdskepp är det bara att följa de horder av monster som dyker upp med jämna mellanrum. Så massera avtryckarfingret och serva musen för det kommer att behövas om ni köper Halo.
Jag trodde faktiskt att spel som detta var mer eller mindre utdöda. Någon intelligent 3D-shooter är det definitivt inte. Det har mer likheter med gamla sidoscrollande shoot 'em-ups från slutet av 1980-talet än med moderna och innovativa spel som Half-life eller Jedi outcast. Inte ens handlingen räcker till för att rädda detta. Utvecklarna Bungie har som mål att utveckla och sälja tillräckligt många högkvalitativa spel för att nå sitt slutgiltiga mål - världsherravälde. Med Halo kan de kanske på sin höjd ta över Grönland."

Tja, Bungie har visserligen inte tagit över världen än, än mindre Grönland, men Halo-serien har blivit en odiskutabel succé. Det första spelet blev den mest sålda titeln på Xbox. Det blev också det första spelet att väljas in i det numera insomnade Walk of game. Till mitt försvar hör att Halo först och främst slog igenom som ett multiplayerspel för konsoll. Före Halo spelade man inte (gärna) 3D-shooters med handkontroll. Jag själv gör det fortfarande inte (gärna). Därför får jag nog äta upp en del av de där orden jag skrev en sen höstkväll för några år sedan.

Dock står jag fast vid kritiken mot singelplayerspelet, trots att jag inte spelat spelet sedan dess. Hmm, fast det kanske börjar bli dags?

Super Mario bros fyller 25!

2010-09-13T20:06:00.000+02:00

Idag är det 25 år sedan Super Mario bros släpptes i Japan.

För att verkligen förstå varför Super Mario bros var ett sådant viktigt spel så måste du veta hur "konkurrensen" såg ut på den tiden. Den färgglada världen i Svampriket var raka motsatsen till de mörka och dystra rymdspel som mer eller mindre dominerade på den tiden. Visst, du kan titta på Atari 2600 och hävda att spelen var mer varierade än så, men å andra sidan var den grafiska kapaciteten på den maskinen så dålig att man med lätthet kunde byta titlar på en del spel och ingen skulle ana något.

Min granne fick ett NES på sin födelsedag och fram till dess hade vi mest spelat spel på hans Philips G7000 (även känd som Odyssey2). Det var en uppenbarelse för oss båda och jag tror inte att jag någonsin spelat ett bättre spel som legat inpackat med en maskin. (Undantaget kanske Super Mario World och Mario 64 då, men ingen annan hårdvarutillverkare har haft någon bättre titel.) Trots att vi kunde spela andra spel återvände vi hela tiden till SMB. Åtminstone tills The legend of Zelda dök upp.

Jag hävdar fortfarande att Shigeru Miyamoto satte standarden där och då för hur bra plattformsspel skall uppföra sig. Han satte ribban och under årens lopp har jag klagat på en mängd spel som misslyckats med att fånga enkelheten i spelkontrollen, uppmaningen att utforska samt känslan att ingenting är omöjligt - allt bör prövas! Allt annat Miyamoto-san har gjort, spelar ingen roll hur fantastiskt, kan spåras tillbaka till det här spelet.

Kanske inte det bästa Mario-spelet längre men det är fortfarande tidlöst roligt som New super Mario bros Wii visade oss. Jag tar av mig hatten för mannen i den röda mössan, och förstås, hans genialiske skapare!

Grattis på födelsedagen Mario!

Relaterade länkar:
Min genomgång av Super Mario bros
Super Mario oddities
Super Mario crossover

Krönika: Små men trevliga spelfynd

2010-08-31T12:45:00.001+02:00

När jag åker iväg till någon annan stad har jag alltid en förhoppning om att hinna med att besöka andrahands-affärer eller renodlade spelbutiker för att göra fynd. För mig är det mer minnesvärt att komma hem med ett nytt Master System-spel eller någon tokbillig PC-klassiker än souvenirer från staden eller platsen i fråga. Dessutom är Örebro i regel inget bra ställe för att fynda gamla spel eller konsoller. Visserligen brukar Ploppsy vid järntorget få in en del men ofta har han väldigt fantasifulla priser på sina varor.

Så när jag förra veckan spenderade några hektiska dagar på Gotland, mestadels badandes med Raukar eller

besökande släktingar jag inte träffat på 24 år, såg jag fram emot att botanisera dessa ö-butikers sortiment. Till min stora besvikelse fann jag inte en enda affär, inte ett enda litet spel eller ens något spelrelaterat någonstans på den gudsförgätna ön. (Nåja, jag var ju inte precis överallt...)

Så efterhand som förhoppningen om spelrelaterade souvenirer minskade ökade de traditionella souvenir-inköpen. Lite Salmbärssylt här, en t-shirt där. Till slut var mina dagar på denna fantastiska ö till ända liksom min reskassa (som inte var speciellt stor från början). Då inträffade något högst oväntat. I väntan på att ställa sig i kö till färjan gjorde jag ett 10-minutersbesök på Åhléns i Visby (inget annat intressant var öppet). Hade någon på förhand tipsat mig om att gå in på Åhlens av alla ställen hade jag förmodligen inte följt det rådet. Dyrare affär får man oftast leta efter. Men där inne i hjärtat av deras media-avdelning hittade jag äntligen ett prisvärt spelfynd att lägga till samlingen.

I en binge med (skräp)-spel sänkta till 39:- låg längst ned ett inplastat exemplar av Arcade collection 2 för PC. Visserligen inte en samlar-raritet i paritet med NTSC-versionen av Stadium events (NES), eller ens James Pond II (MD) men ändå. Dessutom fick jag ytterligare 30% i rabatt av expediten vilket jag naturligtvis inte protesterade emot. Spelen i samlingen inkluderade trevliga arkadklassiker som Bubble bobble, Rainbow islands och inte minst Space invaders. Dessa kompletterades med titlarna Bust-a-move 3 DX, Pro-pinball big race Usa och Ultra 3D pinball thrillride.

Detta var extra roligt eftersom jag för ungefär samma pengar kom över Arcade collection 1 på Game i Örebro förra året. Den samlingen hade Sega-tema och innehöll spelen: Sonic 3D, Sonic R, Virtua tennis, Sega rally, Virtua cop 2 och Virtua fighter 2. Egentligen har jag försökt att sälja den men nu när jag har två utgåvor i serien är jag mer motiverad att behålla båda. En annan anledning till att behålla dem är att utgivaren Empire gick i konkurs förra året. Men den största anledningen är nog att det är roliga spel!

Har du gjort något spelfynd i sommar? Har du tips på affärer du gärna besöker när du reser någonstans?

Semester-tider

2010-08-22T01:53:00.000+02:00

Nu drar jag iväg på en veckas semester och det känns ärligt talat som om jag behöver den. Förutom patiens har jag bara ett spel med mig under veckan: Shining Force II som skall avklaras har jag tänkt mig. Jag misstänker dock att det kan bli ont om tid till det. Den som lever får se.

Medan jag är borta så kan ni ju passa på att prenumerera på mitt Twitter-flöde, bli fans på Retroguidens Facebook-sida eller varför inte skicka ett mail med ros, ris, förslag, tips och annat? Är ni riktigt stora fans så har jag inget emot om ni klickar på bidragsknappen nere till höger, då är ni med och bygger Retroguiden 2.0 - en ännu bättre portal till retroupplevelser och spelhistoria.

SEGA VR - minns du denna?

2010-08-21T03:55:00.000+02:00

Efter att ha lyckats bryta Nintendos närmast totala dominans med sin Megadrive i början på 90-talet gick det utför med Sega som konsolltillverkare. Förutom misslyckandet med Dreamcast och den katastrofala Saturn var det framförallt ett antal tillägg till Megadrive som många idag minns med en undran om hur de egentligen tänkte.

Bland de mer kända finns förstås Mega-CD och 32X men under några år försökte Sega även haka på den rådande Virtual reality-febern precis som konkurrenten Nintendo. Till skillnad från de sistnämnda var strategin dock att det skulle vara ett tillbehör och inte en helt ny konsoll. Tillägget kallades för Sega VR och visades upp till ljummet mottagande från speciellt inbjudna gäster under CES-mässan 1993. Under sommaren gick man även så långt som att skicka ut ett pressmeddelande där man skröt om finesser som 360-graders surroundljud och stereo-optik. Enheten var tänkt att säljas ihop med fyra olika spel. Dessa blev aldrig släppta officiellt trots att det finns indikationer på att de gick att spela även utan glasögonen.

En möjlig anledning till att Sega lade ner projektet trots att det kommit så långt är att upplevelsen kunde göra spelaren illamående och yr om bilden var det minsta lilla osynkad med spelarens rörelser. Den officiella förklaringen var dock att man var rädda för att barn skulle börja springa omkring när de spelade och på så sätt skada sig själva och sin omgivning. Nintendo löste detta genom att placera sin Virtual boy på ett bordsstativ medan Sega alltså skulle ha lagt ner projektet istället.

I båda projekten skall det dock ha förekommit fall av huvudvärk och åksjuke-symptom hos vissa testpersoner och

enligt en av teknikerna som arbetade på projektet skall Stanfords forskningsinstitut ha varnat Sega för farorna med att använda enheten under en längre tid, något som för övrigt kan vara aktuellt även idag med den nya 3D-teknologin i TV-apparater. Enligt Stanford-rapporten skulle det vara stor risk för ögonskador när bilden är så nära ögat och man fokuserar på något längre bort, allra helst för barn under 7 år.

Sega tystade ned Stanford-rapporten och skickade den enda prototypen till Japan där man enligt ett rykte sedan fortsatte att utveckla enheten med ett senare mål att släppa den till Saturn. Detta skedde dock aldrig. Videorna nedan visar enheten samt ett spel i aktion.

Super Mario world

2010-08-13T15:36:00.001+02:00

Namn: Super Mario world
Utgivare: Nintendo
År: 1992
Plattform: Snes
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 10-200 SEK

Super Mario world byggde vidare på den grund som lades i Super Mario bros 3 och än idag debatteras det friskt vilket av dem som är det bästa plattformsspelet. Men trots att så mycket i Super Mario world byggde på nyheter från Super Mario bros 3 så byggde det mest grundläggande i SMW vidare på Shigeru Miyamotos orginalkoncept – utforskande.

Om SMB3 innebar en mångfald av nya egenskaper för Mario var SMW en betydligt mer återhållsam

historia. Under resans gång är man begränsad till i stort sett fyra olika ”power-ups”: svampen, stjärnan, fjädern samt eldblomman. Detta var förmodligen ett medvetet drag för att ge mer tyngd åt spelets verkliga nyhet vad det gäller Mario-egenskaper. En viss grön urtidsödla med omättlig aptit.

Ända sedan det första spelet var färdigt hade Shigeru Miyamoto och hans team velat ge Mario möjligheten att rida på en dinosaurie. Idén skrotades dock flera gånger på grund av NES:ens begränsade kapacitet. Först på Super Nintendo blev det möjligt förverkliga idén och resultatet blev Yoshi. Den gladlynta dinosaurien skulle komma att bli så populär att han fick huvudrollen i uppföljaren Yoshi's Island samt Nintendo 64-spelet Yoshi's story.

Med Yoshi vid sin sida (eller i praktiken under sig) fick Mario, och därmed spelaren, ett helt nytt sätt att ta sig an svampvärldens fiender. Att hoppa på dem eller skjuta dem med eldkulor fungerade visserligen fortfarande ganska bra, men nu kunde man låta Yoshi skicka ut sin tunga för att sedan svälja den stackare som råkade befinna sig framför. Och det var väldigt få fiender som inte gick att göra sig av med på det viset, i några fall gick de till och med att konvertera till projektiler som skickades mot nästkommande fiende.

Koji Kondos musik i spelet var förvånansvärt enkel. Inte så att den är lätt för vem som helst att åstadkomma men Koji använde sig av devisen ”less is more – mindre är mer”. Majoriteten av musiken man hör är olika variationer på samma melodi. Under vattnet ges musiken en svajande framtoning och körs i valstakt och i grottor saktar Koji ned tempot och lägger på ett eko. Det är hela tiden små variationer till varje ny situation och när Mario hittar Yoshi tänker man knappt på de uppdykande djungeltrummorna förrän man blir av med honom.

Att spela igenom SMW från början till slut tar spelaren genom 72 banor om man tar den kortaste vägen. Men

hörsammar man Miyamotos kallelse att utforska hans spelvärldar så visar det sig att det utöver en hel del gömda bonussaker också finns ytterligare banor att hitta och besegra.

Spelet tog bortåt 29000 timmar att programmera och sammanlagt 16 personer arbetade på spelet. Trots detta blev man tvungen att skeppa spelet innan Shigeru Miyamoto var nöjd. Anledningen till detta var att spelet sågs som ett oumbärligt premiärspel till SNES:en, en konsoll som redan hade två år att ta igen på konkurrenten Segas 16-bitarsmaskin. Nintendo behövde inte bara locka över de konsumenter som tvekat inför ett köp av Megadrive, man behövde också ett starkt argument för att få de trogna NES-anhängarna att skaffa ny hårdvara. Speciellt med tanke på att dessa ansåg att de hade det fulländade plattformsspelet i form av Super Mario bros 3 som släppts året före.

Och trots att Shigeru Miyamoto inte ansåg sig vara klar med spelet så slår det sina 8-bitsföregångare på fingrarna. När jag idag, i runda slängar 18 år efter att jag tog de första trevande stegen i Shigeru Miyamotos värld, återvänder till spelet så är det med nästan helt oförändrad glädje och entusiasm. Det finns ett djup i spelet som saknas i såväl dåtidens konkurrerande titlar som många av dagens handlingsfokuserande alster. En genuin spelkänsla som bottnar i Miyamotos uppmaning om utforskande.

Med nutidens moderna casual-spel och relativt korta indie-spel i åtanke passar SMW in väl i dagens spelutbud, nästan bättre än vad det gjorde när det först släpptes. Med sin uppbyggnad kan det med lätthet gå från att behandlas som ett casual-spel på veckorna, där man betar av en bana då och då, till att bli helgens stora spelfokus där man går på djupet för att hitta spelets dolda genvägar och bonusbanor. Det är svårt att se vem det inte skulle passa för.

EFTERTANKEN

Efter alla nyheter i Super Mario bros 3 fanns det egentligen bara en framträdande ny sak i SMW – Yoshi. 2008 ställde undersökningssajten Oricon frågan om vilken som är människors favoritspelkaraktär. Där placerade sig Yoshi på en hedrande tredjeplats efter Mario (1:a) och Cloud (2:a). Intressant med undersökningen var dock att det var kvinnorna som i högre grad såg till att Yoshi placerade sig så högt upp. Männen å andra sidan såg till att Solid Snake hamnade på en fjärdeplats. Undersökningen var gjord i Japan och det ger ju en ganska trist bild av att gamla könsroller verkar råda där borta. Hur ser det ut i Sverige?

Ny Halo-version

2010-08-04T20:18:00.000+02:00

Kan du inte hålla dig tills Halo: reach släpps så kan du alltid stilla abstinensen med lite Halo 2600. Det är som det låter en Halo-version för den gamla Atari 2600, även känd som Atari VCS.

Bakom spelet ligger ingen mindre än Ed Fries som kanske mest är känd för att ha varit chef för Microsoft game studios fram till 2004. Men Eds bakgrund som programmerare sträcker sig ända tillbaka till det tidiga 80-talet. En av anledningarna till att han gjorde spelet var för att se om han fortfarande kunde göra ett spel till maskinen hans karriär en gång startade på. Vidare är det ett försök från Ed att besvara frågan: "Hur hade Halo sett ut om det hade gjorts när Atari 2600 kom ut 1977?"

Spelet finns att ladda ned här. Har du ingen emulator rekommenderar jag Stella. En länk till den finns i högerkolumnen. Vill du prova spelet innan är det bara att surfa in här och spela direkt i webbläsaren. För mer kring Ed och hans Halo-tolkning så kan ni klicka er in på spelets Facebook-sida.

Sid Meier firas med egen dag

2010-08-01T14:46:00.000+02:00

Följer ni Retroguidens Twitter-flöde har ni redan sett att delstaten Maryland har förärat den legendariske speldesignern Sid Meier med en egen dag. Den Kanada-födde Sid har varit Maryland trogen ända sedan grundandet av Microprose 1982.

Den 21:a september 2010 är det meningen att Civilization V ska släppas och därför har Marylands guvernör beslutat att från och med nu ska den dagen kallas "Sid meier's civilization V day". Utnämningen är en hyllning till det inflytande Sid Meier haft på spelbranschen i allmänhet samt på spelindustrin i Maryland i synnerhet.

Det är sannerligen inga blygsamma ord när man ser att Maryland, förutom Sids eget företag Firaxis games, dessutom huserar spelföretag som Big huge games och Bethesda softworks. Guvernören Martin O'Malley hoppas att alla Maryland-bor kommer att delta i firandet.

Det är bara att hoppas att svenska kommuner tar efter detta initiativ. Vill ni läsa mer om Sid Meier och hans gärningar i spelbranschen rekommenderar jag artiklarna om Microprose som publicerats här ett par gånger tidigare.

Gnarcade

2010-07-29T00:04:00.001+02:00

Dags för ännu ett retrodoftande videotips. Knife show släppte tidigare i månaden denna video där klassiska spelkaraktärer och spelrelaterade fenomen invaderar vad som framstår som en liten skidort.

I filmen får man se ett antal professionella skejtare och snowboard-åkare interagera med karaktärer och inventarier från bland annat Super Mario bros, Bubble Bobble och inte minst Portal. Filmen regisserades av Mike Benson som bland annat producerar inslag för det amerikanska TV-programmet X-Play och specialeffekterna tog närmare ett år att skapa. Musiken står trion Ground up för. Vill ni se fler videor från Knife show så klickar ni in er här!

Gnarcade from Mike Benson on Vimeo.

Ryu Hayabusa gör indie-debut

2010-07-27T00:28:00.001+02:00

Det känns som att jag har alldeles för mycket som samlas på hög. Därför ligger jag efter i alla upptänkbara kategorier. Spel att ta mig igenom, spelgenomgångar, intervjuer och förstås nyheter och annat som jag vill delge er här.

Denna nyhet är över en månad gammal men det kan ju vara några av er som missat den. I början av maj tipsade jag om det fenomenala Flash-spelet Super Mario bros crossover. Det är spelet som förverkligar den gamla fantasin om att låta spel smälta ihop. I det här fallet låter skaparen Jay Pavlina en spela det gamla klassiska Super Mario bros med andra klassiska spelkaraktärer. Givetvis har dessa karaktärer behållit sina unika egenskaper vilket gör att man kan uppleva den gamla Mario-klassikern på helt nya sätt.

Det senaste tillägget är den coola ninjan Ryu Hayabusa från Shadow warriors och i förteckningen över de många andra ändringarna med buggrättelser och tillägg ser man bland annat raden "Made the game more awesome". Det, om något, är väl anledning nog att ta en tur och uppleva ett gammalt, uttjatat spel på ett helt nytt sätt? Du hittar spelet här!

"Om Winona Ryder var ett Amiga-spel..."

2010-07-22T03:55:00.000+02:00

Den här bloggposten är bara för att göra er uppmärksamma på att Retroguiden finns i podcast-form. Ja, inte i officiell kapacitet eller i regelbunden form men däremot som gästspel i Radio speltorsks serie med sommarlovsprogram.

Podcast-debuten...

I programmet tar jag upp fem av de kanske bästa och mest kritikerrosade spelen från 1990 serverat med lite anekdoter om varje titel. Precis som här med lika delar kärlek och folkbildning. Programmet hittar ni här!

Krönika: När utvecklare glömmer att de gör spel

2010-07-17T14:14:00.000+02:00

När man skriver en blogg som fokuserar på retrospel är det tufft att hänga med i nutiden. Det finns bara ett visst antal timmar per dygn och eftersom jag strävar efter att ha ett liv också får en hel del nya spelupplevelservänta. Att min ekonomi sett bättre tider bidrar förstås också. Därmed inte sagt att jag inte spelar nya spel, det tenderar bara att bli lite senare än många andra.

Så med viss fördröjning gör jag då och då små stickprov i det moderna spelutbudet. Dessa stickprov har dock oftast förstärkt känslan jag burit på länge. Dator- och TV-spel är smalare än någonsin. Allt eftersom tekniken utvecklats har man kunnat fokusera allt mer på berättarteknik. I kölvattnet har det naturligtvis blivit allt viktigare att få till bra manus och sneglandet mot filmbranschen har blivit allt mer ogenerad.

Men som alltid när man fokuserar hårt på något så är det något annat som får stryka på foten, i detta fall de interaktiva inslag som är unika för just spelmediet. Det är intressant men också så fruktansvärt tråkigt att spelutvecklare försöker vara filmskapare och därmed tappar allt för mycket av vad som gör spelmediet unikt. Det finns ett fåtal personer som förstår skillnaderna, Jordan Mechner är en, men generellt ser jag alltför många nya spel som vill vara film och glömmer att de är spel.

Bioshock är ett av många tydliga exempel de senaste åren. Det har genomgående fått utmärkta recensioner. Såväl handling som grafisk design är verkligen storartad. Inte speciellt nyskapande för en van sci-fi-läsare, för handlingen som rullas upp är stundtals klyschigt förutsägbar, men den andas kvalitet och hade kunnat bli en alldeles utmärkt film. Så långt är jag också med på superlativen, men sedan då? Hur är själva spelandet? Är de etablerade recensenterna i själva verket filmkritiker numera så att eventuella brister i själva spelandet inte räknas in när ett slutgiltigt betyg ska sättas? Läser man Gamereactors (Thomas Tanggaard & Petter Hegevall) recensioner är svaret ett rungande ja! En som får med hela problematiken i sin recension är Loading/Levels Pär Villner, men även han verkar endast betygsätta spelets filmlika kvaliteter.

Bioshock börjar extremt linjärt och fortsätter så. Detta innebär förstås att alla über-jävliga fiender och problem måste avklaras på en gång om man vill komma vidare. Eftersom spel inte ska vara för svåra har man sett till att man återupplivas när man dör vilket på pappret kan tyckas vara en fiffig idé. Men det är på pappret det! Vid mer än ett tillfälle fastnade jag i en dö-återupplivas-dö-loop där det till slut reducerades till en lång tålmodig nötning av sagda loop för att komma vidare. En ”Big daddy” får lite skada innan han tar kål på mig. Jag återupplivas en bit bort och springer fram och gör ytterligare lite skada innan jag dör. Efter ett antal varv i loopen har jag nött ner honom och får springa vidare.

Här kan man dra tydliga paralleller till rollspelens ”grinding” där man måste slakta och samla på sig erfarenhet för att komma vidare. Det är precis samma fenomen i något annorlunda kostym i Bioshock men där det är närmast förkastligt och dålig speldesign i rollspelen anses det tydligen vara en mindre skönhetsfläck i ett FPS-spel. Ett annat problem jag har med de närmast oreserverade superlativen är att en närmare titt på uppdrags- och bandesignen avslöjar att väldigt lite har hänt sedan Half-life som kom för över tio år sedan. När jag får ett uppdrag att springa mellan olika punkter bara för att samla ihop ett antal olika föremål tar jag mig för pannan och suckar tungt.

Det spelar ingen roll att de väver in det i handlingen. Ett spel är för mig trots allt ett spel. Det får gärna vila på en bra story och ha ett välbyggt narrativ men de spelunika aspekterna är kärnan. Om handling och berättande tar över fokus går jag hellre över till bok- eller filmhyllan. I mina ögon skulle spelbranschen må bra av att ta lite kurser hos independent-utvecklarna och börja odla sin särart igen! Tills vidare ska jag naturligtvis se till att spela klart hela Bioshock, det ska ju enligt många bli bra mycket bättre under sista delen av spelet. Men därefter lär jag, som terapi, behöva uppsöka något gammalt spel som inte försakar det speltekniska för god handling.

CES 1990

2010-07-09T09:32:00.000+02:00

Jag orkar inte skriva något och ni orkar inte läsa för mycket. Det är ju faktiskt fredag, även om många har semester. Därför blir det en post idag med övervägande del bilder. Alla bilder går att klicka på för ett lite större format.

Med tanke på de senaste inläggen här dröjer jag mig kvar lite vid E3-referenserna. Den här gången har jag snubblat över några Flickr-bilder som en medarbetare på 1UP.com fått och lagt upp. Det rör sig om inscannade bilder från olika japanska och amerikanska speltidningar som visar hur det såg ut på CES-mässan vinterupplaga 1990 som hölls i Las Vegas convention center.

Denna överblick över mässgolvet är kanske intressant för den som var på E3 i år. Man ska dock komma ihåg att CES-mässan var långt ifrån störst då, men den var förmodligen den viktigaste mässan.

Gameboy var stort i dubbel bemärkelse. Den handhållna maskinen hade släppts sommaren före i Nordamerika.

Square slog förstås på stora trumman för det första Final Fantasy-spelet som skulle släppas samma vår. Notera ordet "THE" lite ovanför namnet. Kanske trodde man inte att den skulle gå så bra i Nordamerika att man skulle släppa några fler spel i serien. Eller så valde man bara att vara språkligt korrekta denna gång.

Uforce visades upp av Broderbund. Den infraröda kontrollen blev ingen hit och har utsetts till ett av de värsta tillbehören någonsin i många listningar. Någon som har provat den?

Sega försökte fortfarande pusha Master system i Nordamerika...

...men det var förstås 16-bitarskonsollen som var den stora grejen.

Och så till sist en riktig Booth babe. Golden axe fanns redan ute till Segas egna maskiner och skulle släppas samma år till en rad olika hemdatorer. Som barbar hade den här killen förmodligen inte klarat sig länge. Var inte Dolph ledig?

Alla bilder finns här med referenser till var de kommer ifrån.

Kid Icarus

2010-07-04T14:58:00.001+02:00

Namn: Kid Icarus
Utgivare: Nintendo
År: 1988
Plattform: NES
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 150-500 SEK

Kid Icarus är legenden om pojken som flög för nära solen och brände sina vingar. I Nintendos händer har han förvandlats till en hjälte, stöpt ur samma form som Link, som växer med uppgiften och utvecklas genom spelet. Men Kid Icarus som spel är också legenden om det där fantastiska spelet från barndomen som få egentligen minns varför det var fantastiskt.

Kid Icarus kallas ibland för Metroids systerspel. Inte för att de är speciellt lika, även om de bygger på samma motor, men för att de utvecklades samtidigt av nästan samma människor. Gunpei Yokoi producerade båda spelen, Satoru Okada var med och regisserade dem och Hirokazu Tanaka stod för musiken. Det var dock Metroid som Yokois R&D1 lade det mesta av krutet på och det märks i Kid Icarus som fick en design som väl inte riktigt känns helt genomtänkt.

Liksom Metroid och The legend of Zelda utvecklades Kid Icarus ursprungligen för Famicom disk system – diskett-tillägget till den japanska motsvarigheten till NES. Eftersom den hårdvaran aldrig släpptes i väst utarbetade man ett lösenordssystem för att spelaren skulle få en chans att spara sina framsteg.

Spelet utvecklades med samma kod som Metroid men tack vare lite annorlunda bandesign, främst borttagandet av väggar och golv/tak, fick Kid Icarus inslag som gör att det skiljer sig från Metroid en hel del. Kid Icarus kan till exempel gå ut till höger och komma in från vänster i bilden. Eftersom det saknas ett ”golv” finns hela tiden risken att man ramlar ned och gör man det är det genast 'game over' även om man kan hitta hjälpmedel som förhindrar detta. Även uppföljarna till respektive spel följde mönstret med en 'motor' som först utvecklades till Metroid II och som därefter användes till Kid Icarus andra spel.

Grafiskt ser det okej ut men det märks att det här är ett tidigt NES-spel. Det är svarta bakgrunder med få färger och banorna går från att se okej ut till de typiskt NES-gräsliga färgkombinationerna som inte gör det. Och som brukligt är med dessa gamla spel, ju större skärm du spelar på desto värre blir det.

Men om grafiken är adekvat så är musiken ett rejält utropstecken och faktiskt i topp vad det gäller

NES-musik. Från slottens kusliga men ändå 'antiken'-doftande melodi, till titelskärmens pampiga och peppande musik vidare till de olika världarnas pådrivande och energifyllda toner. Alla bidrar de starkt till att ge spelet det mesta av den atmosfär tusentals Kid Icarus-fans minns med värme. Det är som om musikstyckena i sig berättar en historia. Faktiskt vågar jag påstå att musiken är det som enskilt bidragit mest till spelets närmast mytomspunna status som klassiker idag. Undantag finns dock i Mad Reaper-temat som skär i en på samma sätt som naglar på svarta tavlan. Å andra sidan blir det en extra morot att besegra Mad Reaper-figuren så fort som möjligt.

Spelkontrollen är rätt okej. Visst den är inte perfekt, det är till exempel problem ibland att ta sig uppför stegar, men på det stora hela är den ändå tillfredställande. Den kan placeras in någonstans mellan Castlevanias rigida tröghet och Super Marios flytande mjukhet.

Spelet kan sägas vara ett experiment som inte föll särskilt väl ut, och värre framstår det förstås idag. Resultatet blev en stundtals löjligt hög svårighetsgrad men där det knepiga är att det har en omvänd svårighetskurva. När Pit är som svagast i början är spelet som allra svårast vad det gäller ren överlevnad. Men är man tålmodig och noggrann växer Pits krafter och med mer skinn på näsan (och resten av kroppen) blir det betydligt lättare att handskas med fienderna. Å andra sidan finns det flera nivåer i helvetet och Kid Icarus blir aldrig särskilt lätt om nu någon hoppades på det.

Visst går det att säga att Kid Icarus är designat att vara svårt men min tolkning är att det är ganska ogenomtänkt, rent av slarvig, design stundtals som driver fram en hel del av den höga svårighetsgraden. Horder av fiender svärmar runt en samtidigt som man skall hoppa mellan såväl rörliga som orörliga plattformar. De kommer uppifrån, från sidan, ur vaser och ibland nästan från ingenstans.

På värld 2-4 förvandlas jag till en aubergine-pojke och kan därefter inte avfyra min pilbåge. I en labyrint av skärmar irrar jag sedan runt och försöker undvika att bli träffad av något. Det är näst intill omöjligt. Senare kollar jag upp banan och får reda på att det finns en enda skärm där man kan bli normal igen, och det är sannerligen inte lätt att hitta dit. Det här är exempel på ofokuserad speldesign som aldrig skulle hända idag. I alla fall utanför indie-scenen.

Men det är i de övergripande delarna som Kid Icarus är intressant, speciellt om man tittar på det ur ett 80-talsperspektiv. Super Mario bros var trots allt en lång slinga av tre banor över eller under jord och därefter ett slott med en boss. Kid Icarus upplägg liknar visserligen det men är betydligt mer intressant. Här börjar man i Undervärlden och klättrar uppåt. Nästa värld är Övervärlden och då springer man helt plötsligt i sidorullande Mariostil. Därefter bär det av uppåt igen på värld tre, Himmelsvärlden, innan man slutligen når Himmelsvärldens fästning och jakten på Medusa börjar.

Varje värld avslutas dessutom med en labyrint och en boss. Men till skillnad från i Marios äventyr är dessa banor betydligt större och svårare. Borta är rullningen uppåt eller i sidled och den har ersatts med fasta skärmar á la Bubble Bobble. Den första världens labyrint består till exempel av 30 skärmar, i den andra har antalet ökat till 50 för att i den tredje vara hela 64 skärmar. Upplägget påminner starkt om systerspelet Metroid i sitt labyrintlika upplägg och resultatet blir att det är första gången jag känt mig nödgad att rita en karta till ett plattformsspel.

Och sett till det här upplägget blir Kid Icarus genast mer intressant och lockande. I kombination med RPG-inslagen där du kan uppgradera dina vapen och göra Pit kraftfullare i Zelda-stil framstår det mer som ett actionfyllt äventyr än det plattformsspel det först utger sig för att vara. Tyvärr dras entusiasmen (och betyget) ned av en ofokuserad design på detaljnivå samt, förstås, svårighetsgraden som rammar spelaren som ett tåg i början av spelet. Trots det här kan jag ändå rekommendera Kid Icarus idag, förutsatt att man tar sig an det som man tar sig an Metroid eller Zelda. Glömmer man KI:s plattformsrötter så får man ett spel som är långt ifrån Super Marios casual-spelande och mer något som man betar av lite i taget, nöter och avnjuter. Inte så att det är ett årgångsvin som mått bra av lagring utan mer som att det har ett bäst före-datum som fortfarande inte nåtts.

EFTERTANKEN

Att Kid Icarus utvecklades av i mångt och mycket samma människor som gjorde Metroid märks på flera sätt. Ett av dem är Komayto-monstret som förekommer i båda spelen. Texten i Kid Icarus manual ger en vägledande ledtråd om det:
”En mystisk flytande varelse. Ingen vet var den kom från. En teori gör gällande att den kom från en annan planet.”
I över 20 år har fans undrat hur Metroids avlägsna planeter hänger ihop med Kid Icarus myt-fyllda version av Jorden. Kommer det här mysteriet äntligen få en lösning i och med det kommande 3Ds-spelet Kid Icarus: Uprising? Det blir en spännande väntan på svar.

Cyborger är inga damer

2010-07-02T07:58:00.001+02:00

Det var något speciellt med gamla tiders reklamkampanjer för spel. Fantasin flödade fritt och det var inte helt ovanligt att se spelet återgivet som en tecknad serie - allra helst under 8-bitstiden. Här är dock en ganska rolig reklamsida för ett 16-bitsspel till SNES från 1992. Den är riktigt ostig och gav väl inte kidsen, framför allt små-tjejer, det bästa feministiska synsättet. Stackars Martha försöker vara både Cyborg och en babe, men se det går inte hem hos hennes manliga vänner. De har sina sterotyper klara för sig. Cyborger är inga damer och vice versa. Å andra sidan kanske Martha Splatterhead förtjänade en stor fet smäll för att hon spelade an på stereotypen att man inte kan slå en tjej för att hon är just en tjej.

Vilka var Nintendos ledande spelexperter?

2010-06-28T11:27:00.000+02:00

Den här bilden visar baksidan på ett reklamblad för det kommande NES-spelet Solstice. Solstice var det första spelet utvecklat utanför Japan som fick en eftertraktad japansk utmärkelse för sitt bidrag till spelindustrin. Dessutom sålde det över en halv miljon enheter runt om i världen, vilket även det var eftertraktat vid den här tiden.

Det intressanta med bilden är dock texten i den andra paragrafen där man stolt proklamerar att Solstice fick 30+ i betyg av Nintendos ledande spelexperter. Vilka dessa är/var är oklart men en teori gör gällande att Nintendo hade ett slags internt betygssystem för att avgöra vilka spel som skulle få släppas till konsollen. Vid den här tiden hade Nintendo en hård kontroll av vilka spel, och hur många, olika utvecklare fick ge ut. Å andra sidan kan det vara ett rent påhitt från utgivaren CSG Imagesoft för att höja intresset för spelet.

Uppdateringar

2010-06-21T11:45:00.000+02:00

Inte mycket nytt på emulatorfronten. Själv är jag inbegripen i lägenhetsflyttar ett tag framöver så det kan hända att uppdateringarna blir korta och av nyhetskaraktär den närmaste tiden. Men sedan kör jag hårt igen och någonstans vid en nära horisont ligger en genomgång av Kid Icarus samt en och annan överraskning.

* * *

Ingen ny version av WinUAE (Amiga) än men däremot en förvarning om att en kan dyka upp i slutet av denna månad. Den kommer inkludera efterlängtade uppdateringar av gränssnittet. WinUAE är en av de bästa emulatorerna där ute alla kategorier, men den är också en av de mer komplicerade att konfigurera så förhoppningsvis hjälper det om man strömlinjeformar gränssnittet ytterligare.

* * *

Den enda uppdateringen denna gång kommer från gruppen bakom OpenMSX. Det är främst två stora nyheter i denna version. Det ena kallar de "Reverse" och är en slags tillbakaspolningsfunktion som till exempel kan användas för att gå tillbaka och rätta till misstag i spelandet eller för att se mer noggrant vad som kanske orsakade en krasch. Den andra nyheten är att OpenMSX nu har stöd för de Laserdisc-spel som släpptes till formatet vilket säkert kan glädja de som inte har plånbok nog att köpa in den kostsamma utrustningen.

Den nya versionen heter 0.8.0 och finns att hämta hem här.

Retro-tankar om E3

2010-06-17T16:55:00.000+02:00

Istället för en krönika den här månaden passar jag på att smida medan järnet är någorlunda varmt och göra ett litet nedslag nyheterna från E3-mässan. För trots att det handlar om nya spel finns det en del retro-doftande lir som väntar framöver.

Jag noterar att Goldeneye återvänder och de flesta äldre FPS mår bara bra av en bättre AI så varför inte. I denna nya version ska man mer uttryckligt få välja mellan att smyga sig fram, något som det första spelet var med om att införa i genren, eller köra en mer action-orienterad stil. För att tillmötesgå hardcore-spelarna inför man även mer avancerade pussel, många baserade kring Bonds nya smartphone som hjälpmedel.

Annars känns det lätt splittrat då handlingen i stort ska följa filmen men Bond själv är uppdaterad till att efterlikna Daniel Craig. Frågan är bara om förändringarna är tillräckligt i konkurrensen från andra FPS-spel? Något som ifrågasatts är om så kallad split-screen har någon plats i moderna spel, men med tanke på att hemme fylls med allt större TV-apparater och att det räcker med en konsoll, och ett spel, för att lira flera samtidigt så tror åtminstone jag att den här spelformen mycket väl kan få ett uppsving igen. Så passande att det blir i Goldeneye då som hjälpte till att popularisera den en gång.

* * *

Kid Icarus härstammar från en tid när det inte fanns så många kvalitativa plattformsspel att tillgå om man ville spela NES. Det är en stor anledning till att så många nämner det i samma veva som Super Mario bros, Metroid, The legend of Zelda och Gradius. Så bra är inte spelet och det är ett av de tydligaste bevisen för hur skevt det kan bli när man bara betraktar ett spel genom nostalgi-glasögonen.

Därför blev jag spontant negativ när jag hörde att Nintendo skulle satsa på ett nytt Kid Icarus-spel. Efter att ha sett trailern är jag lite mer positiv. Det ser ut att vara ett ganska okej action-lir och däri ligger kanske min enda reservation inför spelet. Det känns många gånger väl pengahungrigt att återanvända etablerade karaktärer när spelet i sig lika gärna skulle kunna stå på egna ben. När Kid Icarus: uprising släpps lär vi få se om det är en uppdatering för 2010-talet eller bara ett spel där man klistrat in en gammal klassisk karaktär för att blidka fansen. I båda fallen kan det lik förbaskat bli ett bra spel.

* * *

En av de mest spännande nyheterna för mig var att Hideo Kojima ska utveckla ett nytt Metal gear solid-spel för den nya handhållna 3D-konsollen 3Ds. Hideo är en utvecklare som med just MGS visat att han kan och vågar tänka utanför de etablerade ramarna. Därför ska det bli spännande att se om han kan göra något speciellt av 3D-tekniken.

* * *

Det har rapporterats att det nya Donkey kong country-spelet ska vara i 2.5D (kanske mest känt efter Mega man 2.5D-filmerna) men från vad jag kan se av trailern handlar det mest om klassisk 3:dje-persons 3D a la Crash Bandicoot. Inget illa i det och spelet ser riktigt charmigt ut, faktiskt mer så än de tidigare spelen i serien. Eftersom man denna gång inte vilar på någon revolutionerande teknik så kanske vi som varit något negativa till serien kan få se ett spel med vassare innehåll än föregångarna. De av er som minns DKC som riktigt bra lär inte bli besvikna.

Företagsprofilen: Rare - del 4

2010-06-15T14:46:00.001+02:00

Rareware/N64-eran 1997 - 2001

I en tid när Sony tog marknadsandelar med sin succé-maskin Playstation valde Rare att stanna hos Nintendo. Deras filosofi att vara kreativa och originella med ny teknik passade alldeles utmärkt med Nintendos strävan efter kvalitet och inte kvantitet. Man gillade inte den stora flodvågen av spel som sköljde över Sonys spelplattform och liknade det vid hur det hade producerats mängder med budget-titlar vid slutet av 8-bitarsdatorernas storhetstid.

Man inledde sin tid som utvecklare för Nintendo 64 med att släppa en uppdaterad version av deras slagsmålsklassiker Killer instinct. KI Gold fick dock av ljummet mottagande och året efter skulle det visa sig var Rare lagt det mesta av sitt krut. Man hade ett par år tidigare fått en förfrågan från Nintendo om att göra något av den James Bond-licens man införskaffat, och det var den man arbetade på när N64:an släpptes.

Det var ett oerfaret utvecklarlag som Rare satte på att utveckla ett spel på Goldeneye-licensen. Endast två personer hade arbetat på en spelproduktion tidigare. För Nintendo var det dock helt givet att ge licensen till Rare och efter de senaste årens succéer tvivlade man aldrig på att kapaciteten fanns inom företaget. Rare blev däremot konfunderade och tänkte på vad de de skulle göra av det. Den ursprungliga planen var att fortsätta arbeta med 3D-modeller på SNES:en men i november 1995 togs beslutet att spelet skulle produceras för Nintendos kommande 64-bitarskonsoll istället.

Grundidén var att blanda egenskaper från s k rail-shooters (tänk Virtua cop) med FPS-lägen a la Doom

samt att krydda det hela med en ban-design som hämtade mycket inspiration från Mario 64. Efter ett år, och en missad deadline, stod bröderna Stamper inför ett delikat problem. Antingen skulle man vara tvungna att flytta över mer folk och resurser till Goldeneye-produktionen - eller lägga ned projektet helt. Man valde det första alternativt då det Martin Hollis och de övriga åstadkommit såg allt för imponerande ut.

Kraven på Rares anställda hade alltid varit hårda. Extremt långa arbetsdagar med effektivt arbete hade gjort att man med lätthet kunnat hålla igång ett tiotal spelproduktioner. Med samma arbetsbörda och dedikation satsade man nu istället det mesta av sina resurser på ett enda spel. I slutänden lyckades man långt över förväntan med ett spel som med alla sina grundläggande delar borde varit ett givet fiasko. Det var ett FPS på konsoll, de som arbetade på spelet var till största del totalt oerfarna och spelet man gjorde var en filmlicens. Som dessutom skulle släppas tre år efter filmen! För Rare blev det det dock ett recept på framgång, även om den lät vänta på sig.r

När det närmade sig release kunde det ha börjat bättre för Rare. På E3-mässan 1997 visades det upp inför ett ljummen publik. De flesta besökare gick bara förbi utan att prova, och de som gjorde det var i regel inte speciellt imponerade. Det tog därför några månader innan försäljningen tog fart på allvar, men när den gjorde det var det som en snöboll som satts i rullning. När N64:ans livscykel var över visade försäljningssiffror på att en fjärdedel av alla N64-ägare hade köpt Goldeneye 007. Endast Super Mario 64 och Mario kart 64 sålde i fler exemplar. Rare hade gjort det igen, och den här gången hade de gjort det på en plattform som många tvivlade på.

Därefter följde en rad populära titlar från Rare. Diddy kong racing var spelet som många menade att Mario Kart 64 kunde, och kanske borde, ha varit. Banjo-Kazooie var Rares tolkning av Super Mario 64. Och både Jet force gemini och Donkey Kong 64 var, om inte storsäljare, så ändå habila spel som ytterligare spädde på Rares goda rykte om kvalitet. Men om det såg fortsatt bra ut på ytan var det mer turbulent innanför murarna.

Fram till nu hade bröderna Stampers tuffa ledarstil fört företaget från framgång till framgång men deras kontrollbehov började väcka allt större missnöje bland de anställda. Stamper-bröderna hade under alla år ett arbetssätt där man ville styra det mesta ända ned på detaljnivå. Ett sådant förfarande gick bra när man hade ett tiotal medarbetare men under senare delen av 90-talet, när företaget hade flera hundra anställda, skapade det missnöje.

Med början 1997 såg spelvärlden hur anställd efter anställd lämnade Rare för andra företag. De två tyngsta förlusterna var kanske Martin Hollis och David Doak, producent respektive manusansvarig på Goldeneye 007. Deras avsked kom bara några månader efter att man dragit igång utvecklingen av en uppföljare till Bond-succén.

Hajpen kring denna uppföljare var givetvis stor och förväntningarna utifrån ökade pressen på Rare att leverera något som kunde leva upp till det första spelets succé. Eftersom man var ovilliga att utveckla ytterligare ett spel under Bond-licensen, vilken dessutom kort därefter förvärvades av Electronic Arts, satsade man istället på den egna figuren Joanna Dark och även om resultatet - Perfect dark - var allt det man inte lyckats med i Goldeneye nådde det inte samma höjder som sin spirituella föregångare.

För första gången hade företaget svårt att leva upp till sina egna höga krav och även om inget spel var ett komplett fiasko lyste de stora, innovativa titlarna med sin frånvaro. Conker's bad fur day var visserligen en teknisk bedrift och nyskapande i sättet det flyttade fram gränserna för vuxenhumor inom spel, men eftersom Nintendo låtsades som om spelet inte fanns så fick det inte den marknadsföring det hade behövt för att nå några större försäljningsframgångar. Och om Conker var undantaget stod det snabbt klart att 'bra' inte längre var bra nog. Kritiker menade dock att Rares kräftgång berodde på att man skrämt bort sina kreativa krafter, något som bröderna Stamper kategoriskt nekade till.

Epilog

2002 blev Rareware officiellt Rare igen efter att Microsoft köpt företaget för över 370 miljoner dollar. De första åren under Microsofts paraply blev dock fyllda av besvikelser och Rare såg ut som en skugga av sitt forna jag. Spel som Grabbed by the goulies och Perfect dark zero lockade ingen större publik till Microsofts konsoller och samtidigt fortsatte anställda att lämna företaget. I januari 2007 lämnade även bröderna Stamper företaget.

Året efter sade den tidigare chefen för Microsofts Xbox-avdelning, Peter Moore, i en intervju att bröderna

Stamper var den största anledningen till att MS öppnat plånboken och köpt Rare och med dem försvann också en stor del av det som varit Rare. Han sade också att Rare inte längre var en kreativ kraft att räkna med och att spelbranschen helt enkelt sprungit förbi dem.

Efter en dyster period på 2000-talet ser framtiden för Rare osäker ut. Tim och Chris Stamper är borta liksom några av deras mest betydelsefulla medarbetare genom åren.

Men med en ny logotyp som lanserades för någon vecka sedan och förtroendet från Microsoft att arbeta med Project natal, kan detta anrika spelföretag kanske återigen resa sig. För är det något den här genomgången försökt visa så är det att Rare tenderar att blomstra när man får arbeta i teknologins framkant med fria tyglar och någon som tror på dem.

Andra intressanta titlar under denna period:

Blast corps (1997)
Trivia: Spelet gick igenom en rad namnförändringar innan man fastnade för Blast corps. Först arbetade man under det knepiga namnet Bull 64, därefter blev det i tur och ordning Heavy duty heroes, Heavy duty, Blast radius, Power dozer och Blast dozer (japansk titel).

Star fox adventures (2002)
Trivia: Rares första och enda spel till Nintendos Gamecube började som ett planerat N64-spel. Utvecklades ursprungligen med egna karaktärer och skulle ha hetat Dinosaur planet. Men när Shigeru Miyamoto fick syn på det såg han att Rares karaktärer påminde om de i Star fox-serien så han beordrade Rare att omforma det till ett Starfox-spel.

Övriga delar i den här artikelserien:
Del 1
Del 2
Del 3

Företagsprofilen: Rare - del 3

2010-06-14T13:41:00.001+02:00

Rareware/SNES-eran 1993 – 1996

Sommaren 1993 fick Rare celebert besök av Genyo Takeda från Nintendo som reste runt och tittade på intressanta projekt. Hos Rare fångades hans intresse av en demo där en animerad boxare tagits fram med hjälp av "The Challenge", Rares Silicon graphics-maskin. Nintendo-representanten förstod snabbt att bröderna Stamper hade något stort på gång när de visade att de kunde konvertera demot till SNES. Rare förklarade dock att det krävdes betydligt mer pengar för att utveckla det hela till ett spel och mannen från Nintendo reste tillbaka till högkvarteret i USA för att lobba för Rares nya teknik.

Genyo Takeda lyckades få stöd från Shigeru Miyamoto som gav sin välsignelse till projektet. Det innebar att Rare fick de pengar de behövde för att applicera den nya tekniken på ett SNES-spel. För att säkerställa att Rare inte skulle få för sig att börja utveckla tekniken för andra plattformar skrev man ett exklusivitetsavtal vilket i praktiken gjorde att Rare blev en intern utvecklare hos Nintendo. Eftersom Nintendo redan påbörjat ett samarbete med Silicon graphics med anledning av den kommande Nintendo 64:an lyckades man ordna ett bra avtal med teknikföretaget och kort därefter tog Rare emot en hel lastbil full med utrustning från SG.

All denna hypermoderna utrustning var dock inte så enkel att handskas med. Man fick snart problem med att monstermaskinerna de fått förbrukade mer elektricitet än vad byggnaden klarade av. Så ytterligare pengar fick investeras i mer elkraft in till huset, men också i en mindre armé med olika typer av fläktar och kylsystem då SG-systemen genererade så mycket hetta att temperaturen inomhus kunde överstiga 30 grader med bred marginal.

Trots att demot man visat upp för Nintendo bestod av en boxare låg inte ett boxningsspel högst upp på

önskelistan. Nintendo som förstod att tekniken vara avgörande för att SNES skulle ta ledningen i konsoll-racet ville istället att spelet skulle byggas kring en redan etablerad spelfigur. Man lät Rare välja mellan ett antal olika karaktärer ur Nintendos digra katalog och de valde ganska snabbt Donkey Kong eftersom figuren med sin omgivning dittills ansågs vara ganska outvecklad.

Det gav Rare stor frihet att utveckla en helt ny spelvärld kring den gamla apan. Med hjälp av SG-tekniken utvecklade de högupplöst grafik som de sedan med hjälp av en avancerad komprimeringsteknik pressade in i en SNES-kassett. För spelets sprites använde man sig av en teknik som kallades ACM, Advanced computer modeling, där de först byggdes upp som nätverk av linjer (s k wireframe) och sedan täckte dem med högupplösta texturer. Detta skall inte förväxlas med tekniken i spel som Mortal kombat där det handlar om digitaliserad film. I DKC digitaliserade man istället de högupplösta 3D-modellerna man gjort med ACM och placerade in dem i den högupplösta 2D-världen.

Resultatet blev en smått otrolig visuell fest utan dess like på ett 16-bitarssystem. Shigeru Miyamoto designade en mer modern upplaga av figuren Donkey kong men för att få till en naturtrogen animation av honom åkte Rare till en närbelägen djurpark och filmade de olika djur som man ville ha med i spelet, däribland parkens gorillor.

Utvecklingstiden var lång och enligt Tim Stampers beräkningar skulle det ha tagit en person mer än 18 år att färdigställa spelet. Tim liknade ofta arbetet med att pressa in Donkey Kong inom ramarna för SNES:ens kapacitet med att bygga en motor som kunde skicka en vanlig bil till månen.

Som det första spelet med den nya Rareware-loggan släpptes Donkey kong country 1994 till superlativ och hyllningar från en enad världspress. Många tappade hakan och kunde först inte tro att det var Super nintendo som spelet rullade på. En svensk spelklassiker är hur recensenten för Super Power (tidigare Nintendo-magasinet, senare Super play), Tobias Bjarneby blev så till sig av DKC:s grafik att han gav spelet maximala 100% i betyg. Senare erkände han att han begått tjänstefel och året efter korrigerades betyget till det mer "sansade" 97%.

Om omvärlden hyllade Rares grafik i DKC var Donkey kongs skapare, Shigeru Miyamoto mindre imponerad. Han gillade egentligen inte grafiken och den udda stilen i Yoshi's Island ska enligt somliga källor ha varit hans svar på detta. Rares tekniska landvinningar förlängde SNES:ens liv med några år och gav samtidigt Nintendo det andrum de behövde inför utvecklingen av nästa konsoll. Det tredje spelet i Donkey Kong-serien släpptes så sent som 1996 och då var det mindre än ett år kvar till lanseringen av den omtalade 64-bitarskonsollen Nintendo 64.

Andra intressanta titlar under denna period:

Donkey kong land (1995)
Trivia: Släpptes i en banangul kassett istället för grå som var standard. Du kan läsa mer om DKL i min genomgång av spelet.

Killer instinct (1995)
Trivia: Släpptes i en svart kassett istället för grå som var standard. Designades från början till arkadhallarna som en prototyp av hur det kunde se ut på den kommande Nintendo 64.

Donkey kong country 2 (1995)
Trivia: Fick ett ännu bättre mottagande av kritikerna än det första spelet. Gamerankings.com's samlade betyg visar 92.24%, medan det första spelet 'endast' får 90.50%.

Övriga delar i den här artikelserien:
Del 1
Del 2
Del 4

Företagsprofilen: Rare - del 2

2010-06-10T13:21:00.003+02:00

Rare Ltd./NES-eran 1986 – 1992

1986 bildade bröderna Stamper Rare Ltd. och baserade det i grannbyn Twycross där bolaget finns kvar än idag. Här satte man igång att arbeta på flera fronter. Förutom spel till Spectrum och den nya Nintendo entertainment system såg man till att utnyttja sina tidigare erfarenheter i arkadspelsbranschen genom att starta systerbolaget Rare coin-it.

Det var dock Nintendo man satsade det mesta av sitt krut på och de skulle komma att få ordentlig avkastning på den tid de lagt ned på att studera den nya konsollen. Runt 1988 hade man knutit så starka band med Nintendo att man i princip fungerade som deras eget utvecklingsteam. När andra företag var begränsade till hur många spel de fick ge ut till Nintendos konsoll hittade Rare en väg runt begränsningarna.

Genom att lyssna på vad Nintendo ansåg saknades till konsollen och sedan licensiera ut dessa titlar till såväl Nintendo som andra företag kringgick de begränsningarna för antalet spel de fick ge ut under ett år. Nintendo såg heller ingen anledning till att begränsa dem eftersom de fick de spel de ville ha. 1989 låg man till exempel bakom inte mindre än 17 spel till NES och Gameboy.

Väl medvetna om att man inte kunde göra allt själva längre hade Rare också fiskat efter talangfulla utvecklare runt om i Storbritannien som ville komma och jobba för dem med en ny spännande spelplattform från Japan. Utvecklingsstudion Zippo Games med bröderna John och Ste Pickford var en av många som svarade på Rares upprop. Men till skillnad från övriga var Zippo den enda som Rare antog.

Zippo sadlade omgående om från att arbeta med spel till 16-bitarsdatorerna till att producera spel för Nes under Rares ledning. Till en början gick det mesta väl och både John och Ste tillskrev i efterhand Rare mycket av den erfarenhet de samlade på sig. Dessvärre var ersättningen från Rare så dålig att Zippo games inte klarade av att hålla sig flytande. Rares lösning blev att köpa upp dem och byta namn på studion till Rare Manchester.

För bröderna Pickford var detta som att hoppa ur askan i elden. Man har i efterhand uttalat sig om att Rare var fantastiska att arbeta för när Zippo games var en självständig studio, men desto värre att ha som regelrätta chefer. Efter ett bråk kring Gameboy-spelet WWF Wrestling (vilket sedermera förblev outgivet) sade Pickford-bröderna upp sig och gick vidare till Software creations 1987. Det var inte sista gången bröderna Stampers ledarstil skulle skörda offer bland Rares anställda.

Rare designade inte bara egna spel eller producerade andra, man åtog sig också en rad olika konverteringar och licensieringar av spel från andra företag. Detta fick en del att höja på ögonbrynen eftersom det gick stick i stäv med UPTG:s gamla adelsmärke att vara originella.

Nintendo var dock så pass nöjda med Rare att man skrev ett exklusivitetsavtal med det brittiska företaget för att sedan köpa in sig bit för bit. Rare å sin sida fortsatte att utforska NES-konsollens begränsningar och flyttade hela tiden fram gränserna för vad som var möjligt att göra på plattformen, precis som man gjort med ZX spectrum. Med ett 60-tal spel (de flesta till Nes & GB) på bara fem år kunde man Nintendos maskiner utan och innan. Men kanske blev man lite för nöjda och mätta med framgångarna för Rare var inte beredda när Nintendo skiftade fokus till sin nya 16-bitarskonsoll Supernintendo. För första gången i företagets historia låg man inte längre i framkant när det gällde ny spelteknik.

Det var naturligtvis inte acceptabelt för bröderna Stamper och eftersom man inte kunde skaffa sig ett försprång på SNES:en som man gjort på föregångaren började man titta på andra sätt att vara nyskapande och kreativa. När man sedan såg att andra spelföretag gick den enkla vägen och gjorde vad Stampers kallade för "8-bitsspel till en 16-bitskonsoll" blev man än mer övertygade om att man var tvungna att göra något unikt, och området de borde utforska var grafiken.

Lösningen de fastnade för var att investera en hel del av sina NES-pengar i ett avancerat datorsystem från Silicon graphics. The Challenge som systemet kallades gjorde över en natt Rare till ett av de mest teknologiskt avancerade spelföretagen i Europa. Den stora frågan var bara hur Chris och Tim Stamper skulle kunna anpassa den nya tekniken till Supernintendo.

Andra intressanta titlar under denna period:

R.C. Pro-Am (1988)

Taboo: The Sixth sense (1989)
Trivia: Ett av Rares mer udda och okända spel till NES och faktum är att det inte är något spel överhuvudtaget. Vad du får i kassetten är din egen personliga Tarot-kortsläsning! Och även om det var på skoj och kanske kunde underhålla i några minuter så var det manualen som var mest underhållande:

”TABOO is not intended for children for under the age of 14 yrs. […] No responsibility is accepted in any form whatsoever relating to TABOO and any such effects influences or miracles incurred divulged resulting or directly connected with TABOO whatsoever […] TABOO, the N.E.S. cartridge is not a game, but a technique based upon the ancient art of fortune telling or prediction as used by Nostradamus, possibly one of the greatest predictionists of all time. […] TABOO is offered for curiosity value only, no mystical or magical claims are guaranteed or inferred.”

Cobra Triangle (1989)
Trivia: Använde samma motor som låg till grund för R.C. Pro-Am.

Battletoads (1991)
Trivia: Portades till en rad plattformar, bl a Megadrive, Gameboy (under annat namn) och Amiga CD32(!). Det fanns planer på PC och Atari ST-versioner men de nådde aldrig färdig status. Det gjorde däremot Master system-versionen som dock aldrig släpptes av Sega. Har varit flitigt rankad på listor över de svåraste spelen sedan releasen för nästan 20 år sedan.

Övriga delar i den här artikelserien:
Del 1
Del 3
Del 4

Företagsprofilen: Rare - del 1

2010-06-09T15:10:00.006+02:00

Ultimate play the Game/Hemdator-eran 1982 - 1985

Det som senare skulle komma att bli Rare grundades i England 1982 av bröderna Chris och Tim Stamper, Tims dåvarande flickvän (senare fru) Carole samt en gammal skolkamrat – John Latchbury. Företaget döptes till Ashby Computers and Graphics men de spel man producerade publicerades under namnet Ultimate play the game.

Chris Stamper (bilden till vänster), 21 år 1980, lärde sig programmering på en dator han byggt själv och hoppade sedan av sina universitetsstudier för att börja arbeta arbeta med arkadspel. Kort därefter lanserades hemdatorn Sinclair ZX80. Chris köpte en nästan omgående och spenderade alla sin fritid med att utforska den. Efter två år kände han sig tillräckligt bra för att kunna producera bättre spel än det som redan fanns på marknaden och företaget blev därmed verklighet.

Grundfilosofin var redan från början att vara originella och kreativa på riktigt stora marknader och när ZX spectrum släpptes, med både färg och ljud, blev den det självklara valet.

Maskinen var så smått revolutionerande tack vare sitt låga pris i förhållande till dess kapacitet och bröderna Stamper var säkra på att det var rätt plattform att utveckla sina spel till. Arbetsfördelningen i set lilla företaget var enkel. Chris och John skötte programmeringen och Tim och Carole stod för det grafiska.

Under de här åren fick Ultimate play the game ett rykte om sig att vara skygga och man föredrog att låta spelen tala än att själva stå i rampljuset. Dessutom bidrog det faktum att man inte hade nog med personal till att man uteblev från många mässor och liknande PR-tillställningar. Det blev en väldigt tung arbetsbelastning för de fyra och enligt Tim Stamper var den enda ledigheten under den här perioden två julmorgnar. I regel arbetade man 18 timmar om dygnet, sju dagar i veckan under ett par års tid.

Tim Stamper

Intervjuer gavs aldrig under ett spels utvecklingstid men även under perioderna mellan spelen var de tveksamma till interaktion med spelpressen. Enligt bröderna Stamper krävde vissa tidningar att UPTG köpte annonsplatser för att deras spel skulle få goda recensioner. Detta var en starkt bidragande orsak till att man undvek media när andra företag inte tvekade över att få lite extra exponering. Andra gånger kände man sig lurade av media och under de här första åren samlade bröderna på sig olika anledningar att hålla dem utanför murarna. Ett undantag fanns dock i form av den engelska speltidningen Crash.

Huvuddelen av spelen under denna tid släpptes till ZX spectrum-datorerna men ett tiotal titlar uppenbarade sig på den för svenskarna mer bekanta Commodore 64. Även om spelen i sig ofta var innovativa och bröt ny mark så var det främst på förpacknings- och försäljningssidan som de verkligen utmärkte sig själva.

Till exempel höjde man priset på sina spel från 5.50 pund till nästan det dubbla för att motarbeta piratkopiering. Det kan verka lite motsägelsefullt men deras tanke var att om man betalade ett högre pris för sitt spel skulle man vara mer ovillig att ge bort en kopia. Men för att motivera det högre priset bland spelköparna började man förpacka spelen i den typ av kartonger som sedan skulle komma att dominera spelbranschen fram till DVD-fodralens intåg, ofta med en ordentlig manual.

Någonstans runt 1983 fick bröderna nys om Nintendos hemkonsoll och genom sina arkadspels-kontakter i Japan importerade de vad de kunde komma över för att sedan studera den nya maskinen. Nästan omgående förstod de att detta var nästa stora marknad efter Spectrum och började tidigt planera för en framtid på Nintendos plattform, detta parallellt med att de fortsatte att pressa ur vad de kunde ur Spectrum-datorn.

1984 kom så deras mästerverk på plattformen. Man hade under en tid utvecklat Filmation-motorn som lät dem göra spel i vad man på den tiden kallade 3D-perspektiv. Spelet hette Knight lore och framstod som smått revolutionerande med sitt isometriska perspektivc där man kunde röra sig inåt och utåt i bilden. KL var starten på en rad action-äventyr baserade på Filmation-motorn. Men rädsla för att ett spel i 3D skulle förstöra försäljningen av deras ”enklare” 2D-spel, bland annat Sabre Wulf som fortfarande var under utveckling, fick dem att hålla på spelet i nästan ett år innan det släpptes. Under den tiden hann Sabre Wulf göra stor succé (runt 350.000 sålda exemplar) och när KL kom ut efter det cementerades företagets rykte som producent av riktigt högkvalitativa titlar.

Mot slutet av 1985 hade dock kvaliteten och nyskapandet i företagets titlar avtagit till en nivå där de tidigare så hängivna fansen började misströsta. Det skulle snart visa sig att U.S. Gold köpt in sig i företaget och även om bröderna Stamper fortfarande var aktieägare hade de dragit sig ur som företagets ledande utvecklare då man kände att man nått så långt man kunde nå på Spectrum-plattformen. De började rikta sina blickar och krafter åt annat håll och en ledtråd kunde man hitta i de senare UPTG-titlarna. Under rubriken 'Concept & coding' stod det allt oftare: Rare Ltd.

Andra intressanta titlar under denna period:

Atic atac (1983)
Trivia: Atic atac var nyskapande i det att det utspelades på ett flertal skärmar, alla länkade till varandra i ett labyrintliknande upplägg, något som senare utvecklades till Knight lore. Därför gav det också upphov till att tidningen Crash blev den första som publicerade en karta till ett spel. Dessutom kunde man välja att spela som en av tre olika karaktärer. De olika karaktärerna gav tillgång till olika hemliga gångar genom spelets slott.

Ett av spelets mer kända buggar är texten "CONGRATULATIONT" som möter spelaren vid spelets slut. Detta ska ha berott på att man knappat in 211 istället för 212 i koden, och det rättades också till senare utgåvor.

Jetpac (1983)
Trivia: Spelet finns med som en upplåsbar bonus i Donkey Kong 64 (1999). Jetpac släpptes i en ny version, Jetpac refuelled, 2007 till Xbox 360.

Underwurlde (1984)
Trivia:Underwurlde är en av de mer sällsynta titlarna från UPTG:s Spectrum-tid. Inte för att det sålde dåligt utan för att det var det enda spelet som inte lades med på UPTG:s samlingar av spel. Anledningen skall ha varit att man hade problem med att få det att köras från +3 disketter.

Övriga delar i den här artikelserien:
Del 2
Del 3
Del 4

Stor spelmässa i oktober

2010-06-06T16:32:00.000+02:00

Retrogathering är Sveriges stora retrospelsmässa och är i år inne på sitt femte levnadsår. Nu är datumen spikade för årets mässa och så här skriver arrangörerna på sin hemsida:

"Retrogathering 2010 kommer att hållas lördagen den 2:a och söndagen den 3:e oktober 2010, det kommer som de senaste åren äga rum i Alviks Medborgarhus, Gustavslundsvägen 168 i Alvik, Stockholm. Vår förhoppning är att kunna nyttja de 2 största lokalerna, en för marknaden och en för föreläsingar/paneldebatt. Inget av det senaste är riktigt klart ännu men skriv in datumet med bläck i almanackan och boka flyg/tåg/hyrbil samt hotellrum snarast."

Det ska bli spännande att följa nyheterna från Retrogathering under sommaren för att se vad årets mässa kommer att bjuda på för godbitar. Retroguiden kommer givetvis rapportera även därifrån precis som jag gjorde från Retrospelsmässan!

Retrogathering kan ni läsa mer om här.

Uppdateringar

2010-06-01T09:32:00.000+02:00

Den här posten skulle egentligen ha kommit ut igår men Bredbandsbolaget valde tyvärr att ha strul där jag bor, hela kvällen lång!

I förra veckan blev jag lite överraskad av att se så många som klickade sig in på Retroguiden via Radiospeltorsk.se. Efter lite undersökning visade det sig att man nämnde Retroguiden som hastigast under ett segment i det senaste avsnittet där man pratade om svenska spelbloggar. Jag tackar härmed officiellt för de vänliga orden. Radio speltorsk avsnitt 88 hittar ni för övrigt här. (Sådär, nu har jag länkat tillbaka!)

Dessutom kan ni ju alltid ladda ned Spelklassiker 11 från samma sajt om ni missat det. Där pratar jag svensk spelhistoria tillsammans med Martin Lindell från datorspelsbranschen och den eminente programledaren Tobias Jensen.

* * *

Det var ett tag sedan jag tittade närmare på vad som hänt i emulatorvärlden den senaste tiden så här kommer en snabb genomgång igen.

Atari VCS, kanske mer känd som Atari 2600, återskapas bäst med emulatorn Stella. Nu har man nått version 3.1.2 vilket innebär en del buggrättelser.

Det är först på senare år som emuleringen av Atari 2600 blivit riktigt bra vilket vid första anblick kan tyckas lite märkligt. En stor förklaring till det ligger faktiskt i att den gamla Atari-konsollen är så pass simpel i sin uppbyggnad att det är knepigt att få till en exakt emulering av den. Den numera utmärkta Stella finns att ladda ned här.

* * *

Efter mer än tre års tystnad har det äntligen kommit en ny uppdatering av Sega master system-emulatorn MEKA. Trots den långa utvecklingstiden kallar man det för en liten uppdatering. Bland nyheterna noterar jag stöd för fler Korea-släppta spel, bättre emulering av ljuspistolen och bättre möjligheter att ta skärmbilder. Dessutom har emulatorn tagit ett kliv framåt vad det gäller ljudemuleringen vilket förstås är lovande då det är främst på ljudområdet man inte kunnat hävda sig mot konkurrenterna. MEKA finns nu i version 0.73 och finns att ladda ned här.

* * *

Dagsfärsk är faktisk NES-emulatorn FCEUX som sedan några timmar finns ute i version 2.1.4. En kul ny finess är att man förbättrat möjligheterna till att spela in sina spelsessioner i emulatorn - så kallade TAS, eller tool assisted speed-runs. Nu finns det även stöd för mikrofon vilket gör att man inte är låst till att lägga på ljud separat. Den nya versionen finns att ladda ned här.

* * *

Ootake fortsätter sin höga uppdateringstakt och det har hunnit släppas inte mindre än fyra nya versioner sedan senast. I skrivande stund är den senaste version 2.43 och man har nu senast koncentrerat sig på hastighet och tajming för att hamna så nära orginalet som möjligt. Dessutom har man rättat en rad buggar men det är lite knepigt att förstå exakt vad på grund av den japanska författarens sparsamma engelska-kunskaper. Det spelar dock mindre roll för är det PC Engine du vill prova är Ootake det självklara valet. Emulatorn finns att ladda ned här.

* * *

Glädjande nog är även DOSBox ute i ny version. Här finns bland annat bugg-rättelser och förbättrat individuellt stöd för en lång rad titlar. Listan är lång och den som är intresserad av exakt vad som hänt kan läsa den här. Ni som bara vill ha en stabilare emulator kan gå direkt hit och ladda ned version 0.74.

Om det är någon som undrar just hur bra DOSBox är så kan jag nämna att såväl samlingarna med Sierra-spel som en lång rad gamla fina DOS-spel på GOG.com levereras med sagda emulator. Så rota fram några gamla klassiker och testa lite själva!

Super Mario bros Crossover väntar tillökning

2010-05-26T12:10:00.002+02:00

Mario, Link, Simon Belmont, Mega man, Samus Aran och Bill från Probotector har redan gjort det. Vad, kanske någon undrar? Invaderat Marios svamprike i den moderna Flash-klassikern Super Mario bros crossover förstås. Nu får en annan gammal hjälte chansen.

I version 1.1 kommer den coola ninjan Ryu Hayabusa från Shadow warriors göra entré. Och från vad man kan se av trailern nedan verkar hans talanger vara i det närmaste överdimensionerade för omgivningen i Svampriket. Men det återstår att se när den nya versionen äntligen släpps. Det finns nu även ett officiellt forum där man kan diskutera spelet och skaparen Jay Pavlina har även börjat lägga ut ett slags kommentarsspår för den som är intresserad. Trailern ser ni här nedan.

Roller coaster the movie

2010-05-25T16:08:00.001+02:00

Exploaterandet av alla möjliga och omöjliga spel från filmbranschens sida fortsätter. Förra sommaren spreds nyheten att Universal planerar att göra film på arkadklassikern Asteroids. Nu rapporteras det om en annan speltitel med minimal handling som Hollywood tänker sig klistra på en fantasifull berättelse.

Denna gång är det Sony pictures animation som plockat upp rättigheterna till Roller coaster tycoon och bland de som ska föra över spelet till vita duken finns personer från såväl nyinspelningen av Karate kid som nästa års storsuccéer(?) The Smurfs och The Zookeeper.

Undrar just vad de hittar på härnäst? Lemmings the movie kanske?

Pac-man 30 år!

2010-05-22T17:45:00.001+02:00

Dagen börjar gå mot sitt slut och jag sitter och pustar lite i för-sommarvärmen. Då slår det mig att jag kanske borde göra ett ordentligt blogginlägg om dagens födelsedagsbarn istället för det lilla jag skrev på Twitter inatt.

Enligt alla källor, som i och för sig inte är många, fyller Pac-man 30 gyllengula år idag. Det är alltså trettio år sedan Namco installerade den första arkadmaskinen innehållande Pac-man på en biograf i Tokyo.

Pac-man gick sedan vidare till att bli spelvärldens första riktiga superstjärna och har förekommit i och på det mesta, inkluderande lunchlådor, tidningsomslag, serier & filmer samt i en topp-10 hit i det stora landet i väster. Pac-man fever hette låten från skivan med samma namn och den finns bland annat på Spotify för de som vill fira den lille krabaten med rätt födelsedagsmusik.

För mer rolig information om Pac-man rekommenderar jag ett besök på Pac-man-muséet som öppnade förra året. Och vill ni på ett enkelt sätt minnas tillbaka genom att spela lite finns det just nu inget enklare sätt än att surfa in på Googles söksida och klicka på 'Insert coin'-knappen!

Dracula the Undead

2010-05-17T17:20:00.000+02:00

Namn: Dracula the Undead
Utgivare: Atari
År: 1992
Plattform: Lynx
Genre: Äventyrsspel
Traderapris: Finns ej i skrivande stund

Utvecklaren Hand made softwares grundidé var rätt kul. Man ville göra en interaktiv upplevelse av Bram Stoker's gamla klassiker Dracula från 1897. För att betona detta extra placerade man även in Bram Stoker själv som berättare i spelet. Framför en sprakande brasa med ett åskoväder utanför fönstret guidar han spelaren genom sin berättelse.

I likhet med den samtida filmen Bram Stoker's Dracula försöker spelet hålla sig trogen originalet. Därför är upplägget snarlikt det i boken där Jonathan Harker (spelaren) skickas till Transsylvanien för att slutföra ett fastighetsköp med greve Dracula som önskar bosätta sig i England. Precis som i boken upptäcker man snart att man faktiskt är Draculas fånge och målet är att hitta bevis för Draculas ondskefulla planer samt en väg ut ur slottet.

Dracula the undead är riktigt läckert för ett handhållet spel från den här eran och behöver verkligen inte skämmas för sig. Jämfört med många andra Lynx-spel har dess unika visuella stil klarat tidens tand förhållandevis väl. Hela spelet är renderat i brun-skalor vilket för tankarna till ett gammalt bleknat foto. Detta sätter förstås stämningen för en gammal 1800-talshistoria. Med tanke på den ensidiga färgsättningen kanske gemene man och kvinna tänker att spelet hade fungerat väl på Gameboy, men då har man inte heller sett animationerna, de skalbara spritarna (Jonathan växer och krymper snyggt när man går inåt och utåt i bilden) och alla andra små grafiska effekter som Lynxens 16-bitarsteknologi ger möjlighet till. Hade maskinen lyckats bättre hade Dracula blivit en av dess storsäljare nästan enbart på sitt utseende.

Utöver det grafiska rullar ett kusligt soundtrack i bakgrunden och skänker en orolig och olycksbådande stämning till hela spelet. Lägg därtill några få, men väl utvalda, bakgrundsljud som vargar som ylar, isande skrik och andra ljudeffekter så har man skapat ramen för ett ganska stämningsfullt äventyrsspel. Det fungerar utmärkt ihop med det grafiska och så här i efterhand är det så att jag önskar fler äventyrsutvecklare att titta närmare på vad Hand made software åstadkom med små men genialiska medel här.

Spelets fåtal pussel, eller handlingen i stort, är däremot inte något som är speciellt minnesvärt. För att vara ett spel med vampyrtema så är det ganska blod-fritt och av den anledningen även ganska barnvänlig, men det är ändå knappast rekommenderbart för yngre spelare. Dracula the undead saknar också alla former av möjlighet att spara sitt spel, alltså måste man klara av allt i en sittning. Detta är dock ingen total katastrof eftersom spelet, på gott och ont, är väldigt kort. Med lite envishet går det att klara av på ett par timmar. Det går att dö under spelets gång men dessa ställen är väldigt få. Faktiskt hände det mig inte en enda gång när jag spelade igenom det. Och eftersom de flesta pussel som dyker upp är av typen ”hitta nyckel A för att låsa upp dörr B” så är det heller inget som tar någon längre tid att klura ut.

Så fort handlingen behöver ta ett skutt framåt dyker Bram Stoker upp och berättar vad som händer. Efter

det är det åter tillbaka till utforskandet av Draculas slott. Eftersom greven har den fula ovanan att låsa vissa dörrar, (vid ett tillfälle låser han faktiskt in spelaren i ett rum och där kan man fastna om man inte gjort rätt sak tidigare), är man tvungen att navigera mellan slottets olika rum genom att klättra på utsidan av slottet. Där måste man navigera en labyrint för att ta sig mellan olika fönster då det inte finns fotfäste för den gode Jonathan överallt. Tack och lov kan man inte ramla ned och dö här så det är bara att lugnt prova sig fram till rätt väg.

Det är även viktigt att använda sin anteckningsbok flitigt så fort något hänt. Misslyckas man med att notera allt kan man visserligen klara spelet men får då vad som allmänt kallas för ”det dåliga slutet”. Är man däremot noga och får med allt i anteckningsboken kommer det att leda till att Dracula kan förgöras i ett marginellt mer tillfredsställande slut.

Trots att spelet har stora brister i handling, pussel samt avsaknaden av spar-funktion så får det ändå ett ganska bra slutbetyg då det är anpassat efter det bärbara formatet. Det är kort och har relativt lätta pussel vilket gör att man med lite nötande kan klara av det i en sittning. Hade detta till exempel varit ett Amiga- eller SNES-spel hade det omedelbart fått underkänt. Som det nu är står det stolt som en av Lynxens mer intressanta titlar som mår bra av att spelas än idag som casual-titel. Dessutom har spelet en del idéer som defintivt inte skulle bli fel om de applicerades på ett modernt spel. Kanske i en ny version för Nintendo DS till och med.

EFTERTANKEN

Hand made software hade tidigare gjort det utmärkta Awesome golf för Lynx och skulle göra ytterligare ett par bra titlar (bland annat Battlezone 2000) innan företaget försvann från spelkartan. På sätt och vis är det synd att deras spel nästan uteslutande hamnade på Ataris döende maskiner då de höll en kvalitetsnivå som förtjänar en större publik.

Pac-man lever (bokstavligen)!

2010-05-13T14:13:00.000+02:00

Samarbets-sajten Retro Garden rapporterar att 30-årsjubiléet av Pac-Man kommer få ett speciellt firande på "Museum of Modern Computing" i Swindon i England senare denna månad.

Besökarna kommer förutom en specialutställning att bjudas på möjligheten att spela två varianter av Pac-Man under dagen. Dels får man chansen att spela originalet på storbildsskärmen vid Wharf Green, och dels kommer det att arrangeras ett mänskligt Pac-Man-spel. Huruvida spelaren styr Pac-Man eller får vara honom (fps?), samt om spökenas AI kommer att bero på vilka som spelar dem är oklart, men det låter spännande.

Så befinner du dig i södra England den 22:a maj och vill ta del av firandet av spelvärldens första superstjärna är det bara att ta dig till Swindons Wharf Green.

Mer information hittar du här!

Krönika: Angående samlare

2010-05-11T12:48:00.004+02:00

Vårt uråldriga samlarintresse tar sig numera uttryck i de achievements och troféer man kan få under sitt spelande. Går man tillbaka lite i modern tid kan man spåra det till åtminstone två stora fenomen där samlandet blev en bisyssla till något mer. Dessa saker kan sägas ha bidragit till att samlandet har krupit in i de allt mer sociala TV-spelen.

MAGIC THE GATHERING

Det ena fenomenet är intåget av kortspelet Magic the gathering som kombinerade ett strategispel i kortform med samlande. Eftersom olika kort trycktes upp i olika upplagor fick de således olika värden vilket ledde till att en helt ny marknad öppnades upp. Fördelen med Magic-korten var att med hjälp av plastfickor kunde man faktiskt spela med ett riktigt värdefullt kort utan att vara rädd för att slita på det. Och även om de flesta förblev spelare i första hand dök det förstås upp de som var mer intresserade av själva samlandet än av att spela. Magic the gathering introducerades 1993 och blev ett jättestort fenomen under 90-talet genom att kombinera den ensamma individens drift att samla, något som tidigare visat sig i 60-talets filmstjärnesamlande och 70-talets hockeykort, med det sociala behovet som kunde tillfredsställas genom spel.

POKÉMON

En ännu större influens torde vara ett annat ännu större fenomen – Pokémon. Ett Gameboy-spel som gjorde själva samlandet till ett spel. Här kunde man också skönja tidiga spår av prestige mellan spelare. Att hitta och fånga en udda Pokémon kunde vara nog för att få kamraternas hedersbetygelser och avundsjuka blickar. Därefter tog förstås desperata bytesförhandlingar vid och spelet fick därmed en naturlig förlängning utanför de elektroniska ramarna. Idag postar man istället sina achievements på forum och sociala nätverk som Facebook.

Simultant släpptes två olika versioner av Pokémon, blå och röd. Inte nog med att vissa monster var svåra att hitta i respektive version, man behövde dessutom tillgång till båda versionerna för att överhuvudtaget ha en chans att få ihop en komplett samling. Hela spelserien ackompanjerades av den klämkäcka frasen ”Gotta catch'em all” - ”måste fånga dem alla”- vilket ytterligare spelade på människans inbyggda samlarintresse.

SAMLANDE INFLUENSER

Eftersom jag till största del passerat mina faser av samlande (fotbollsbilder, frimärken, klistermärken, mynt etc) avskrev jag Pokémon ganska tidigt. Jag trodde det var en fluga som snart skulle gå över. Som spel betraktat var Pokémon i mina ögon ganska fattigt, enformigt och irrelevant. Att jag dessutom aldrig någonsin fattade ordentligt tycke för Nintendos lilla grå tegelsten kan förstås ha bidragit till den känslan. Men jag förstod ändå vad det var som lockade folk, att grundidén trots allt var briljant.

Det har hela tiden funnits visionärer inom spelbranschen som sett en framtid där man spelar mer tillsammans, ihopkopplade i olika tekniska och sociala nätverk. Danielle Berry var en sådan och även Pokémon-skaparen Satoshi Tajiris idéer som ledde fram till Pokémon kom sig av hans visioner för link-kabeln som kunde koppla samman Gameboy-enheter. Allt detta satte sina spår i kommande spel. Många sportspel, bland annat de från Electronic Arts, började införa samlarmoment. Spel som Etherlords hämtade mer influenser från Magic the gathering men det naturliga samlandet som kommer med kortspel fanns även där.

I det enligt mig utmärkta Psychonauts, av legendaren Tim Schafer, finns det nästan hur mycket som helst att samla på. I ett samtal med Joel Dinegrim (Pixelperspektiv.se) under en bloggträff tidigare i år lät han mycket övertygad om att Psychonauts var en bra idé men sämre utfört och den största kritiken verkade vara att Tim överöst spelet med olika achievments att samla på. Själv hävdar jag dock att om man fäller ett spel för att det är så brett att det har för mycket innehåll så är man snarare fast i ett lite för ensidigt tänkande om vad spel är, kan och bör vara. Då ger man helt enkelt samlandet för stor betydelse i spelen. Eftersom jag själv inte bryr mig så värst om prestige-samlandet såg jag det heller aldrig som nödvändigt att jaga allt i Tim Shafers spel för att få ut en fullgod spelupplevelse.

ETT AVSKRÄCKANDE EXEMPEL

Så från det tidiga 90-talets spelkortsamlande, vidare genom Pokémons maniska monsterletande fram till dagens jakt efter achievements går det en röd tråd. Själv har jag inte mycket till övers för den utvecklingen men heller inget emot den så länge spelet i sig är tillräckligt bärande och samlandet håller sig i periferin. En påminnelse om hur illa det kan bli med de värsta avarterna av dagens moderna sätt att göra spel ger spelutvecklaren Zack Hiwiller på sin blogg. Genom ett lätt överdrivet humorfilter applicerar han flera av dagens accepterade speltrender på en gammal klassiker. Och kanske bör fler spelutvecklare ha Zacks bildserie någonstans i bakhuvudet för att säkerställa att samlarhysterin inte tar över?

Tills vidare kommer jag fortsätta att njuta av utmärkta spel som Psychonauts och konstant ignorera achievements-hysterin. När, och om, jag skaffar en Xbox 360 kanske jag får tillfälle att omvärdera den ståndpunkten men det är inte speciellt troligt eftersom jag använder sociala nätverk ganska sparsamt och min samlarmani dog med Magic the gatherings 6th edition.

Uppdateringar

2010-05-03T12:22:00.002+02:00

Den här kollen på emulator-världen skulle egentligen ha kommit redan förra veckan men då kändes det viktigare att skriva klart och publicera rapporten från Retrospelsmässan. I gengäld blir denna post desto matigare.

Fyra månader efter den förra uppdateringen kommer nu en stor sådan från mannen bakom nätets bästa Amiga-emulator. Skummar man den långa listan av förbättringar ser amn bland annat att Amiga 500-emuleringen nu är i det närmaste perfekt. Dessutom kan nämnas att WinUAE nu har en perfekt emulering av en bugg i Denise-chippet!

Men det är förstås mycket mer som har hänt och ni kan gå in och läsa mer om version 2.1.0 samt ladda ned den nya versionen här.

* * *

Även Stella-projektet (Atari 2600) har börjat röra på sig efter en period av tystnad. Sedan senaste kollen har det skett två uppdateringar och det mesta är väldigt tekniska saker som jag inte går närmare in på här. Det senaste versionsnumret är 3.1.1. Läs mer och ladda ned här.

* * *

Visualboy Advance har även den fått några uppdateringar sedan sist. Det är dock svårt att hitta info exakt om vad som åstadkommits sedan sist, men det är fortfarande så att emulatorn är den bästa jag stött på när det gäller GBA-emulering och det finns en uppsjö av hemgjorda spel och demos där ute man kan prova den med. Den nya versionen heter 1.8.0 SVN 945 och finns att ladda ned här.

* * *

Den emulator som uppdateras snabbast just nu är utan tvekan PC Engine-emulatorn Ootake. Sedan senaste kollen för tre veckor sedan har det hunnit komma inte mindre än tre nya versioner. 2.39 är den senaste versionen och innehåller nu bland annat stöd för fusk-koder, men man rekommenderar samtidigt i den medföljande text-filen att man bara använder sig av det i forskningssyfte! Man rapporterar också att man nu ligger oerhört nära originalet vad det gäller processor-timing och hastighet.

Ootake hittar du här.

* * *

Ytterligare en stabil version av Bsnes har kommit också. Här har dock inget direkt spelrelaterat hänt utan det är mest uppdateringar som gör emulatorn mer tillgänglig för andra programmerare. Det är dock ofta en bra sak att hela tiden hålla sig med den senaste versionen av ett program. Så version 0.64 hittar du här.

* * *

Peka/klicka-emulatorn ScummVM har även den uppdaterats. Version 1.1.1 handlar mest om små förbättringar av kompatibiliteten av olika spel så som Drascula och Lure of the temptress.
På hemsidan länkar man dessutom till tre gratisspel man kan testa i emulatorn. Det handlar om de högkvalitativa titlarna Beneath a steel sky, Lure of the temptress och Flight of the Amazon queen. Allt hittar ni på projektets hemsida

Super Mario crossover

2010-05-03T01:01:00.001+02:00

Det här spelet har varit en het snackis på bloggar och Twitter-flöden den senaste veckan men förtjänar definitivt att få ytterligare tid i strålkastarskenet. I grund och botten är det den klassiska frågeställningen "Hur vore det om..." som ger nytt liv till en gammal klassiker.

Super Mario crossover är i grunden en Flash-version av det klassiska Super Mario bros, men skaparen Jay Pavlina har spetsat till spelet genom att inkludera ytterligare fem spelbara karaktärer från andra klassiska Nintendo-spel. Det handlar om Mega man, Link, Simon Belmont, Samus Aran samt Bill från Probotector. Det bästa är att karaktärerna tar med sig sina respektive färdigheter in i Marios svampvärld. Dessutom uppgraderas de på lämpligt sätt när man tar någon av Marios klassiska powerups.

Men ta mig för all del inte på orden, gå in och själv och upptäck nya sätt att spela en gammal klassiker på.

Marios skolfoto publicerat

2010-04-29T01:20:00.000+02:00

Med detta lilla lästips firar Retroguiden 300 inlägg i folkbildningens tjänst!

Technologiser har publicerat ett sällsynt foto på mannen som gav Mario sitt namn - Mario Segale. Enligt sajtens källor är Segale inte speciellt glad över att bli sammankoppplad med världens populäraste TV-spelsfigur.

I artikeln berättas det vidare att han är en hängiven ankjägare vilken får en och annan Nintendo-fan att tänka på Duck hunt. Dessutom avslöjar en kollega att han allt som oftast använder sig av hängslen vilket förstås stärker trovärdigheten i påståendet att Minoru Arakawa såg likheter mellan Jumpman och Mario Segale, och att man därefter döpte om karaktären till Mario. Dessvärre finns det inte mycket annat som stödjer den teorin.

Mer om både sanningar och myter kring Marios ursprung, med bland annat det enda kända uttalandet från Mario Segale, hittar ni i Benj Edwards långa artikel på Technologizer.

Retrospelsmässan 2010

2010-04-26T16:06:00.001+02:00

Hade jag skrivit detta när jag kom hem utpumpad, sent på lördagskvällen, hade det förmodligen blivit en lång harang om mina vedermödor för att överhuvudtaget nå fram till Retrospelsmässan. De som följde min Twitter-rapportering vet att jag syftar på inställda tåg, inställda ersättningsbussar, försenade ersättningståg, spårarbeten och timslånga köer. Men det var ju inte om det den här texten skulle handla om, dock påverkade denna resa både humör och ork.

När jag efter sju sorger och åtta bedrövelser kom fram till Kulturhuset Oceanen ringlade sig en lång kö ut från byggnaden. Det tog runt en timme att ta sig in och jag blev imponerad över besökarnas tålamod, trots att informationen från arrangörerna ut till de köande var obefintlig. Dock verkade tålamodet inte räcka till för att vara social när en man gick förbi med sin hund och nyfiket undrade vad alla köade till. Han möttes av kompakt tystnad och besvärade blickar i marken och han gick snabbt vidare, säkert undrande vad det var för konstiga människor.

Lokalen man hade ordnat fram var så full den kunde bli när jag kom in vid lunchtid. Det hade ganska snabbt blivit insläpp på utsläpp enligt gammal fin krogtradition. Värme och tung luft slog emot en när man klev in i själva mässlokalen och nog luktade det lite varm nörd också. Men det var ändå uthärdligt och efter att någon öppnade en terassdörr blev det något bättre.

Rakt fram vid det första mässbordet satt Dataspelsbranschens Martin Lindell och mötte alla besökare med ett stort leende. Förutom en del spel sålde han förstås signerade exemplar av sin bok "8 bitar på 80-talet: Nintendos marsch in i de svenska hemmen". Ett exemplar fick följa med i ryggsäcken hem och en recension kommer upp på Retroguiden inom en snar framtid.

När jag anlände hade man redan hunnit avverka ett par tävlingar. De återstående gick av någon anledning inte att visa på stor skärm varför tävlingarna hamnade hopplöst i skymundan, sedda av några få som lyckades klämma sig tillräckligt nära. Detta var dels på grund av trängseln men också beroende på att man täckt för halva scenen med utställningsbord och montrar.

Att ta sig ett varv runt i lokalen var ett helt företag i sig men man blev rikligt belönad när man gjorde det.

Överallt fanns något att stanna och titta på. Här fanns moddade spelkassetter och konsoller, udda fabrikat, gamla speltidningar, t-shirts (vilka dock kändes rätt malplacerade då de inte var direkt spelrelaterade) och en hel massa annat till försäljning. Hade jag varit mer stadd i kassa hade det definitivt blivit ytterligare inköp. Kommentarerna från besökarna på mässan skvallrade dessutom om att prisnivån var bra och att många gjorde små kap här och där.

Sedan fanns det förstås en bra bredd på spelkonsoller och datorer man kunde prova på. Populärast verkade Neo-Geo-konsollen vara då det alltid satt någon och spelade där när jag gick förbi. Värre var det med Gameboy pocket-enheten som stod ganska ensam i ett hörn. Jag provade bland annat Mine storm (Vectrex), Monty on the run (C64) och det härliga Virtua fighter 2 (Saturn). Intressant var det också att känna på handkontrollen till Famicom, japanernas motsvarighet till vår NES. Tyvärr fick jag vända hem i besvikelse efter beskedet att Battle Kid: fortress of peril inte skulle plockas fram förrän mitt tåg skulle gå. Detta för att man inte vill ge någon ett övertag i den tävling som skulle hållas senare.

Jag fick också en sällsynt nostalgisk tår i ögat av att se den vackra Atari ST-datorn med sina läckra, sneda 'F'-tangenter. Designen var länge det enda den hade fördel av gentemot Commodores Amiga. Och apropå Amiga stod även en sådan uppställd en bit bort, laddad med den svenska nästan tidlösa klassikern Pinball dreams.

När jag till slut lämnade mässan för att söka mat och hemresa var kön om möjligt ännu längre och väntetiden var som värst närmare två timmar. Att det blir en större lokal till nästa år (man hade räknat/hoppats på runt 250 besökare men fick mer än det dubbla) är givet men jag hoppas också att man tar lärdom av årets mässa och bland annat arrangerar tävlingarna på ett bättre sätt. Kanske kan man ta en tävling i taget så att inte alla finaler går på kvällen. Det finns ju de som inte kan eller vill stanna en hel dag.

På väg ut från mässan fanns ett bord med en enkät som besökarna uppmanades fylla i. Från dessa lär arrangörerna säkert få en bra grund att förbättra och utveckla vad som med tiden kan bli ett bra och viktigt komplement till Retrogathering. För i Göteborg fann egentligen det mesta och det mesta verkade vara prisvärt, inklusive det som såldes i kiosken som fanns i lokalen. Men till nästa år hoppas jag att det åtminstone finns varm korv.

Nu undrar jag bara när den där förbenade musiken till Monty on the run ska försvinna ur skallen. Ve dig Rob Hubbard!

Här, här och här kan ni läsa fler intryck från mässan. Och nedanför ser ni fler bilder.

Dags för avfärd bakåt i tiden

2010-04-23T16:36:00.000+02:00

I skrivande stund är det lite mindre än 15 timmar tills jag sitter på tåget för ännu en utflykt i retrospelshistoriens tjänst. Denna gång bär resan av till den fantastiska staden Göteborg och den nystartade Retrospelsmässan.

Bland de senaste nyheterna ut från arrangörerna kan man se att mässbesökarna bland annat kommer att få tillfälle att prova Battle Kid: Fortress of peril. Spelet som jag har rapporterat om här tidigare är alltså det första nyproducerade plattformsspelet till Nintendo entertainment system på över 15 år.

En annan nyhet är att de första besökarna på mässan utlovas en trevlig liten pin ( se bilden) att fästa på rockslaget eller väskan.

Ni som följt mitt Twitter de senaste veckorna har säkert märkt att det inte blivit så mycket tid för spelande på sistone. Så nu ser jag fram emot en härligt spelfylld helg och återkommer med mina intryck, och förhoppningsvis en massa bilder, i nästa vecka.

Retroguiden minns svensk megabugg

2010-04-18T19:42:00.002+02:00

Efter att ha deltagit i senaste avsnittet av Spelklassiker och pratat svenska spel blev jag sugen på att spela Ignition igen. Det blev dock bara drygt ett varv innan jag stötte på denna bugg(?).

Sedan satt jag och tittade på eländet varv efter varv i hopp om att det skulle ta slut någon gång. Det gjorde det aldrig och efter nionde varvet eller så tröttnade jag och stängde av. Det kommer nog att dröja ett bra tag innan jag försöker igen!

Har ni några favoritbuggar (hemska/roliga) ni minns extra väl? Dela med er i kommentarerna.

Phantasmagoria

2010-04-15T03:02:00.000+02:00

Namn: Phantasmagoria

Utgivare: Sierra On-Line

År: 1995

Plattform: Dos

Genre: Äventyrsspel

Traderapris: Finns ej i skrivande stund. (Gog.com 9.99 USD)

Phantasmagoria är ett av de där spelen som strimlats av kritiker och älskats av konsumenterna. Skapat av kvinnan bakom King's quest-serien, Roberta Williams, blev det en av de största spelsuccéerna någonsin för Sierra. Roberta själv har i en intervju hävdat att Phantasmagoria är det spel som bäst representerar hennes livsgärning som speldesigner och man kan åtminstone konstatera att det är en teknisk prestation utöver det vanliga. Tyvärr är det som äventyrsspel betraktat ett ganska misslyckat hopkok.

Grundtanken Roberta Williams utgick ifrån var att hon alltid fascinerats över den känslomässiga aspekten av äventyrsspel, att människor kunde bli så involverade i ett spel på det känslomässiga planet. Från det växte en önskan om att få experimentera med detta inom skräckgenren som i såväl böcker som filmer kräver ett känslomässigt engagemang från läsaren eller tittaren för att det ska fungera. Nästa tanke var att skapa ett spel för en vuxen och något ovan spelpublik, något som skräcktemat lämpade sig väl för. För Roberta var handlingen och karaktärerna hela tiden viktigare än att tillgodose de erfarna äventyrsspelarnas hunger efter mer komplexa pussel.

Roberta Williams började med att gräva ner sig i researcharbete i ett halvår innan hon överhuvudtaget började skriva på spelets manus och övriga arbetsdokument. De stora influenserna kom från författare som Stephen King och Edgar Allan Poe. Hon har i efterhand uppgett att hon kände sig splittrad då arbetet med King's quest VII pågick samtidigt, något som påverkade hennes privatliv en hel del. Men enligt Roberta själv påverkade det inte de båda produkternas kvalitet. Tanken med Phantasmagoria var att försöka bryta ny mark inom FMV-tekniken (full motion video) som var oerhört hett i mitten på 90-yalet.

Spelets scener krävde sammanlagt fyra månader framför filmkameran och en hel vecka gick åt till det sista kapitlets avslutande jaktscen. Sammanlagt 800 scener filmades och mer än 200 människor bidrog till den slutliga produkten. Och med en kostnad på över fyra miljoner dollar råder det ingen tvekan om att Phantasmagoria var ett gigantiskt projekt med den tidens mått mätt. Därför är det inte så konstigt att Sierra inte riktigt lyckades ro det i hamn. Vad man däremot lyckades med var att bryta en hel del ny mark vilket skulle resultera i bättre titlar längre fram, inte bara för dem själva (Gabriel Knight 2) utan även för spelbranschen i övrigt.

Phantasmagoria fick ett dåligt rykte ganska snabbt och inte helt oförtjänt. Det fick en 18-årsgräns i Tyskland och förbjöds helt och hållet i Australien. Många affärskedjor och enskilda butiker vägrade saluföra det och när något förbjuds blir det nästan alltid mera attraktivt. Se bara på The Great Gianna sisters! Därför är det inte speciellt förvånande att Phantasmagoria toppade försäljningslistorna under 1995 och 1996 och enligt Sierras grundare och tidigare VD, Ken Williams, såldes spelet i nära nog en miljon exemplar inom loppet av ett år.

Den grundläggande handlingen går ut på att ett ungt par flyttar in i en gammal herrgård som vilar på en mörk historia där en gammal trollkarl från 1800-talet har blivit besatt av en demon och mördat såväl barn som fruar. När sedan protagonisten Adrienne ovetande släpper lös demonen i huset igen intar den hennes man Dons kropp och han börjar sakta förändras. Att det blev just en kvinnlig huvudperson i spelet hänvisar Roberta till att det helt enkelt passade bäst i en interaktiv skräckhistoria av den här typen. De kvinnliga spelarna kan relatera till henne och de manliga spelarna drivs av en instinkt att beskydda henne.

Sierra anlitade 25 skådespelare och bland statisterna kan ett tränat Sierra-öga se bekanta personer som Roberta Williams själv men även andra anställda doldisar. Allt filmades framför en blåskärm i Sierras produktionslokaler i Kalifornien. Från PR-avdelningen på Sierra slog man på stora trumman om att man anlitat Hollywoodveteranen Peter Maris. Peter vem-då-för-någon, frågade sig många? Och det gör nog även de mest inbitna filmälskarna idag också. Peter hade under 80- 90-talen en stapplande karriär med ett fåtal C-filmer med titlar som Land of doom, Terror squad och Ministry of vengeance. Eftersom Phantasmagoria slog alla tiders budgetrekord för en enskild spelproduktion (enligt vissa uppgifter över 4 miljoner dollar) kan man bara anta regissörspositionen var tämligen lågprioriterad.

Men regissören till trots, det mest grundläggande problemet i Phantasmagoria är avsaknaden av en tajtare handling samt de ganska usla karaktärsporträtten. Phantasmagoria är typexemplet på att Roberta Williams styrka var att konstruera bra spel, inte att skriva bra manus och utveckla bra karaktärer till dem. Adriennes make Don börjar helt okej med att visa lite irritation och allmänt dåligt humör efter att ha blivit besatt av demonen, men ju längre in i spelet man kommer desto värre blir hans överspel. I sista kapitlet tar han stundtals udden av den otäcka känslan som byggts upp under sex kapitel genom sitt sätt att agera. Men förstaplatsen som ”mest överspelad” delas av det unga parets sliskige mäklare samt den efterblivne trädgårdsmästarens mamma. Den sistnämnda påminner mest om en pajaskaraktär från en fantasifull barnfilm. Det är dock svårt att avgöra om det beror mer på castingen eller att Roberta Willliams manus inte gav bättre förutsättningar för skådespelarna. Men med tanke på alla lösa trådar och dåligt utnyttjade delar av spelet så tror jag lite mer på det sistnämnda.

För det finns massor med saker i det här spelet som man i efterhand undrar varför det inte användes mer. Mer eller mindre meningslösa scener som när Adrienne provsmakar vin i källaren eller undersöker ett mystiskt moln ovanför barnsängen. Saker som helt enkelt saknar poäng och som inte för handlingen framåt ett dugg. Man hade snarare tjänat på att kapa bort dessa saker om man ändå inte skulle utnyttja dem mer, för att på så sätt minska det nästan löjligt stora antal ”rum” som finns att utforska i spelet. Tack och lov fungerar själva spelmotorn bra så det går ganska snabbt att navigera och åstadkomma saker. Och det är ganska typiskt för Phantasmagoria att det är på det tekniska planet som spelet glänser till.

Andra bra tekniska saker med Phantasmagoria är systemet för att spara. Det är ingen hemlighet att Sierra under nästan hela företagets livscykel proklamerade ”frequently saving the game” - att spara ofta. Något som har en lika tydlig Sierra-stämpel är viljan och modet att experimentera och att utveckla. I Phantasmagoria provade man att strömlinjeforma spelandet betydligt mer och ett resultat av detta är att man bara kan ha en spar-fil. Det kan låta som en begränsning men med spelets utformning finns heller ingen anledning till fler.

Spelet kan ses som en interaktiv bok och spar-filen kallar man för bokmärke. Det bokmärket flyttas sedan till den position i spelet – eller boken om man så vill – där man för tillfället är. Här finns ingen risk att man missat något tidigare i spelet och måste börja om. Den tämligen unika kapitelindelningen, vilken har liknande upplägg som Gabriel Knight 1:s dag-cykel, innebär att spelets olika faser egentligen är autonoma delar som kan spelas var och en för sig. Därför finns möjligheten att på ett ganska enkelt sätt gå tillbaka för att undersöka alternativa vägar man valt bort, utan att behöva leta fram rätt sparad fil för det aktuella tillfället. Varje kapitel i spelet motsvarar en dag, men till skillnad från Gabriel Knight kan man starta från början av vilken dag man vill.

En annan fin detalj i spelet är den talande dödskallen som personifierar det inbyggda hjälpsystemet. För att kunna avsluta ett kapitel måste vissa nyckelhändelser triggas igång och rätt föremål måste plockas upp. Eftersom spelet har ganska många rum, eller platser, kan det kännas lätt överväldigande på starten av ett nytt kapitel och man blir lätt villrådig på vart man ska börja. Ett klick på dödskallen ger spelaren en bra knuff i rätt riktning utan att vara övertydlig eller avslöja för mycket. För undertecknad fungerade den alldeles utmärkt, men då användes den också väldigt sparsamt så det är svårt att säga om den är nyttig även för lite mer ovana äventyrsspelare. Både sparsystemet och denna hjälpfunktion borde ha gjorts till standard inom genren i mina ögon.

Det går inte att skriva en någorlunda heltäckande genomgång av Phantasmagoria utan att ta upp de våldsamma scenerna i allmänhet och den beryktade våldtäktsscenen i synnerhet. Den sistnämnda har fått lite oförtjänt dåligt rykte på grund att våldtäktsstämpeln den tidigt fick. Idag finns det en mer nyanserad syn på den och att kalla den för våldtäkt är kanske lite tveksamt men helt klart är att den är våldsam. Den skiljer sig dessutom en hel del från de övriga brutala våldsscenerna där man mer är ute efter att chocka med blod och splatter. Scenen inleds med att Don börjar smeka en lätt motvillig Adrienne och ett samlag inleds som efterhand blir allt mer våldsamt från Dons sida. Till slut lämnar han henne gråtande i en hög på golvet.

Det var den här scenen som ledde till spelets förbud i Australien och höga åldersrestriktioner i andra länder - inte de många övriga brutala våldsscenerna. Än idag försvarar Roberta Williams scenen med motiveringen att den var en nyckelscen för att dra in spelaren i historien rent emotionellt. Det är också i samband med den scenen som Adrienne på allvar förstår att något är mycket fel med hennes make och att han kan vara farlig för henne. Således är det alltså en viktig vändpunkt i handlingen enligt Roberta. Kritikerna däremot hävdar att den hade motsatt effekt och stötte bort spelare istället för att dra in dem.

Trots sitt rykte är det extremt sällan som Phantasmagoria är otäckt eller skrämmande. Däremot gör den sakta upprullade handlingen och spelets musik att det hela tiden finns en känsla av obehag. Och just musiken är starkt bidragande till detta. Den komponerades av min personliga Sierra-favorit Marc Seibert och har i vissa läger jämförts med Carl Orffs Carmina Burana. I dess framförande, med en kör på 135 personer, är den jämförelsen inte alls oäven.

För den grafiska designen anlitade man specialeffektsmakarna Kronos digital entertainment som tidigare hade gjort den fina inledande animeringen till King's quest VI. Kronos gick för övrigt sedan vidare och gjorde bland annat de två Fear effect-spelen till Playstation. Grafiken är inget katastrofalt idag, dock finns det problem med att spela upp spelet i fullskärm på moderna operativsystem. Men överlag ser det fortfarande helt ok ut och det är förstås mycket tack vare att mycket är digitaliserade filmsekvenser och inte ”ritad” grafik.

Sierra och Roberta Williams blev lite väl övermodiga i sin experimentlusta. Man försökte tänka Hollywood genom att anlita ett etablerat specialeffektsföretag (The Character shop) och detsamma på ljudbiten (Maximus studios), men tyvärr plöjdes pengarna ned där de gjorde minst nytta. Phantasmagoria hade förmodligen klarat tidens tand bättre om både manus och skådespelare hållit högre klass. För när grafiken, som ser okej ut men inte mer, skalats bort är det just manuset som återstår. Och då faller Phantasmagoria tämligen platt. Sierra hade under guldåren väldigt högt i tak vad det gäller nya infall och man uppmuntrade nytänkande. Det ledde till många fantastiska titlar, men också till några som den här.

I rättvisans namn ska man dock komma ihåg att Phantasmagoria designades som ett äventyrsspel för nybörjare i genren. I och med det mer vuxna innehållet försökte man locka en helt ny grupp datorspelare, vilket i sig är ett lovvärt initiativ. Och på den punkten får man säga att de lyckades. Spelet är enkelt att komma in i och pusslen är överlag ganska lätta. Det tillsammans med spelets PR-kampanj och rykte gjorde att spelet blev oerhört populärt på sin tid. Idag skulle jag knappast rekommendera det till någon mer än de mest inbitna äventyrsspelarna. Och då endast som kuriosa.

EFTERTANKEN

Trots att spelet var en formidabel succé sett till försäljningen så är det samlade betyget på Metacritic ”bara” 66/100. Ändå portades spelet två år senare till Segas Saturn men släpptes bara i Japan (dubbat till japanska). Dessutom var det länge på gång en portning till Amiga och så sent som år 2000 rapporterade engelska Amiga format om att företaget Alive mediasoft fortfarande ämnade ge ut spelet till formatet. Det hände dock inte då företaget försvann från marknaden samma år. Alive mediasoft hade dock dåligt rykte under sin levnadstid med bland annat uteblivna betalningar för annonser och anklagelser om piratkopiering. Så det är tveksamt om Amiga-ägarna hade fått någon kvalitetsprodukt.

Gästspel och uppdateringar

2010-04-12T08:52:00.000+02:00

Jag börjar detta inlägg med att slå på stora trumman för min debut i Podcast-sammanhang. Den gamla insomnade favorit-podcasten Spelklassiker gör en tillfällig(?) comeback och går igenom den svenska spelhistorien. Inbjudna gäster till programmet var denna gång Martin Lindell från Dataspelsbranschen samt undertecknad.

Under programmets gång lyckades vi täcka in det mesta i svensk spelväg från Space action (1983) ända fram till moderna spel som Mirror's edge och Battlefield-serien och jag tror att jag lyckades tillföra några små detaljer här och där.

Hur som helst är det ett mycket intressant ämne och även om vår egen nationella spelhistoria är relativt kort finns det mycket att vara stolt över.

Spelklassiker leds av Tobias Jensen och finns att ladda ned här. Om du gillar programmet så passa på att lägga en kommentar till Tobias så kanske han får tillräcklig uppmuntran och energi för att producera fler avsnitt av Spelklassiker.

Avsnittet kan du hitta här!

* * *

Nu vidare till de senaste emulatornyheterna. Tidigare i veckan släpptes en ny version av NES-emulatorn FCEUX. Den har numera stöd för ytterligare en handfull japanska titlar som Fire Emblem och Ganbare Goemon Gaiden. Utöver det har man fixat några buggar och finslipat användarvänligheten. Det nya versionsnumret är 2.1.3 och finns att ladda ned här.

* * *

Den utmärkta PC Engine-emulatorn Ootake växer så det knakar och har hunnit uppdateras två gånger sedan senaste kollen. Mycket arbete har lagts ned på att förbättra bildinställningarna samt att öka kompatibiliteten med specifika spel. Version 2.36 hittar ni här.

* * *

Kul också att konstatera att det viktiga projektet ScummVM går framåt. Inte så mycket en specifik emulator numera som det är ett slags hjälpprogram som får gamla klassiska äventyrsspel (mestadels) att fungera på nyare operativsystem. Listan över spel programmet stöder är redan imponerande och i denna uppdatering har man lagt till stöd för bland annat Amiga-versionerna av Monkey island och Future wars samt PC-spelen Dragon history och TeenAgent. Det sistnämnda finns för övrigt att ladda ned gratis från Good old games. ScummVM finns för en myriad olika plattformar och nu senast även för Nintendo 64! Så ladda ned version 1.1.0 för ditt val av plattform här.

Stress & Pixlar

2010-04-09T18:29:00.002+02:00

Nu går jag strax in i den tredje stressiga helgen på raken och ser egentligen ingen ljusning förrän till Valborg ungefär. Men det är åtminstone ganska roliga saker som ligger på dagordningen framöver. Goodgames första möte för den nya förbundsstyrelsen, retromässa i Göteborg och lite annat smått och gott är det som ligger framför mig.

I sådana lägen blir andra saker lite lidande och Retroguiden är väl en av dem. Jag hade hoppats ha klart åtminstone två spelgenomgångar och en Företagsprofil till nästa vecka men det enda jag ser ut att kunna färdigställa är en tillbakablick på Sierras mest påkostade produktion - Phantasmagoria. Håll utkik efter den under nästa vecka och resten ytterligare lite senare.

För att helgen inte ska bli alldeles tom delar jag med mig av en fantastisk video som Linus på Sugoi postade igår. Det är helt klart den läckraste korsningen mellan pixelgrafik och verklighet som jag sett hittills. Pixels, som videon heter, är gjord av Patrick Jean för One more production. Det mesta i filmen kommer nog vara bekant, inklusive den snodda logon OMP använder sig av. :)

PIXELS by PATRICK JEAN.
Uploaded by onemoreprod. - Arts and animation videos.

Hur man gjorde spel förr i tiden...

2010-04-07T16:17:00.000+02:00

Har du någonsin undrat hur det ser ut i de där spelfabrikerna som spottade ur sig klassiker på klassiker? Hur var miljöerna där egentligen? Bilden nedan visar var Arkanoids beståndsdelar massproducerades men det finns fler. Hur tillverkade man till exempel Marios svampar, Tetris-klotsarna, Sonics guldringar?

Det franska spel/mode/design-magasinet Amusement visar upp några exklusiva bilder inifrån spelbranschens egen drömfabrik. Så klicka er in och se dessa magiska tillverkningsdepåer tillsammans med lite bakgrundshistorik för varje tillverkningsställe.

Bloggen Sugoi uppmärksammade denna sajt/tidning lite i förbigående i ett inlägg redan förra året men fler gallerier har tillkommit sedan dess och sajtens bilder är värda att uppmärksammas flera gånger. Som gammalt Populous-fan har galleriet God Game blivit något av en favorit. Kolla in själva!

Ny mässa slår upp portarna i Göteborg

2010-04-04T15:35:00.000+02:00

Den 24:e april bör alla med det minsta intresse för spel bortom dagens konsoller bege sig till Göteborg. Där anordnas nämligen Retrospelsmässan, något som man hoppas ska bli en årligen återkommande händelse.

Där kommer besökarna få chansen att inte bara titta på, utan även prova, klassiska konsoller och spel från 1970-talet och framåt. Utöver en rad spelsamlingar som visas upp kommer det även finnas möjlighet att köpa spel och konsoller. Vill man själv sälja av lite saker går det att boka ett bord, men dessa är begränsade så det gäller att vara ute i god tid.

Dessutom anordnas en hel del tävlingar i olika spel där man kan vinna priser. Tonvikten verkar vara lagd på Nintendo-konsoller med tävlingar i bland annat Ice hockey (NES), Super Mario bros (NES) och Super Mario kart (SNES).

Mässan håller till i Kulturhuset Oceanen, slår upp portarna kl 10.00 och stänger samma kväll kl 20.00. All information ni behöver hittar ni på Retrospelsmässans officiella hemsida.

Om ni mot all förmodan missar mässan så kommer ni att kunna läsa om den här på Retroguiden längre fram.

Lika som bär

2010-04-01T16:17:00.003+02:00

Jag håller på att förbereda mig för annat här bakom kulisserna så därför bjuder jag på underhållning av det lättsammare slaget idag. Då jag är alldeles för lat för att konstruera ett aprilskämt har jag valt något helt annat. "Lika som bär"-bilder har varit populära smilbandshöjare på många sajter och i tidskrifter genom åren och Retroguiden kan absolut inte vara sämre. Här kommer mina favoriter från sidan videogamelookalikes.com, där ni förstås också kan hitta många fler.

5. Big boss (Metal Gear-serien)

Detta är förmodligen den tydligaste dubbelgångarbilden på den här listan. Av samma anledning är den också lite tråkig och därmed hamnar den inte högre upp. Ingen kan väl dock tvivla på förebilden för just denna inkarnation av Big boss?

4. Barret Wallace (Final Fantasy VII)
Ytterligare en given kandidat på listan på grund av den slående likheten, men till skillnad från Big boss var Mr T inte den första jag tänkte på. Vad som är en bonus här är att de folkilskna personligheterna hos de båda stämmer ganska bra överens. "I pity the fool who sides with Shinra" - typ.

3. Maria (Silent hill 2)
Är det någon som tvivlar på var man hämtat inspirationen här? När såväl klädernas modell som deras färger och mönster är identiska? Nej, det råder verkligen ingen tvekan längre om att Christina Aguilera är en Silent Hill-fan! Men skämt åsido är det faktiskt tvärtom någon av SH2-utvecklarna som verkar vara ett Christina-fan. Bilden på Christina Aguilera är nämligen från 1999, två år innan SH2 släpptes. Det skulle vara intressant med en kommentar från alla inblandade.

2. Shigeru Miyamoto (Legendarisk spelskapare)
Okej, visst har de tidigare bilderna mer likheter med varandra, men när man ser denna jämförelse får det hela en bisarr vinkling. Det är inte det att Austin Powers-karaktären liknar Shigeru Miyamoto så mycket som att Miyamoto-san på just denna bild är kusligt lik Austin Powers. Det kittlar åtminstone mitt humor-centra.

1. Mario Mario (Mario-spel)

Försök att tänka er in i en situation där Saddam Hussein ikläder sig rollen som Mario och hoppar, mosar

och skjuter sig fram genom banorna i Svampriket. Helt plötsligt hamnar Marios oskyldiga, barnvänliga äventyr i ett helt annat ljus. Ändå finns så många likheter mellan de båda. Mustaschen, leendet, viljan att utrota alla sina fiender. Så tänk på det, barn, nästa gång ni spelar Super Mario bros, det är en tunn gräns mellan fantasi och verklighet!

Och så till sist ett hedersomnämnande till en karaktär(?) i den utskällda serien Dead or alive. Dock är det viss varning för minderåriga utfärdad, så ni klickar på denna länk med föräldrars tillstånd eller på egen risk.
Fler udda jämförelser hittar ni på Video game lookalikes.

Hardcore - DICE okända Megadrive-spel

2010-03-31T21:56:00.003+02:00

1994 började DICE närma sig slutet på utvecklingstiden för ett spel som skulle innebära företagets debut på Megadriven. Spelet, som påminner mycket om klassikern Turrican, var ett klassiskt shoot'em up med imponerande animering, en hel del sköna effekter samt några riktigt udda bossar.

Utvecklingen började på Amiga redan 1991 men flyttades sedan över till Segas 16-bitars plattform. Spelet fick ett lanseringsdatum av Psygnosis och skulle släppas under 1995, men på ett ödesdigert eftermiddagsmöte beslöt förläggaren att lägga ned hela sin Megadrive-produktion då konsollen ansågs vara på väg utför. Beslutet innebar att kontakten drogs ur för 13 projekt och Hardcore var ett av dem. Enligt de båda DICE-grundarna Andreas Axelsson och Olof Gustafsson var spelet i princip färdigt med endast en ynka bugg kvar att åtgärda.

I dagsläget äger Sony rättigheterna till titeln men DICE arbetar på att försöka få spelet släppt till allmänheten. Videon nedan är från Datastorm 2010 som hölls i Göteborg tidigare i år.

Uppdateringar

2010-03-29T13:11:00.001+02:00

Ny varannandags-måndag. För er som inte följde min annorlunda Twitter-feed i helgen kan jag tala om att jag numera sitter invald i Riksförbundet Goodgames styrelse. Goodgame verkar för att spel ska accepteras som kulturform på samma sätt som t ex film. Dessutom arbetar man för att öka möjligheterna till spelande för alla genom att uppmuntra människor att bilda föreningar enligt gammal svensk tradition. Är det någon som vill veta mer kan ni mejla mig på kontakt [@] retroguiden.se eller kolla in på GG:s hemsida. men nu raskt vidare till nya emulator-uppdateringar.

CCS64 v3.8

Det var ett bra tag sedan sist men den svensk-utvecklade C64-emulatorn CCS64 kommer nu äntligen i ny version. I skrivande stund har jag ännu inte kunnat utröna de exakta förändringarna men i regel är det att rekommendera den senaste version av ett program. Den nya versionen heter 3.8 och finns att ladda ned här. Glöm bara inte att CCS64 är shareware (kostar motsvarande 30 USD) så överväg om det är värt att stödja utvecklingen av programmet om du använder det ofta. Inte minst kanske av patriotiska orsaker.

* * *

Ootake är det udda namnet på den bästa kostnadsfria PC engine-emulatorn. Bland de nya funktionerna kan nämnas bättre inställningsmöjligheter för bilden samt kompatibilitetsförbättringar för en handfull spel, däribland Gradius II och Vasteel. Det nya versionsnumret är 2.34 och emulatorn kan laddas ned här.

* * *

Bsnes 0.063 är ute och därmed fortsätter en av de flitigaste emulatorutvecklarna att prestera. Den största nyheten från skaparen Byuu är förbättringarna i emulatorns noggrannhet (dvs hur när emulatorn ligger en äkta Snes), varav nästan alla uppges vara helt nya och unika för just Bsnes. Listan över förändringar finns på hemsidan och emulatorn kan laddas ned här.

* * *

Övrigt nytt att förtälja är att det tagits ett principbeslut om att flytta över Retroguiden till en Wordpress-baserad plattform. Åtminstone tills det blir klart med ett helt egen-utvecklad dito. Men det lär dock dröja ytterligare ett tag till innan det projektet är realiserat så håll ut, speciellt ni som liksom jag sitter med Firefox och får knepiga radbrytningar och liknande då och då. Det kommer bli bättre.

De 5 mest underliga beat-em-up-karaktärerna

2010-03-25T12:05:00.001+01:00

Det här blogginlägget är en översättning av en artikel ursprungligen publicerad på Retro garden av Rhys Wynne. Artikeln publicerades ursprungligen förra våren, därav felaktiga referenser till Street fighter 4. Retro garden är en samarbetspartner till Retroguiden och drivs av Rhys Wynne.

Ah, beat-em-ups. Snacket för tillfället handlar om Street fighter 4 som har tagit en evighet på sig att anlända. Så, med sin kommande release i sommar har jag beslutat mig för att titta närmare på tidigare beat-em-up-karaktärer. Vi har alla våra favoriter, men det finns en del som kommit ur spelskaparnas huvuden som får oss att undra "Var kom det där ifrån?". Här är mina fem favoriter.

5. Dhalsim/Blanka (Street fighter 2)
Dessa karaktärer delar plats av en enda anledning. De ändrade tillsammans på fightingspel från standarden 'sparka och slå' med kampsportare och gatubusar, till en där varje karaktär är så unik och minnesvärd att man minns dom under lång tid framåt. När folk för första gången såg Dhalsim med sina Yoga-förstärkta, töjbara lemmar och Blanka med sin elektriska stöt och förmågan att skicka sig själv över skärmen så kom de ihåg dem efteråt. Första gången jag spelade Street fighter 2 var jag Blanka för att han var den som såg coolast ut.

Visst, nu kanske de börjar bli lite gamla men när 'Stretchy legs' och 'Shocking guy' kom in på scenen förändrades beat-em-up-genren för alltid.

4. Baby Bonnie Hood (Darkstalkers-serien)

Darkstalkers var en fantastisk variant på Street fighter-spelen som fokuserade på skräckfilmskaraktärer som bankade demonerna ur varandra (zombier, vampyrer, varulvar etc). Tyvärr är kraven på att lägga till nya karaktärer i varje nytt spel så stora att man började få slut på idéer när man kom till den tredje delen i serien.

In kommer då Baby Bonnie Hood - en vapenviftande, min-älskande, psykotisk, pyromanistisk 'Lilla rödluvan' vars största kärlek här i livet är hennes tvååriga hund Harry samt hennes Uzi. Den här karaktären är förmodligen den högst placerade på listan som faktiskt var rolig att spela. Ett kast som avslutades med att hon slet halsen av fienden, specialrörelser som utnyttjade hennes raketgevär och hennes min-kastande förmåga samt superrörelser som utnyttjade kraften från hennes jägarvänner och hennes mormor gjorde att Baby Bonnie Hood rockade!

3. Nork (Tobal No.1)
Kanske den mest deprimerande bossen någonsin. Nork, förmodligen den enda tvspels-karaktären som är

döpt efter ett bröst, ('Norks' är australiensisk slang för just bröst, övers.anm.) var en boss i beat-em-up-spelet Tobal No.1 till Playstation. Och han var ganska bra eftersom hans kropp dominerade skärmen. När man klarade spelet låstes nya karaktärer upp men istället för Nork fick du Snork, som är precis som Nork fast liten. Norks styrka var hans storlek - han kunde knuffa ut en från arenan ganska snabbt. Snork däremot var bara skräp, med liknande rörelser men inte så kraftfull och fortfarande lika långsam. Men trots det; en 'alien' med slängkappa som heter 'bröst' är sannerligen en udda karaktär.

Det blev för övrigt inte bättre med Tobal 2 där bossen var en djävul. Som hette Mark.

2. The Cyborg (Rise of the robots)

Förmodligen mer för bakgrundshistorien än för själva karaktären. Bakgrundshistorien till Rise of the robots är att robotar blir lite galna och hotar med att ta över världen eller något liknande. Så en företagsam kille klär ut sig själv till 'The Cyborg' och ger sig iväg för att slåss. Lite fånigt är det att som människa (som från början är värdelös på att slåss) i grund och botten slåss med maskiner. Har du någonsin sparkat din bil eller fastnat med fingret i ett skruvstäd? Ja, där har du en smart idé.

En del av anledningen till att det här spelet sög var realismen. Karaktären var i grunden bara "sparka och slå", utan häftiga attacker, han var svag och kunde dessutom inte hoppa över huvudet på motståndaren (i vissa versioner övers. anm.). Han hade inte en chans mot robotarna.

1. Daytona Hornet (Fighters megamix)
Den underligaste karaktären någonsin är den sista upplåsbara karaktären i Fighters megamix. Spelet var en blandning av Segas alla AM2-baserade fightingspel inklusive några nya cameo-karaktärer. Några passade in - som Jill från Virtua cop - men en verkade lite väl desperat.

Det var bilen från Daytona USA. Det lät som en bra idé att köra över dina fiender men istället för att stå på alla fyra så står bilen upp på två hjul och slåss. Man kan inte räkna ut bilens attacker - bortsett från en underbar variant där man mer eller mindre slirar loss på motståndarens ansikte - så vanligtvis åker man på stryk som hämnd för Charlie Cyborgs död i kamp med maskinerna i Rise of the robots.

Det är i alla fall mina val - vilka är era?

Företagsprofilen: Microprose - del 3

2010-03-22T15:33:00.000+01:00

Idag är vi äntligen framme vid den tredje och avslutande delen av min reprisering av genomgången av Microprose. Artiklarna har genomgått viss redigering sedan senaste publiceringen men innehållet är i stort sett intakt och skummar fortfarande bara av ytan på detta fantastiska företag. Det finns förstås mycket mer att berätta om Microprose och dess människor. Denna sista del fokuserar på de sista tunga åren 97-02 då företaget stred med stora ekonomiska bekymmer vilka i slutändan ledde till att det gick i graven. Titta i spalten till höger, under "Läsvärt" för länk till resterande delar och andra intressanta artiklar.

AVVECKLINGSTIDEN 1997 - 2002

Under 90-talets andra hälft fortsatte Microprose ekonomiska bekymmer. I början av 1997 blev man dessutom rejält uppskrämda av att Avalon hill gav Activision rättigheterna till att göra en ny datorversion brädspelet Civilization. Fram till den här punkten hade företagen använt namnet Civilization till olika produkter på varsin marknad och det hade fungerat som en tyst överenskommelse. Enda undantaget hade varit Avalon hills datorversion av sitt brädspel, Advanced Civilization, som kom ut 1995. Microprose började nu protestera högljutt och det hotades nu fram och tillbaka med rättsliga åtgärder från båda läger för att avgöra vem som hade slutgiltig rätt till namnet. I november 1997 gjorde Avalon hill och Activision gemensam sak och stämde Microprose.

Trots sina ekonomiska problemen gick Microprose till ganska kostsamma motangrepp. Då AH endast hade licensierat rättigheterna och inte ägde dem gick man direkt till källan och köpte upp Hartland Trefoil, den ursprungliga tillverkaren och rättighetsinnehavaren av brädspelet Civilization. På det viset satte man stopp för eventuella framtida licensieringar. Köpet skedde i december 1997 och efter det behövde man bara vänta ut slutet på AH:s licensieringsperiod. AH insåg vid det laget att man förde en hopplös kamp och kapitulerade ett halvår senare. Man överlät alla rättigheter till Microprose som därefter själva gav Activision licensen att skapa en ny datorversion av brädspelet. Resultatet blev Civilization: Call to power som trots sina likheter alltså inte var direkt kopplat till Sid Meiers spel.

Civilization: Call to power

Efter ett misslyckat samgående med GT interactive, och med tomma kassakistor efter flera rättsliga turer, stod Microprose på ruinens brant. I augusti 1998 deklarerade Hasbro interactive att man ämnade köpa Microprose. En dryg månad senare var affären genomförd och prislappen hamnade på 70 miljoner dollar.

Microprose fortsatte dock att ha problem efter detta. Det nyinköpta företaget kostade Hasbro 20 miljoner dollar om året och i ett försök att skära ned på kostnaderna lade man ned tre av fyra utvecklingsstudior och avskedade en stor del av företagets c:a 300 anställda. Detta innebar att den sista resten av det som en gång var Spectrum holobyte upphörde att existera.

Trots dessa åtgärder fick inte Hasbro någon rätsida på den gamla strategispelsgiganten. Företaget släppte visserligen en del intressanta titlar som Mech commander, European air war och Rollercoaster tycoon, men för det mesta uteblev de stora succéerna. Avsaknaden av utvecklare som Sid Meier och Bruce Shelley, samt de filosofier som hjälpt till att definiera företaget ett årtionde tidigare, var tydlig.

Rollercoaster tycoon

I slutet av år 2000 såg man dock ett svagt ljus i tunneln. Franska speljätten Infogrames deklarerade i december 2000 att man ämnade köpa Hasbro Interactive. Enligt vissa källor var det delvis för att komma åt just Microprose. Företaget vädrade morgonluft och 2001 gick affären igenom till en kostnad av 100 miljoner dollar för Infogrames. En förvånande summa om man betänker MP:s ekonomiska problem de sista åren, mindre så med tanke på företagets historia.

Glädjen blev dock kortvarig. Fransmännen började genast att fasa ut varumärket Microprose vilket inte minst blev tydligt genom att European air war släpptes på nytt genom Infogrames interactive. Det sista spelet med Microprose logga på omslaget, Grand prix 4, släpptes sommaren 2002. Samma år bytte Infogrames namn till Atari, ett annat klassiskt företag de förvärvat.

2003 stängdes den sista Microprose-studion och varumärket Microprose upphörde att existera. Nästan....

EPILOG

2007 köper ett gäng industriveteraner, under namnet Interactive game group (I2G), varumärket och licensierar i sin tur ut namnet till Legacy engineering group som lanserar Microprose på nytt men denna gång med hårdvara som inriktning. Digitalboxar, batterier, kablar och spelkontroller är bara några av de produkter man saluför.

Man slår på stora trumman om att företaget är ”tillbaka”och att allt är nästan som förr. Efter ett drygt halvår på marknaden säger dock LEG upp licensavtalet. Vad det verkar efter en tvist där LEG inte fått betalt för en design av en spelkontroll som I2G beställt. Och med det verkar Microprose ligga begravt en gång för alla.

Noterbara spel under denna tid:

Magic: The Gathering (1997)

Trivia: Under den här tiden släpper Microprose mest en massa samlingar med sin tidigare storsäljare, men en titel är efterlängtad och skapar viss uppståndelse bland en en stor grupp strategispelare. Magic: the gathering var kortspelet som skapade samlarfeber och spelhysteri i mitten på 90-talet. Efter mycket väntan kom så datorversionen 1997. Reaktionerna blev blandade då man visserligen hade alla kort med och dessutom riktigt bra datormotståndare att spela mot. Men den stora missen var att man inte inkluderat Lan- eller internetstöd och det slog kritikerna ned på hårt. En patch för detta kom dock senare och trots spelets brister blev Magic det femtonde mest populära spelet under 1997 enligt Coming soon magazines årslista. Den listans tyngd kan dock ifrågasättas då Microprose hade fem titlar bland de tjugo främsta och dessutom toppades den med Fantastic worlds – en expansion(!) till Civilization II.

Falcon 4.0 (1998)

Trivia: Efterlängtat som få, inte minst med tanke på Microprose fina tradition av flygsimulatorer, började utvecklingen av version 4 redan 1994. Den blev dock kraftigt försenad, bland annat beroende på den explosionsartade utvecklingen bland 3D-grafikkort. När Hasbro köpt upp Microprose i september 1998 satte man en blåslampa i baken på utvecklarna med en deadline i december samma år. För att om möjligt hinna få spelet färdigt tog man in Gilman Louie och ytterligare några utvecklare från Falcon 3.0. Spelet släpptes i slutet av året men dessvärre med en mängd horribla buggar. Det efterföljande året släpptes en strid ström av rättelser men i december -99 tog det slut när Hasbro friställde hela Falcon-gruppen av utvecklare. Tre år senare köpte G2 Interactive rättigheterna till spelserien och enligt vissa uppgifter arbetas det fortfarande på Falcon 5.0 vilket i dagsläget torde ge spelet en utvecklingstid någonstans strax bakom Duke Nukem.

Andra intressanta titlar:

Worms 2 (1997)
X-Com: Apocalypse (1998)
European air war (1998)
Star Trek the next generation: Birth of the Federation (1999)
Rollercoaster tycoon (1999)

Dataspelsgalan 2010 - Lite dans, lite retro & lite naket

2010-03-22T01:59:00.010+01:00

Efter en intensiv helg med resor, sjukdomar, och betydligt mer retro än vad jag trodde på förhand har jag kommit hem och börjat sänka pulsen. De flesta har redan hunnit rapportera om galan så jag tänker inte bli allt för detaljerad. Jag vill bara rikta ett stort tack till alla trevliga människor jag träffade och jag hoppas att vi syns igen vad det lider. Extra, extra tack till tjejerna på -STR/+CHA som tog hand om mig i början när jag var som mest vilsen! Och ett sista tack går även till Martin för ackrediteringen samt min fantastiska producent Tobias som möjliggör så mycket för mig. Han kan sin roll!

Inför galan var det ett hyfsat hallaballoo om jämlikhet, kvinnliga förebilder och närrelaterade ämnen. Genom vad som kan vara årtiondets sämsta tajming blev vi alla snabbt påminda om att det finns två stora branscher som fortfarande ser kvinnan som något dekorativt. Det är oljiga motorfantaster och... tyvärr, nördiga gamers.

Lite oförtjänt fick galans inledande nummer, ett dansnummer av ett gäng etablerade och mycket talangfulla dansare, hård kritik. Hedvig, Josefin, Adrienne och Maria har tyvärr fått ta skott för de ganska kraftiga salvor som avfyrats i jämställdhetens namn när galan har kommenterats. Skott som hade varit bättre avfyrade mot de som planerat galan. Själv fick jag aldrig klarhet i vem/vilka branschen anlitat för att anordna galan men jag tror att de flesta är rörande överens om att de inte får chansen igen nästa år.

Entrén gick smärtfritt efter lite köande (jodå, vi ackrediterade fick köa vi också, släpp illusionerna) och väl inne möttes man av välkomst-bubbel och mycket hjälpsamma galavärdar. Okej, de kunde definitivt ha haft en annan utstyrsel och några kunde kanske ha varit män, men de var duktiga på sitt jobb. Någonstans där fick jag för övrigt bekräftat att fenomenet "booth babes" fortfarande kastar sin fula skugga över den svenska spelbranschen.

Konferencieren Christer Engström var en av Dataspelsgalans få klockrena inslag. Christer verkar vara som bäst när det finns ramar att hålla sig inom. Som programledare/recensent på videopodcasten hos Press2play passar hans egenheter och maniska men komiska tajming inget vidare. Som allmän underhållare och oneliner-konferencier kom hans talanger däremot till sin (nästan) fulla rätt.

Annars började galan i en trevlig retro-ton med årets hederspris till pionjären Heikki Karbing. De som köpte spel på postorder under åttiotalet, samt de som läste Datormagazin/Svenska hemdatornytt kan knappast ha undgått hans imponerande annonser från HK Electronics. Företaget var referenspunkten för spelimportörer under några år.

Maten var ett hett diskussionsämne från och till under kvällen. Oftast fick den minst lika stor kritik som galans jämställdhetsarbete. Det vanligaste repliken var: "Hamburgare för tusen spänn?". Dock hörde jag inte en enda betalande person säga detta utan kritiken verkade mest komma från de som fått ackreditering. Med det sagt ska dock tilläggas att maten följde lågbudget-känslan som galan som helhet visade upp då och då. Visserligen kostade kanske Idol-Ola en slant men allt sammantaget fanns där flera exempel på varför man bör byta festarrangör till nästa år.

Efter maten rann priserna på i en strid ström. Ni kan se allihop på Dataspelsgalans officiella hemsida men ett par priser förtjänar ett speciellt omnämnande här. Tvärtemot vad jag förväntade mig belönades retrodoftande saker i långt större skala än vad jag trodde. Jobbar man som jag i motvind och lite isolerat i nästan ett år är det lätt att tvivla ibland på att intresset finns för detta bland den stora allmänheten.

Därför var det upplyftande att kunna konstatera att New Super Mario bros Wii knep priserna för såväl årets plattformsspel som årets "social game". Det sistnämnda framför näsan på etablerade spel som Singstar. Att plattformsspel överhuvudtaget har en priskategori idag är ju egentligen helt fantastiskt. Nästan som om Oscarsgalan skulle ha ett pris för bästa stumfilm. Ja, jag skrev 'nästan'.

När det gäller Level7 visade det sig att Retroguiden, som väntat, inte var i närheten av priset. Men å andra sidan visar kommentarer som "Du skrev vilken blogg, sa du? Låter intressant!" att nästa år kan bli desto mer spännande. Vann gjorde däremot Xboxflickan och därmed fick alla feminister en liten revansch på galans dittills ganska kvinnoobjektifierade framtoning.

Annars var intrycken att pristagarna överlag kom med ganska trista tacktal och det känns inte just nu som att det kommer återberättas några positiva bitar från denna gala längre fram. Det ska väl möjligtvis vara "Idol-Olas" sånginsats inför 400 lätt begeistrade och ironiska människor. Sällan har någon känts så malplacerad som vad Ola gjorde på den provisoriska scenen denna kväll. Eller för att använda Marias standardreplik under kvällen: "Hur tänkte dom här?"

Galans och helgens...

...spel jag uppenbarligen missat: Portal
...svåraste spelkaraktär att gissa sig till: Kvadraten i Tetris
...mest välförtjänta pris: New Super Mario bros Wii (välj kategori själva)
...skönaste bekräftelse: Sonic ÄR överskattad i 2D
...nördigaste spelkunskap: Glass Joes matchvikt i Punch-out!
...bästa förfest-lir: Super Cars II
...skönaste: De ständiga leendena på GoodGame-killarna
...sämsta raggförsök: "Hoppas att du inte tar det här fel, men har du någon pojkvän?" (ställdes som andra fråga efter "Vad heter du").
...konstigaste: Påsen man fick efter SPELgalan som innehöll film.
...bästa attityd: "Men efter det här bara måste det blir bra nästa år!"

Företagsprofilen: Microprose - del 2

2010-03-21T15:37:00.002+01:00

Med tanke på att jag är på resande fot denna helg så vore det tråkigt om uppdateringarna skulle utebli härifrån. Så med anledning av det kör jag en favorit i repris från året som var. Idag den andra delen i en genomgång av spelföretaget Microprose. Den är absolut inte tänkt att vara heltäckande utan ska mest tjäna som en överblick över ett fantastiskt spelföretag och några av de många intressanta spelutvecklare som vid något tillfälle arbeta inom dess väggar. Andra delen täcker MP:s storhetstid åren 1990 - 1996. Den sista delen kommer upp imorgon. Mycket nöje!

STORHETSTIDEN 1990 – 1996

Som frilansare slapp Sid Meier oket av att titta på marknaden och hela tiden gå på den idé som på förhand såg ut att generera mest pengar. Obekymrat spottade han ur sig idé efter idé på olika teman snarare än genrer. Pirater, tåg och inbördeskrig var grundidéerna istället för action, rollspel eller strategispel. Detta gjorde förstås att Sids spel ofta var svåra att kategorisera eftersom han aldrig gjorde ett spel i en uttalad genre.

Så länge hans spel sålde tillräckligt fick han hållas även om företagets andre grundare, John Stealey, inte såg på med blida ögon. Enligt honom borde både Sid och Microprose fortsätta i gamla invanda och väl upptrampade spår. Flygsimulatorer och krigsstrategispel hade fungerat bra för företaget tidigare och han såg ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept.

Men trots Johns motvilja samlade Sid ett gäng entusiastiska medarbetare runt omkring sig och bland dessa fanns en stor experimentlusta och dessutom högt i tak. Eftersom grafik och ljud var väldigt tekniskt begränsat på de olika tillgängliga formaten vid den här tiden blev inte utvecklingskostnaderna så stora. Man vågade chansa mer och ta ut svängarna vilket förstås gynnade en så pass kreativ person som Sid Meier. Med låga utvecklingskostnader och höga intäkter fick Sid och hans medarbetare därför hållas i relativ lugn och ro.

1990 kom nästa milstolpe när Railroad tycoon släpptes. Spelet blev företagets första icke-destruktiva strategispel. John Stealey var inte alls positivt inställd till de nya marker som Sid och hans team bröt. Vore det inte för det faktum att Railroad tycoon faktiskt sålde bra skulle liknande, mer fredliga, titlar inte ha någon framtid hos Microprose. Trots framgången var den fortsatta motviljan från ledningen för Microprose stor och man nobbade en uppföljare till Railroad tycoon. Istället kom Civilization på tal genom att Sids och Microprose vägar korsades av en annan legendarisk spelutvecklare.

MELLANSPEL

Danielle Berry föddes som Daniel Paul Bunten i St Louis i Usa 1949. Hon har beskrivit sin familj som dysfunktionell och de enda gångerna hon minns som normala var när familjen samlades kring olika brädspel, något hon tyckte om att göra ända upp i vuxen ålder. En av favoriterna blev Avalon hills klassiska brädspel Civilization.

Danielle Berry

Vi hoppar framåt i tiden till mitten av 80-talet och finner att Danielles nystartade företag, Ozark softscape, dels har brutit ny mark med flerspelarstrategispelet M.U.L.E. samt den kommersiellt så framgångsrika strategi- och actionspelshybriden The seven cities of gold. Danielle som dock ser spel som sociala verktyg, och därmed i första hand något för flera spelare, vill gärna göra en datorversion av sin favorit Civilization. Hon har tidigare försökt få igenom idén efter framgången med M.U.L.E. men ingen av hennes kollegor på Ozark ville hoppa på det tåget då.

Denna gång är det utgivaren Electronic Arts som säger 'Nej'. Efter succén med Seven cities of gold vill man hellre se en uppföljare och EA erbjuder Danielle 5000 dollar som övertalning. Danielle lägger sina flerspelarplaner åt sidan och gör det mindre lyckade Heart of Africa.

Efter ett par banbrytande (men kommersiellt impopulära) titlar lämnar Danielles företag EA. Den slutliga utlösande faktorn till uppbrottet är att hon inte får tillåtelse att konvertera M.U.L.E. till NES. EA:s motivering är ironiskt nog att de inte vill göra cartridgespel. Bara något halvdecennium senare kommer mer än hälften av EA:s intäkter från just cartridgespel till olika konsoller.

Ozark sluter nu avtal med Microprose istället och med tanke på det sistnämnda företagets strategispelstradition försöker hon återigen förankra idén om en datorversion av Civilization. Hon står på sig ganska länge men blir till sist övertalad av Sid Meier att göra Milton Bradleys Axis & Allies istället, ett spel som senare blev Command HQ. Sid som redan börjat forma sin egen idé om Civilization i huvudet vill förstås inte att Danielle ska hinna före honom.

Efter att hennes tredje äktenskap slutat i skilsmässa bestämmer sig Danielle för att för första gången börja leva som en kvinna. Hon genomgår en könsbytesoperation 1992 och tar därefter namnet Danielle Berry. Samarbetet med Microprose avslutas och några månader innan operationen släpps hennes sista spel för bolaget - Global conquest.

Hennes nästa spel blir också hennes sista. Warsport, en uppdatering av det gamla Modem wars med spel över internet som tillägg, utkommer 1997 och året efter avlider Danielle Berry i sviterna av lungcancer, endast 49 år gammal. Vid det laget är Civilization en världssuccé och Sid Meier en superkändis.

POST-CIVILIZATION

Trots Sid Meiers framgångar och bidrag till företagets spelkatalog lågprioriterades hans spel av den nye vice VD:n som ersatt honom. Meiers spel genererade nämligen ingen bonus till skillnad från de projekt som gjordes helt och hållet ”in-house”. Av den anledningen blev Civilization kraftigt försenat, men när det äntligen släpptes med en minimal PR-kampanj i ryggen spred sig ryktet snabbt. När sedan speltidningar började vräka superlativ och utmärkelser som årets strategispel över Sids och Bruces skapelse tog försäljning fart på allvar. Det stod då klart att Microprose A-lag - Sid Meier och Bruce Shelley - återigen hade levererat till ett företag som inte riktigt trodde på dem.

Trots fortsatta datorframgångar med bland annat Sid Meiers spel styrde John Stealey fortfarande företaget mot tvspel och arkadspel, tvärtemot sin gamle kompanjons råd. Efter ett par katastrofala arkadspelsförsök började Microprose få allvarliga problem med ekonomin. I slutet av 1992 såg John bara ett sätt för företaget att överleva och gick därför till Spectrum holobyte och erbjöd dem att köpa Microprose, något som skedde 1993. Året efter lämnade John Stealey företaget han grundade 12 år tidigare och startade iEntertainment Network, ett företag som skulle koncentrera sig på onlinebaserade flygsimulatorer.

1996 omstrukturerades Spectrum holobyte och det innebar slutet för Microprose A-lag som splittrades. Bruce Shelley började arbeta på Ensemble studios och var där bland annat med om att skapa det Civilization-influerade Age of empires. Sid Meier gick åt ett annat håll och bildade Firaxis games tillsammans med gamla Microprose-kollegorna Jeff Briggs och Brian Reynolds.

På Microprose vände man ut och in på sig själv och avskaffade Spectrum holobyte-namnet och publicerade i fortsättningen allt under namnet under det nygamla namnet Microprose. Men med en stor del av Microprose kärna borta skulle återgången till namnet inte innebära något mer än en tillfällig kosmetisk förändring. Det var uppenbart att företaget nu var något helt annat än det Sid och John hade grundat nästan femton år tidigare.

Viktiga Microprose-spel under denna tid:

Sid Meier's Civilization (1991)

Trivia: Den första tiden arbetade Sid och Bruce nästan uteslutande på egen hand. När det sedan blev dags att involvera grafik-avdelningarna på Microprose stötte de på problem. Man hade svårt att få loss de resurser de behövde på grund av den produktionsansvarige vice-vd:ns bonusavtal. Han lade hellre resurserna på spel han kunde tjäna pengar på.

När det gäller Civilization är det svårt att inte nämna Microprose fantastiska manualer. Ägde du någonsin ett Microprosespel vet du förmodligen vad jag talar om då manualerna sällan låg under 200 sidor. Förutom alla nödvändiga instruktioner innehöll de mängder med övrig information om spelets ämne, historiska bakgrund eller rena tekniska fakta om föremål och företeelser. Civilization var naturligtvis inget undantag, snarare ett lysande exempel. Skriven av Civ-utvecklaren Bruce Shelley innehöll den all möjlig historisk fakta om teknologier, kända personer, städer, civilisationer och allt annat som förekom i spelet. Till skillnad från innehållet i spelet, som enligt Bruce gick att hitta på barnavdelningen på biblioteket, lade han ned mycket tid på efterforskningar till manualen för att informationen i den skulle vara så korrekt som möjligt. Allt enligt Microprose goda manual-tradition.

Darklands (1992)

Trivia: Darklands var ett otroligt ambitiöst projekt. Dels baserades det på 1400-talets Tyskland, med städer, byar, personer och områden korrekt återgivna för spelaren. Dels var det ett helt öppet rollspel i en stor värld där spelaren kunde gå runt och göra lite som han eller hon ville utan att vara låst till någon grundhandling. Detta var alltså två år innan Bethesda släppte den första delen i sin Elder Scrolls-serie.

Darklands hyllades av spelpressen och mottog flera utmärkelser, men att vara pionjär innebär vissa svårigheter vilket det i Darklands manifesterade sig som groteska buggar. (Någon som känner igen fenomenet från Elder Scrolls-spelen?). Man släppte flera patchar för att komma tillrätta med de största problemen men eftersom internet låg åtskilliga år in i framtiden för de flesta var det få som kom över dessa. Således fick Darklands ett rykte om sig bland spelarna att vara ett riktigt buggigt spel.

UFO: Enemy unknown (1994)

Trivia: I skuggan av Civilization kanske Microprose mest populära spelserie. Det första spelet blev till och med utnämnt till världens genom tiderna bästa PC-spel av IGN, och det så sent som för två år sedan. UFO designades av Julian Gollop och hämtade sitt tema från bland annat den gamla amerikanska TV-serien UFO. Ursprungligen presenterade Julian idén som Laser Squad 2, en uppföljare till hans tidigare strategititel Laser Squad, och fick napp hos Microprose. Spelet förvandlades så småningom till UFO: Enemy unknown och blev en enorm succé hos både kritiker och konsumenter. Julian och hans bror Nick Gollop fortsatte att konstruera ytterligare två UFO-spel för Microprose innan de lämnade företaget.

Andra viktiga titlar under perioden:

Sid Meier's Railroad tycoon (1990)
MicroProse Golf (1991)
Rex Nebular and the cosmic gender benders (1992)
Sid Meier's Colonization (1994)
Sid Meier's Civilization II (1996)

Företagsprofilen: Microprose - del 1

2010-03-18T18:31:00.001+01:00

Med tanke på att jag är på resande fot denna helg så vore det tråkigt om uppdateringarna skulle utebli härifrån. Så med anledning av det och att Retroguiden är nominerad ikväll till Årets spelblogg 2009 på Dataspelsgalan så tänkte jag köra en favorit i repris från året som var. Därför kommer den första delen i en genomgång av spelföretaget Microprose. Den är absolut inte tänkt att vara heltäckande utan ska mest tjäna som en överblick över ett fantastiskt spelföretag och några av de många intressanta spelutvecklare som vid något tillfälle arbeta inom dess väggar. Första delen tar upp företagets första år 1982 - 1989. Resterande delar kommer under helgen. Mycket nöje!

PROLOG

På den tiden hemdatorer som Commodore 64, Atari ST och Amiga dominerade i de svenska hemmen såg spelindustrin annorlunda ut. Utvecklingstiderna var kortare, utvecklarteamen var mindre (ibland en eller två personer) och spelen var billigare - både för programhusen och oss konsumenter. I de miljöerna fick en del högkvalitativa spelföretag snabbt en närmast legendarisk status och namnen uttalades bland spelarna med viss vördnad i rösten. Microprose var just ett sådant företag.

Under företagets tid i rampljuset koncentrerade man sig på avancerade militära och strategiska simulationer medan andra typer av spel släpptes under något av företagets övriga distributionsnamn. Som ren distributör släppte Microprose bland annat klassikerna Stunt car racer och Rick Dangerous under namnen MicroStyle i Europa, och MicroPlay i Nordamerika. Trots det var det deras egna spel och en viss genialisk utvecklare vid namn Sidney K Meier som cementerade Microprose position som en av de mest klassiska spelproducenterna från den här tiden.

DE FÖRSTA ÅREN 1982 – 1989

John Stealey började sin yrkesbana med att designa helikoptersimulationer för den amerikanska armén. När hans senare gick vidare till en stor tillverkare av elektronikkomponenter kom han i kontakt med en ung kollega vid namn Sid Meier. Det visade sig att båda hyste en stor kärlek till datorspel, allra mest simulatorer och militära strategispel. Under ett samtal kring Red Baron, ett arkadspel från Atari, avslöjade Sid att han ville skriva en flygsimulator för Atari 800 och att han var säker på att han kunde göra något bättre än spelet de stod och tittade på. John, som fortfarande var aktiv som pilot i den amerikanska flygreserven, blev självklart intresserad och föreslog att de två skulle ge sig in i spelbranschen tillsammans.

John "Wild Bill" Stealey

Deras egenskaper kompletterade varandra utmärkt och Microprose såg redan från början ut som en bra idé. Med en tydlig inriktning på simulatorer och militära strategispel skulle Sid sköta programmeringen och det mesta av speldesignen medan John skulle koncentrera sig på marknadsföring och andra administrativa bitar. Det var en passande arbetsfördelning för den introverta Meier och den utåtriktade Stealey.

John Stealey, som kallades ”Vilde Bill” av sina vänner, kom från en militär bakgrund. Under hans ledning positionerade sig Microprose som en av spelvärldens främsta utgivare av simulatorer och krigsstrategispel, mycket tack vare Johns kontakter med, och insyn i, det militära. Under 80-talet släppte de runt 20 egenproducerade titlar och drygt hälften av dem var simulatorer av något slag. Den andra hälften bestod av lika delar strategi- och actionspel. Många titlar hade inslag från andra genrer och ju mer komplicerade de blev desto svårare blev det kategorisera dem. Mer actionorienterade spel som Pirates! och Sword of the samurai innehöll till exempel såväl rollspels- som strategi-inslag.

Trots Johns militärkompetens var det otvetydigt så att Sid var den stora kreativa kraften i företaget. Det var också i första hand Sid som såg till att Microprose breddade sitt utbud av spel till genrer och miljöer utanför det militära, något som dock inte sågs med blida ögon av John som inte förstod sig på spel som inte vilade på en militaristisk konfliktgrund. Under företagets första sju år på marknaden var det bara två av Microprose egna spel som Sid Meier inte hade någon del i: Kennedy approach (1985) som var något så udda som en flygledartorns-simulator, samt Airborne ranger (1987), en kombination av strategi och action efter en idé av John Stealey.

Sidney K Meier

Det bästa och det värsta låg dock fortfarande framför Microprose och när de lämnade 80-talet bakom sig var Sid Meier inte längre en permanent del av företaget. Efter Nintendos succé med NES, och Segas intåg med Megadrive började John Stealey snegla allt mer åt konsoller och arkadhallar och ville föra Microprose in på dessa marknader för att få en del av den kakan. Sid oroades dock över denna inriktning och såg det hela som väldigt riskabla affärer. Han gjorde därför upp med John om att bli utköpt från företaget. I gengäld lovade han att stanna kvar och arbeta som frilansare. Det var i den rollen han gick in i nästa årtionde med en mängd nya idéer varav en som skulle göra honom till en ikon inom spelbranschen.

Viktiga Microprose-titlar under denna tid:

Crusade in Europe (1985)
Decision in the desert (1985)
Conflict in Vietnam (1986)

Trivia: Efter en helg med Nationalgardets flygenhet, där de fick se 28 officerare flytta små metallsoldater på ett bord, satte sig Sid och John ned och diskuterade det de sett. Samtalet ledde fram till NATO Commander (1983) som lade grunden för de spel som senare kom att kallas Commander-serien. NATO Commander användes för övrigt av militären som undervisningsverktyg och diskussionsunderlag för officerare under utbildning.

F-19 Stealth fighter (1987)

Trivia: Flygsimulatorn innebar kulmen på Sid Meiers samlade kunskap om hur man designar en flygsimulator. Av den anledningen har han inte gjort något mer spel i den genren.

Den första versionen som släpptes hade en missvisande flygplansdesign eftersom det amerikanska stealthplanet som låg som grund för spelet fortfarande hölls hemligt. Sid och John fick helt enkelt göra en kvalificerad gissning på hur det såg ut baserat på de knapphändiga uppgifter som läckt ut dittills. När planet sedan visades upp för allmänheten fick man snabbt göra förändringar i spelet och släppa ut en ny version.

John Stealey var vid den här tiden fortfarande aktiv inom armén och hade därför rätt säkerhetsnivå för att kunna ta del av vissa uppgifter om det superhemliga spionplanet. Det var också han som tog initiativet till att göra ett spel om det topphemliga planet och följde utvecklingen inom militären noga. Tack vare sin position och sina kontakter lyckades han styra in lanseringen av spelet på samma dag som spionplanet skulle avslöjas för allmänheten. Så fort han fick beskedet om att planet skulle presenteras gav han klartecken till att skeppa 100.000 exemplar av det nya spelet. En mindre missräkning var att John inte visste att man bytt namn på planet till F-117, men trots det, och en till en början felaktig design, drog spelet in över 25 miljoner dollar till Microprose.

Det var vid den här tiden som Bruce Shelley anställdes på Microprose. Med sin bakgrund inom bland annat brädspel skulle han komma att bli en mycket viktig partner till Sid Meier och det började direkt på F-19. Samarbetet uppskattades så pass av Sid att han efter bara något år bad Bruce att bli assisterande designer på hans kommande projekt. Under det kommande årtiondet skulle de snart komma att kallas ”The A-team” - A-laget av sina kollegor på Microprose!

Sid Meier's Pirates! (1987)

Trivia: Sid Meier hade vid det här laget börjat testa nya områden utanför de traditionella krigssimulatorerna som John var så hängiven beundrare av. Mellan flygsimulatorer och WWII-strategispel fann Sid att han ville göra mer och Pirates blev hans första framgångsrika försök.

Trots att han genom åren blivit känd för att ofta göra gedigna efterforskningar inför ett spel är Pirates tvärtemot vad många tror mer baserat på gamla klassiska piratfilmer än på historiska fakta från den perioden. Trots det är de sex tidsperioderna i spelet historiskt korrekta med de olika städernas grundande och de fyra europeiska makternas inflytande väl överensstämmande med hur verkligheten såg ut.

Andra viktiga titlar under perioden:

Silent Service (1985)
Gunship (1986)
M1 Tank Platoon (1989)

Perverterade grönsaker från Hudson

2010-03-16T12:51:00.000+01:00

På Vintage Computing and Gaming presenterar man varje vecka en inskannad reklamaffish, ett omslag eller en annons från förr. Det är alltid lika intressant att klicka sig in och se vad de grävt fram. Den här veckan var det ett av de mer udda spelen till Nes, och som tyvärr(?) aldrig släpptes i Sverige.

Princess Tomato in the salad kingdom. Smaka på det namnet! I spelets inledning maler en text på om att den onda minister Pumpa lurade kung Broccoli, kidnappade prinsessan Tomat och tog med henne till sitt slott i - håll i er nu - Zucchini-bergen.

Ett barn-inriktat äventyrsspel som försöker främja grönsaksätande kan man tänka sig. Intressant är att vissa grönsaker kan tolkas som att de är av ondo, då i första hand Pumpor och Zucchinis. Men även våra tappra bönderna svartmålas i denna dystopi, för i spelet styr Pumpan över sin hejdukar som kallas 'Farmies' som terroriserar övriga grönsaker i salladsriket.

Princess Tomato är för den som undrar ett äventyrsspel som närmast påminner om spel som Deja vu. Att amerikanska Nintendo power magazine gav spelet 82 i betyg är i alla sammanhang oväsentligt, spelet är inte i närheten av det betyget och kan bara rekommenderas för den som vill ha sig ett gott skratt eller ställa sig själv frågan: Hur tänkte dom här?

Vissa meningar i reklamtexten på bilden ovan framstår som lite... obekväma. "Bruden är mogen och brudgummen är redo" (The bride is ripe and the groom is ready) är en mening som återkopplar fyndigt till grönsakstemat men som samtidigt skvallrar väl mycket om vad som kan hända på bröllopsnatten. I och för sig brukar sådant där gå över huvudet på ungarna men som vuxen kan jag inte undgå att undra om utvecklarna eller marknadstyperna på Hudson satt och fnissade ihjäl sig över dessa associationer de lyckats gömma i texten.

Uppdatering

2010-03-15T22:31:00.000+01:00

Steve Snake släpper en ny version av den smått fantastiska emulatorn Kega Fusion och det var enligt honom själv ganska oplanerat. Version 3.64 innebär väldigt små förändringar men Steve varnar för att det kan finnas buggar och rekommenderar folk att hålla kvar i version 3.63 ett tag till. Kega Fusion emulerar det mesta du kan tänka dig i Sega-väg, bland annat SG-1000, SC-3000, Master System, Game Gear, Megadrive och Sega Pico! Emulatorn går att hämta hem här.

* * *

Det var det enda nya sedan sist och man får hoppas på att det tinar fram nya innovationer inom emulatorvärlden till nästa gång. Just nu räknar jag bara ner dagarna till Dataspelsgalan på torsdag.

Brittiska influenser i framtiden

2010-03-12T22:34:00.000+01:00

Igår blev det klart med ett samarbete mellan med den brittiska spelsajten Retro Garden och Retroguiden.
Retro Garden drivs av Rhys Wynne och täcker spel till de flesta stora retrosystem samt även vad man kallar för modern retro - nya versioner eller nya spel som görs i retrostil.

Samarbetet kommer initialt att innebära utbyte av artiklar och recensioner så räkna med lite mer variation och brittiska influenser här på Retroguiden framöver.

* * *

I skrivande stund är det lite mer än en timme kvar innan omröstningen till Sveriges bästa spelblogg 2009 stänger. Enligt en artikel publicerad på Level7 häromdagen är det jämt mellan ett fåtal bloggar som dragit ifrån de övriga. Slutresultatet ska bli spännande att höra.

Själv petade jag in min röst tidigare ikväll och valet föll på den konstnärliga favoriten Sugoi som författas av Docstero (alias Linus). (Ja, det tar emot att rösta på mig själv). Men det var sannerligen inte helt lätt att välja.

På Sugoi pågår f ö en tävling där man kan vinna 2 biljetter till Dataspelsgalan, där man förutom möjligheten att träffa mig och prata retro även får mingla med andra bloggare och skribenter, allehanda branschpersoner, äta god mat samt avnjuta trevlig underhållning.

Men i denna självande sista timme innan vallokalen stänger säger jag som tyskarna och önskar alla nominerade "Hals- och benbrott", vilket faktiskt är en lyckönskning (så att ingen missuppfattar mig).

Att definiera TV-spel anno 1990

2010-03-09T14:06:00.002+01:00

När vi nu börjar närma oss Dataspelsgalan 2010, den svenska spelbranschens stora tillfälle för ryggdunkningar, hyllningar och 15 sekunder i rampljuset kan det vara lite intressant att reflektera över det som varit. Man säger ofta att för 20 år sedan var hela branschen mycket mindre. Utvecklingslagen var mindre, investeringarna var mindre och förtjänsterna (och för all del förlusterna) var även de mindre.

Så visst har allting utvecklats i rasande takt, men kanske har det gått ännu fortare än man först tror. Följande stycke är hämtat från en artikel i The New york times, publicerad den 8:e december 1990. Den skvallrar om en bransch som av olika orsaker fortfarande inte ses som en egen legitim bransch. Kort sagt, för 20 år sedan var spelbranschen bara en ny gren av leksaksbranschen.

"Nintendo, the toy sensation of the last three Christmases, remains the best-selling toy in the industry, and its fate may signal whether consumers will continue to pay high prices for toys.

Of every dollar Americans spent on toys last year, 16 cents went to Nintendo. That was $2.7 billion out of a total $16.8 billion that Mom and Dad did not spend on Barbie dolls, Hulk Hogan "action figures," licensed merchandise like Batman soap or Scattergories board games."

Idag kan ingen utomstående tvivla på att spelbranschen är en egen, levande organism i den ekonomiska verkligheten vi alla tar del av idag. Och ja, inte bara organism förresten, spelbranschen har blixtsnabbt klättrat högst upp på näringskedjan och när tidigare så starka rovdjur som musik- och filmbranschen vacklar och har svårt att hitta fotfästet i 2000-talet så fortsätter allt som heter dator- och tvspel att växa sig allt starkare.

Nintendo är fortfarande en stark spelare på marknaden, vilket i sig är rätt imponerande, och nu slipper de att mätas mot Barbie-dockor och licensierade tvålar.

Gabriel Knight: Sins of the fathers

2010-03-05T16:25:00.011+01:00

Namn: Gabriel knight: Sins of the fathers

Utgivare: Sierra
År: 1993
Plattform: Dos
Genre: Äventyrsspel
Traderapris: 199 SEK (Gog.com 5.99 USD)

Har du letat efter ett emotionellt drama med spänning, humor, fasa och en liten dos romatik? Har du inget emot Sierras ikonsystem från mitten av 90-talet, knepiga röstinsatser samt att lära dig saker du (kanske) inte visste om Voodoo så behöver du inte leta längre. Får jag bara säga ett ord om Gabriel Knight: Sins of the fathers så blir det 'magnifikt'. Det är definitivt en rysligt bra början på en av Sierras lite mer obskyra spelserier.

Det märks ganska omgående att Gabriel Knight är något speciellt och att Jane Jensen inte är någon vanlig speldesigner. Det känns så uppenbart ju mer man spelar att hon är en duktig författare som vet hur man bygger såväl handling som starka och varierade karaktärer. Ett annat kännetecken med hennes arbeten är att hon lägger ned kopiösa mängder av tid på efterforskning. Dåtidens recensenter, liksom mer nutida diton, var fulla av beundran över all den historiska fakta som spelet genomsyrades av. Voodoons bakgrund i såväl Afrika som New orleans, slavhandlarnas vägar och seder samt slavupproret på Haiti är allt väldokumenterat i spelet och vävs in i handlingen på ett utmärkt sätt. Har du någon gång tänkt att det vore intressant att lära dig lite baskunskaper om Voodoons historia får du förmodlingen inget roligare tillfälle än detta.

Jane arbetade inledningsvis som medförfattare på Police quest 3 och EcoQuest och fick efter det förtroende som författare på King's quest 6 under Roberta Williams ledning. KQ6 blev en stor succé och berömdes bland annat för sin djuplodande och komplexa handling. Emily Morganti på Adventure gamers skrev i en recension för ett par år sedan att KQ6 var spelet som Sierra (läs: Roberta Williams) till slut lyckades få nästan helt perfekt. Att Jane Jensen var en starkt bidragande anledning till det är det få som tvivlar på. Efter den framgången fick Jane fria tyglar att börja arbeta på ett eget spel.

Gabriel Knight inleds ganska dramatiskt med en animerad sekvens i form av en mardröm som Gabriel sedan vaknar upp ur. Den återkommer sedan flera gånger under spelets gång och innehåller ganska mycket ledtrådar om den handling som sedan rullas upp. Till en början är det svårt att tolka den och den största anledningen till det är att den ursprungligen medföljde spelet som en liten serietidning med ett lite tydligare narrativ.

Spelet utspelar sig under ett antal dagar där vissa saker måste utföras för att man ska få komma till nästa dag. I sedvanlig Sierra-tradition får man poäng för varje sak man är med om i spelet. Detta är absolut inget negativt utan ska istället ses som en sporre att spela om spelet då man inte behöver hitta eller göra precis allting under en dag för att få komma till nästa. Själv missade jag till exempel fjorton poäng någonstans i spelet och det ligger och gnager i bakhuvudet när jag skriver detta.

Utöver det fungerar GK1 på många sätt som ett klassiskt peka-klicka-spel. Med hjälp av några olika ikoner kan man prata med karaktärer, undersöka saker, ta upp dem eller bara manipulera dem där de är. Gränssnittet är absolut inte strömlinjeformat med dagens mått mätt men det är inte heller överdrivet många ikoner att hålla reda på eller växla mellan. Grafiskt sett ser GK väldigt pixligt ut idag och skulle verkligen må gott av en ny version, men det är egentligen bara kosmetiskt och inget som man speltekniskt lider av. För tack och lov är GK nästan helt fritt från pixelletande och de saker som går att plocka upp särskiljer sig i tydlighet från bakgrunden. Märk väl dock att jag använde ordet 'nästan' så visst finns det ett par undantag där det är i det närmaste omöjligt att se objektet vid första anblicken.

Dessutom finns det ett par sekvenser som handlar om tajming som är mer än lovligt svåra. Vid de tillfällena är det inte utan att man tänker på Lucasarts förlåtande pussel där man slipper dö när man misslyckas, men å andra sidan är det svårt att få till den här sortens pussel med deras filosofi, så man får ta det onda med det goda när man spelar Sierras äventyrsspel.

I övrigt är grafiken riktigt trevlig att titta på fortfarande och de handritade bakgrunderna gör mycket för stämningen och spelets speciella atmosfär. Ibland är den lågupplösta, lite pixliga grafiken till och med plus för den murriga, Voodoo-tyngda omgivningen som Gabriel färdas genom i det stundtals kusliga New orleans. Dessutom fungerar spelets mellansekvenser oerhört bra än idag. Istället för en sedvanlig animerad sekvens läggs istället bildrutor upp på skärmen i samma format som en serietidning. Men visst, uppblåst på en stor datorskärm kan även det se lite väl pixligt ut.

På ljudsidan finns det en hel del att säga, såväl positivt som negativt. För i grund och botten har Sierra överträffat sig själva med såväl ljud som musik, men samtidigt finns det horribla inslag i dessa saker som påminner en om att detta trots allt var i CD-skivans barndom och spelbranschen höll fortfarande på att experimentera med CD-ljud och digitaliserade röster och effekter.

Efter erfarenheterna med bland annat King's quest-spelen, där del fem hade horribla röstinsatser och del sex var dess raka motsats, fanns det ingen annan väg att gå än att fortsätta anlita professionella Hollywood-röster. Och överlag blev det riktigt bra resultat. Mark Hamill som kriminalinspektör Mosely, Star Trek-ikonen Michael Dorn som Dr John och Leah Remini som Gabriels assistent Grace Nakimura gör alla riktigt bra insatser. Värre är det däremot med till exempel Tim Currys New orleans-dialekt som verkligen inte fungerar ihop med vare sig övriga skådespelare eller de situationer som replikerna sägs i.

I rättvisans namn finns det förstås de som tycker att det är typisk amerikansk sydstatsdialekt, och kanske är det precis så gemene man låter nere i New orleans, men om så är fallet kommer åtminstone jag att undvika semester i den delen av världen i framtiden. Dessutom tenderar Tim att spela över å det grövsta och det stör ibland bilden av karaktären Gabriel Knight som Jane målar upp.

Annars är musiken av yppersta kvalitet med flera minnesvärda kompositioner som senare skulle komma att återanvändas i uppföljarna. Spelet har sitt eget ledmotiv som etableras på titelskärmen och sedan återkommer flera gånger i spelet under varierade skepnader. Det är svårt att inte gilla den mörka och mystiska atmosfär som dessa musikstycken skapar och var det något Sierra ofta lyckades med så var det just musiken.

Musikstyckena komponerades av Robert Holmes som kom in helt färsk i spelbranschen som kompositör och producent bara ett par år tidigare. Jane hade tidigt idéer om att låta musiken arbeta mer som i filmer med att underbygga handlingen och etablera olika teman för såväl karaktärer som platser och händelser. Gabriel Knight blev ett av de första spelen som producerades på det sättet och slutresultatet låter förvånansvärt bra än idag. Trots att musiken var helt och hållet Midi-baserad låter den ganska bra även idag. Robert själv såg teknologin med Midi som oerhört begränsande och har än idag svårt att ta till sig musiken från GK1, även om han fortfarande gillar melodierna i sig.

Trots spelets ganska mörka handling och dess mörka stämningar innehåller replikskiftena gott om humor. Det finns till och med en unik valmöjlighet i konversationerna mellan Gabriel och hans barndomskamrat Mosely där man kan retas med den sistnämnde för ingen annan anledning än för att det är kul. Detta är förstås ett smart sätt av Jane att ytterligare förstärka de bägge karaktärernas band till varandra. Som sig bör i en allvarlig historia tonas humorn ned ju mer handlingen utvecklas och temat mörknar, även om Gabriels sarkastiska stil håller i sig genom nästan hela spelet. En annan sak som förändras med handlingen är hur man dör. Från början är det rätt sällsynt men när det inträffar går det ganska snabbt. Ju längre in i spelet desto våldsammare och blodigare blir Gabriels dödssekvenser, något som kan ses i den Youtube-film jag lade upp häromdagen.

På många sätt kan man säga att GK är Sierras motsvarighet till The Dig. De är båda spel som söker en vuxnare publik, de är båda djupt rotade i de närbesläktade genrerna Science Fiction och Fantasy och de är båda spel som försökte minska gapet mellan film och spel. Så här i efterhand är det tydligt att Gabriel Knight är det mer lyckade försöket, även om inte allt för stora paralleller skall dras mellan de två spelen. Helt klart är dock att Gabriel Knight: Sins of the fathers klättrar upp till en eminent position på listan över världens bästa äventyrsspel. Åtminstone i min bok. Vill ni ha ytterligare sammanfattning av hur bra spelet står sig idag? Ok, allt som behövs för att uppdatera spelet till 2010 är egentligen ett mer strömlinjeformat gränssnitt och modern grafik. Så långt för sin tid var Jane och Sierra med Gabriel Knight. Magnifikt!

EFTERTANKEN

Lite trivia i sammanhanget är att Jane Jensen och Robert Holmes hade börjat träffa varandra i smyg när arbetet med GK1 drog igång. Man försökte hålla det hela hemligt från resten av arbetslaget men uppenbarligen påverkade det Jane en hel del. Enligt en gammal intervju med Robert så var det flera replikskiften mellan Gabriel och Grace som var väldigt bekanta för honom. Och visst kan man ana en gryende kärlekshistoria mellan de två karaktärerna även om inget hände i själva spelet.

Ännu mer obetydlig trivia är att Jane och Robert döpte sin hund till Mosely. Men om det vet jag inte vad jag ska tänka.

It's a good week to die!

2010-03-02T20:50:00.003+01:00

Arbetar på att få upp en genomgång av Gabriel Knight: Sins of the Fathers men en av många saker som slog mig var hur mycket brutalare spelet blev ju längre in man kom. Så jag slängde ihop en liten Youtube-film med några smakprov i väntan på att huvudinlägget ska bli klart.

Uppdateringar

2010-03-01T18:27:00.000+01:00

Det är få uppdateringar gjorda inom de delar av emulatorscenen som jag väljer att bevaka för tillfället. Förhoppningsvis arbetar utvecklarna för fullt och en islossning kanske är att vänta till våren?

WinVice finns i alla fall ute i en ny version där man koncentrerat sig mycket på att strömlinjeforma och förenkla olika automatiska startprocedurer. Men utöver det presenterar man en lång rad av förbättringar som kan läsas här.

Den nya versionen heter 2.2 och finns att ladda ned här.

* * *

Utöver detta har det förstås hänt en hel del men eftersom jag gått över till att inte rapportera om SVN-releaser av de flesta emulatorer så märks det inte här. För den som vill ha tätare rapporter och få en ännu större inblick i någon speciell emulators utveckling rekommenderas respektive hemsida. Många utvecklare, som t ex byuu med sin Bsnes, är väldigt flitiga med att dokumentera sina framsteg.

För att den här posten inte skulle vara helt miserabel kändes det som att det var dags att lägga till något nytt i listan.

En väldigt trevlig maskin som många här i Sverige trots allt missat var NEC:s PC-engine (Turbografx-16 i USA). Det finns en ganska bra kommersiell emulator som heter Magic Engine men den jag väljer att lyfta fram här och nu är en japanskutvecklad freeware-emulator vid namn Ootake.

Den kom i dagarna ut i version 2.33 och är inte bara den PCE-emulator som uppdateras oftast, det är också den som ligger närmast Magic Engine ifråga om kompatibilitet.

En av maskinens höjdpunkter torde vara Castlevania: Rondo of Blood som placerade sig som trea när jag sammanfattade Castlevania-spelen förra året.

Och som vanligt mottages tips om emulatorer som ni tycker saknas tacksamt.

Till sist en liten påminnelse om att omröstningen om årets bästa spelblogg 2009 ligger uppe på Level7.nu. En röst på Retroguiden är en röst på bevarandet av spelhistorien.

Rösta annorlunda - Rösta RETRO

2010-02-26T17:30:00.003+01:00

Så var omröstningen till årets spelblogg igång.

När de sista nomineringarna presenterades idag kunde jag konstatera att vissa personliga favoriter inte fanns med, men å andra sidan finns ett par andra med. Annars är det lite som Erik Hansson skriver:

"I mina ögon är alltför många svenska spelbloggar bara ren nyhetsrapportering och den biten sköter redan spelsajterna, oftast bättre."

Sedan finns det bloggar med potential som uppdateras alldeles för sällan, och även om de i normala fall skulle vara värda en nominering kan man undra hur den som nominerat den tänkt med bloggar som knappt producerar två inlägg i månaden. Det om något skulle kunna indikera att det är tunnt med kvalitet på den svenska blogghimlen.

Vad jag slutligen lägger min röst på låter jag mogna till efter helgen. Men du kan redan nu gå in och rösta på Sveriges bästa retrospelsblogg. Vinnaren presenteras på Dataspelsgalan den 18 mars och just nu arbetar jag på att kunna närvara där.

Efter en av de inläggsintensivaste veckorna på ett tag tar jag nu ledigt över helgen för lite födelsedags- och nomineringsfirande. Väl mött på måndag igen.

Nyproducerad plattformsaction till NES

2010-02-24T20:00:00.000+01:00

Retrozone är en trevlig nätbutik för oss som vill ha det lite retro emellanåt. Jag har tipsat om deras produkter i tidigare inlägg som det här och detta.

Nu levererar de det första plattformsspelet till Nintendos 8-bitare på över 15 år. Spelet heter Battle Kid: Fortress of Peril och ska enligt säljtexten vara inspirerat av bland annat indie-spelet I Wanna Be The Guy: The Movie: The Game.

BKFoP ser ut som klassisk plattformsaction i Mega man-stil och erbjuder över 550 rum, mer än 30 olika fiender och totalt 8 bossar. Spelet kostar 30 dollar och för det får man förutom den specialtillverkade spelkassetten (endast nya delar har använts) även manual i 4-färg och ett klassiskt damm-etui.

Spelet är testat och ska fungera på äkta Nintendo-enheter (samtliga regioner) samt kloner som NEX, Yobo, RetroDuo, and FC Twin. Mer info om detta och andra nyproducerade kassetter finner ni på Retrozone.

Gratis krigshistorik från EA

2010-02-23T15:29:00.001+01:00

Min inställning till hur gott gratis smakar är ingen hemlighet för den som följer den här bloggen. Senaste spelet ut som rapporterades om här var det utmärkta racing/action-spelet Death Rally.

Denna gång är det dags att tipsa om RTS-klassikerna Command & conquer, Red alert samt Tiberian sun som EA nu erbjuder för fri nedladdning. Som extra grädde på moset är även expansionspaketet Firestorm inkluderat i den sistnämnda titeln.

Spelen ska fungera i Windows XP (i vissa fall efter lite trixande) men det är oklart huruvida de går att köra rakt av i nyare OS som Vista och 7. Glädjande är dock att ett flertal av de gamla C&C-spelen fortfarande går att spela online via XWIS servrar.

Så vad väntar ni på? Denna tunga bit av spelhistorien finns att ladda ned på EA:s officiella Command & conquer-sida. Vi ses på slagfältet!

Retroguiden nominerad till prestigefullt bloggpris

2010-02-22T18:59:00.000+01:00

Efter att ha kommit hem från ett besök på sjukhuset blev jag lätt chockad av besökarexplosionen sedan jag lade ut Super Mario 64-genomgången i morse. Visserligen är det ett otroligt omtyckt spel men inte var det väl det inlägget alla fått nys om på några timmar?

Efter några minuters detektivarbete stod det klart att så inte var fallet. Istället har intresset genererats av att Retroguiden idag presenterades som en av 25 bloggar nominerade till Level 7:s pris Årets spelblogg 2009.
Priset som i år delas ut för andra gången utses dels av en jury med speljournalister och skribenter och dels genom en omröstning som är öppen för allmänheten.

Jag är otroligt glad över att vara nominerad och tar det som ett gott kvitto på att Retroguiden är på rätt väg. Omröstningen börjar på fredag och varje dag fram till dess presenteras ytterligare fem nominerade högkvalitativa svenska spelbloggar. Det är onekligen ett fint sällskap man har hamnat i. Mina egna favoriter håller jag dock inne med tills jag sett hela nomineringslistan.

Super Mario 64

2010-02-22T08:48:00.001+01:00

Namn: Super Mario 64
Utgivare: Nintendo
År: 1997
Plattform: Nintendo 64
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 10-80 SEK

För en så kritiserad konsoll som N64 är det ändå anmärkningsvärt att den kan stoltsera med två titlar som världen över ett flertal gånger har utnämnts till ”Världens bästa”. Det ena heter Legend of Zelda: Ocarina of time och det andra Super Mario 64. Båda två designades av Shigeru Miyamoto som vid den här tiden nådde sin karriärs höjdpunkt.

Marios 3D-debut, om vi bortser från Mario Clash på Virtual boy, var egentligen tänkt att komma redan på Super-Nintendo. Shigeru Miyamotos grupp av utvecklare arbetade enligt vissa källor på ett SNES-spel i upp till fem år utan att få till något som levde upp till Miyamotos stränga krav. Och tur var väl det för när man väl lyckades få till det på Nintendo 64 var resultatet över all förväntan.

Super Mario 64 är förstås inte världens bästa spel, något sådant existerar inte i min bok, men jag kan inte komma ifrån känslan att det tillsammans med Zelda: Ocarina of time representerar Shigeru Miyamotos absoluta höjdpunkt som spelutvecklare. Allt han har strävat efter och allt han föresatt sig är realiserat i någon form i dessa båda spel. I likhet med tidigare Mario-spel på såväl NES som SNES är SM64 lika enkelt som roligt att plocka upp och spela. Kontrollerna är föredömligt enkla, styrningen är tight, själva spelformen är varierad och det är många gånger spelarens fantasi, inte Miyamotos, som sätter gränserna för vart man kan gå och vad man kan göra.

Att Mario varit galjonsfiguren för Nintendos familjära inriktning genom åren beror inte bara på spelens visuella framtoning, minst lika viktigt är det faktum att Shigeru Miyamotos strikta designfilosofier gör att dessa spel är precis lika enkla och roliga att plocka upp för oerfarna föräldrar som för de mer erfarna spelarna. Inget annat Mario-spel lever upp till detta så mycket som SM64.

Det finns dock en skönhetsfläck mitt i allt detta och det är kamera-systemet. Det är förstås ingenting att skämmas för då detta var i en tid då en hel bransch försökte få grepp om 3D-spelens kamerapositioner och rörelser, och Miyamoto lyckades bättre än de flesta. Grundtanken i SM64 var att tvärtemot kameran i Zelda: Oot fokusera på Mario då det skulle ge mer inlevelse i spelet. Vad Miyamoto & co underskattade var hur negativt det påverkade spelkontrollen när kameran plötsligt kunde fara runt 90 grader och det som sekunden innan varit rakt fram på styrspaken nu skickade Mario åt ett annat håll. Balanserades uppe på en bom eller bro utan räcken är sådana saker förstås katastrofala men även på en stor yta skapar det problem när det krävs ett mästerligt, närmast omänskligt hanterande av styrspaken för att få Mario att gå efter en rät linje.

Grafiskt är spelet i det närmaste fläckfritt och sett till kvaliteten på texturer, uppdateringsfrekvensen (fps) och den variation av miljöer som finns i spelet är det svårt att förstå att SM64 var maskinens premiärtitel och inte ett spel som kom efter några år när man hunnit lära sig mer om maskinens kapacitet. Visst kom det spel som såg ännu bättre ut senare men det var, och är, ovanligt att se utvecklare som utnyttjar så mycket av en maskins kapacitet så tidigt. Men så var det också Nintendos A-lag som gjorde det och vissa aspekter av maskinen (läs: handkontrollen) formades faktiskt efter spelets krav, och inte tvärtom som brukligt är.

När det gällde musiken var det förstås mer eller mindre självklart att Koji Kondo skulle ta hand om det och soundtracket han fick till är en lagom blandning av ommixade klassiker och nya oförglömliga musikstycken. Extra imponerande är det med tanke på att Kondo förmodligen hade ett ganska begränsat utrymme på kassetten att arbeta med.

Trots fler 3D-äventyr på senare år för den mustaschprydde italienaren så rankas denna debut fortfarande högst av många. En anledning till det är förstås den genomarbetade bandesignen, men kanske också för att spelet, bortsett från den extra dimensionen, egentligen inte innehåller så mycket nytt. Snarare är det så att man tagit allt det som var bra med 2D-spelen och på ett genialiskt sätt översatt dem till 3D, självklart kryddat med små smarta innovationer som att göra banorna spelbara flera gånger genom att införa flera olika uppdrag på samma bana. Ett bra sätt att maximera det knappa utrymmet på N64:ans kassetter.

Många hyllningar har (felaktigt) handlat om det fokus på utforskande över det klassiska plattforms-hoppandet som intåget i 3D-världen införde. Kan man sin Miyamoto-historia vet man dock att just utforskande är grundstenen han byggt nästan alla sina spel på. SM64 är förstås inget undantag och enligt undertecknad ligger svaret på varför spelet hyllats så kopiöst genom åren i en mycket enklare förklaring. Att utforska, upptäcka och belönas är förstås ännu roligare i tre dimensioner än i två. Svårare än så är det faktiskt inte!

Men grädden på moset är kanske att spelet är så otroligt innehållsrikt. I likhet med moderna rollspel som Oblivion finns det en huvud-quest där Mario ska samla 70 stjärnor och sedan besegra ärkefienden Bowser för att rädda prinsessan, men efter det finns det massor kvar att upptäcka för den som vill. Inte minst ytterligare 50 stjärnor. Och i slutänden är det lättillgängligheten, bandesignen, variationen och spelets storlek som gör Super Mario 64 till en av de där odödliga klassikerna i spelhistorien. Det är inte världens bästa spel men det kan mycket väl vara Shigeru Miyamotos bästa spel.

EFTERTANKEN

”You snooze – you lose”. Det gamla talesättet lanserade såväl Nintendo 64 som Super Mario 64 i Sverige. På den tiden arbetade jag fortfarande i en rikstäckande leksakskedja och den nya maskinen från Nintendo var såvitt jag kan minnas den första konsoll jag var med och tog emot förhandsbokningar på. Idag är det vardagsmat med sådant, till och med på enskilda spel, men 1997 var spelbranschen trots allt lite mindre och de renodlade spelbutikerna hade ännu inte riktigt slagit rot i vårt avlånga land. Därför var det ovanligt och stort på flera olika sätt och från Nintendos sida valde man att bygga hajpen och få de svenska familjerna att förhandsboka sitt exemplar med hjälp av citatet ovan. En bra bit över 90% av förhandsbokarna bokade även Super Mario 64 med sina konsoller och det är ingen överdrift att påstå att det var Marios äventyr i 3D som höjde N64:ans introduktion från acceptabel till succé.

Uppdatering

2010-02-15T01:39:00.001+01:00

MSX-emulatorn meisei är en av få emulatorer som fått någon uppdatering sedan sist. Förutom utökat stöd för olika minnesstorlekar är den stora nyheten att det nu finns mus- och trackballstöd vilket gör att din vanliga PC-mus fungerar för de spel och program som har stöd för det. Och ja, det finns faktiskt några spel som har musstöd. Den nya versionen heter 1.3.1 och finns att ladda ned här.

* * *

Det har gått i runda slängar ett och ett halvt år sedan den lovande Nes-emulatorn Jnes fick en ny uppdatering men nu är det alltså dags. Det är dock inga stora nyheter utan version 1.0.2 innebär rättelser av en del buggar som emulatorn dragits med en tid. Kan laddas ned här!

* * *

Vi fortsätter på temat Nintendo och konstaterar att det även kommit en ny stabil version av bsnes. Version 0.060 är den nya versionen och som vanligt är det en hel del små finjusteringar och förbättringar gjorda. Bsnes finns att ladda ned från hemsidan här.

Skamlös reklam

2010-02-13T03:38:00.000+01:00

Retroguiden finns numera även på Youtube. Jag har inte bestämt vad innehållet blir där än men något ska jag väl kunna hitta på. Efter några timmar (inklusive en krasch med förlorad data som följd) knåpade jag i alla fall ihop följande lilla reklamfilm. Skapligt för att vara första försöket. Sprid gärna filmen!

Även Hitler var ett Sega-fan

2010-02-10T14:01:00.000+01:00

För inte alls länge sedan avslöjade Sega att "Project Needlemouse" i själva verket är Sonic 4. Den första trailern var totalt intetsägande och i kombination med att jag alltid tyckt att Sonic aldrig kommit till sin fulla rätt i 2D har jag känt mig lätt skeptisk.

En video från Sega-galningarna borta på UK Resistance sätter fingret på varför Sonic 4 förmodligen inte blir någon succé. Eller så förstärker den bara känslan att diktatorer aldrig vinner. I vilket fall skrattar jag högt och gott varje gång jag ser denna intelligenta lilla film där varje liten replik andas såväl Sega- och Sonic-kunnande som en härlig humoristisk ådra. Kan kanske få sista delen av arbetsveckan att gå lite fortare där ute?

Adventureland

2010-02-09T19:58:00.004+01:00

Namn: Adventureland
Utgivare: Adventure international
År: 1982
Plattform: Commodore 64
Genre: Textäventyr
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

När det gäller textäventyr finns det några namn man måste nämna direkt. Företag som Infocom och Level 9 samt personer som Steve Meretsky (Liftarens guide till galaxen, Spellcasting 101), Mike Austin (Silicon dreams-trilogin) och Dave Lebling (Zork, The lurking horror) var alla framstående i genren under 80-talet. Men en av de verkliga pionjärerna på området var Scott Adams och Adventureland var hans förstlingsverk.

I dagens läge får väl textäventyr anses vara en utdöd genre. Visst finns det entusiaster som fortfarande tillverkar sådana men det är mest för de redan frälsta och i stort sett aldrig till den ordinarie kommersiella marknaden. Att tvingas läsa ett helt spel tilltalar inte dagens spelare där den minsta text utan tillhörande röstskådespeleri möts med högljudda klagomål. Det kanske är lika bra det med tanke på dagens språkliga misshandel med särskrivningar som det största gisslet. Risken finns att dagens unga spelare inte skulle förstå vad de läste.

Beskrivningen av spelets handling är tämligen enkel – det finns ingen! Adventureland härstammar från den tiden ett spel kunde vara just ett spel, och inte nödvändigtvis den interaktiva berättelse som anses vara rättesnöret idag. I ett äventyrsspel känns dock avsaknaden av story väldigt påtaglig. Vad spelet går ut på är att man skall vandra genom ett förtrollat land och försöka hitta tretton försvunna skatter. På vägen stöter man på såväl vilda djur som magiska varelser och spelet är fyllt av faror och mysterier. Så sa åtminstone spelets kartong en gång i tiden.

Adventureland släpptes ursprungligen som ett renodlat textäventyr till datorerna Apple II och TRS-80. Under de kommande åren portades spelet till flera av den tidens mest populära hemdatorer så som ZX Spectrum, C-64 och Ataris dåvarande 8-bitsdatorer. Till skillnad från senare spel i genren är spelet kraftigt begränsat. Man ger olika kommandon genom att kombinera ett verb med ett substantiv för att åstadkomma olika saker och ibland endast ett ord, vanligen vid förflyttningar. Med sina 33 ”rum” och 65 objekt hör det förstås inte till de större spelen i genren. Som jämförelse kan nämnas att det samtida Infocomspelet Zork 1 innehöll 110 rum.

Testversionen denna gång var huvudsakligen C64-versionen och trots att man förbättrat spelet till denna utgåva genom att inkludera grafik är det märkligt svårspelat. Saknas gör till exempel så grundläggande saker som beskrivning av möjliga utgångar och vilka föremål som finns på platsen. En sökning av ”rummet” fungerar inte på ett för genren normalt sätt och överlag är det svårt att hitta rätt kommando för rätt aktion. Märkligt eftersom den ursprungliga Apple II-versionen inte hade dessa brister. Å andra sidan saknar den sistnämnda de förkortningar som gör senare versioner lite smidigare att spela, men man kan väl inte få allt. Hur som helst rekommenderas orginalversionen framför denna märkliga C64-variant.

Med det sagt står det klart att hur banbrytande Adventureland än var när det begav sig så lämnar det mycket i övrigt att önska idag. Med en total avsaknad av handling är det i grund och botten en samling tankenötter som ska lösas, och sättet som de presenteras på hör inte alls hemma i dagens spellandskap. En irriterande och oförståelig sak är att placeringen av rummen inte är fast. Går man tillbaka samma väg som man kom kan man ibland hamna någon helt annanstans. Detta är såvitt jag kunnat utröna inte en bugg utan får väl ses som ett av spelets tankenötter. Adventureland blir därför som spelupplevelse betraktat inte mer än en fotnot i spelhistorien. Att det däremot var det första kommersiella äventyrsspelet för en hemdator kan ingen ta ifrån det.

EFTERTANKEN

Som många andra spelutvecklare var Adams periodvis väldigt upptagen med sitt spelutvecklande, så till den milda grad att det påverkade familjefriden och relationen till hustrun Alexis. Vid ett tillfälle gick det så långt att Alexis gömde Adventureland-disketterna i parets ugn i förhoppningen att det skulle få Scott att ägna familjelyckan lite mer uppmärksamhet. Tänk om spelindustrin hade kvävts i sin linda i form av några smälta disketter i en ugn?

För den som vill testa en ok version av Adventureland finns en java-version här.

Uppdatering

2010-02-01T05:36:00.000+01:00

Det är kul att kunna konstatera att det börjar röra på sig på Snes-fronten igen. Förutom Byuu som håller fanan högt med sitt Bsnes har det annars inte hänt så mycket övriga emulatorer. För ett par veckor sedan släpptes dock äntligen en ny version av klassikern Snes9x. Listan på förbättringar är lång men som exempel kan nämnas förbättrat stöd för Vista, Windows 7 samt ett helt nytt menysystem i GTK för bättre integrering i Linux-system.

Version 1.52 hittar du här.

ATARI släpper ny konsoll

2010-01-29T03:31:00.000+01:00

Nja, rubriken är väl som bäst tvetydig. Det är alltså inte någon nästa-generationskonsoll man kommer med utan en ny version av deras 33 år gamla klassiker Atari 2600.

Enheten, som är runt två tredjedelar av orginalet, kommer med 40 klassiska spel inbyggda i maskinen och kopplas direkt i TV:n. Märkligt nog har man satsat på bakåt-kompatibilitet för alla släppta spelkontroller till originalmaskinen men en port för de gamla spelkassetterna lyser med sin frånvaro.

Konsollen kallas Atari Flashback 2+ och priset är satt till 29.99 USD och maskinen släpps i begränsad upplaga. Dessvärre är förhandsbokningarna via webbsidan endast för boende i USA varför vi i resten av världen får hoppas på att hinna med när den släpps till handlarna den 22:a februari.

Total Recall

2010-01-22T02:50:00.002+01:00

Namn: Total recall
Utgivare: Acclaim
År: 1991
Plattform: NES
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 500kr

Få kategorier av spel har blivit så utskällda som filmlicenser. Få spel till Nintendos 8-bitarsmaskin har blivit så utskällda som just detta. Det märkliga är kanske inte hur man sabbade den här licensen som hade alla förutsättningar att bli ett utmärkt spel, utan snarare att flera av de inblandade har kvalitetstitlar som Bard's tale och Wasteland på sina meritlistor. Utvecklarna på Interplay var dock av annan åsikt och kom med en av spelhistoriens sämsta bortförklaringar. Man hävdade att spelet egentligen baserade sig på Philip K. Dicks ursprungliga novell som enligt Interplay var som gjort för ett plattformsäventyr!

Filmen hade annars det mesta. En trippelbröstad hora (ej att förväxla med Liftarens guide till galaxens trippelbröstade hora från Eroticon 6), mutanter, varierade vapen, slagsmål och en riktigt skön scifi-miljö. Detta ignorerade man nästan totalt och fyllde istället spelet med dvärgar i rosa sparkdräkter, enformiga vapen, en urusel spelkontroll och kollisionshantering samt übertråkiga plattformsnivåer i urtrista miljöer.

Total recall är en ganska usel blandning av action och plattformshoppande. Man slåss, sparkar och hoppar över både fiender och kulor medan man tar sig framåt på banorna. I bästa fall kan man kalla det för oinspirerat för det händer inte mycket utöver det vanliga och allting har setts förut. Vad som dock drar ned ett redan dåligt betyg är den urusla kontrollen i kombination med den nästan helt värdelösa kollisionshanteringen. Som Arnold borde man känna sig som en kraftfull mördarmaskin, men i det här spelet förvandlas han till en trög rookie vars attacker missar oftare än de träffar.

Emellanåt kan man plocka upp skjutvapen men eftersom de inte gör mer skada än Arnolds slag och sparkar blir det tämligen meningslöst. Lägg därtill bossar som kräver sådan precis tajming att det nästan blir löjligt. Första bossen är ett praktexempel. När man efter första banan tagit sig upp i Arnolds lägenhet möts man att spelets motsvarighet till Sharon Stone som genast går till attack. Vad det tog mig ganska lång tid att förstå var

att om man inte besegrar henne inom ett fåtal sekunder (vilket i sig var en nog så tuff uppgift) så dyker Michael Ironsides karaktär upp i dörröppningen och lägger automateld in i rummet. Detta går inte att försvara sig emot då kulorna kommer med sådan hastighet att det är omöjligt att hoppa över alla! Resultatet blir ett förlorat liv och man får börja om.

Mitt bland alla svordomar och uråldriga förbannelser jag spyr ur mig mot utvecklingsteamet under speltestandet så kan jag ändå inte låta bli att tycka lite synd om dem. De har faktiskt haft några roliga idéer. Minns ni specialeffekten från filmen när Arnie springer bakom en stor röntgenskärm och man får följa hans skelettbild som slåss mot andra skelettbilder? Tredje banan i spelet är plockad rakt av från det när man springer in bakom samma röntgenskärm. Tyvärr är det samma fruktlösa hoppande och skjutande utan någon som helst kontroll som gäller även här.

Sedan finns det idéer i spelet som får en att undra vilken film utvecklarna egentligen sett. En av de mest bisarra hittar man på första banan där man måste styra Arnold förbi ett antal hål i ett staket. För slumpvis ut ur dessa hål kommer armar som försöker träffa vår gode hjälte och hela segmentet påminner om de där Whac-a-mole-spelen man kan hitta på tivoli eller i spelhallar. Bisarrt är bara förnamnet. Dessutom verkar man ha trott att det var en Arnold-licens man köpt och inte en TR-licens då man använder sig av klassiska Arnold-citat som ”I'll be back”.

Grafikmässigt överträffas Nes-versionen av alla andra versioner utom Spectrum-utgåvan, men Spectrum hade å andra sidan ett grafiskt handikapp redan från början så det säger inte så mycket. Musiken och ljudeffekterna tänker jag inte ens gå in på. Total recall till Nes är ett måste i samlingen om man vill ha ett spel att plåga sina vänner med. Istället för att köpa den där skämtartikeln från Buttericks kan du skaffa dig en kopia av TR och sätta i händerna på dina vänner för att se deras obetalbara reaktioner när de spelar det. Fast frågan är om ett begagnat-pris på 500 kronor är värt det när en vattensprutande blomma går för en tiondel av det priset.

EFTERTANKEN

Den ansedda amerikanska tidningen Electronic gaming monthly gav Total recall en rejäl sågning vilket fick utgivaren Acclaim entertainment att dra tillbaka alla sina planerade annonskampanjer i tidningen för ganska lång tid framåt. Bland annat skrev man följande sammanfattning om spelet: ”I filmen med samma namn blev Arnolds karaktärs minne raderat. Det här spelet, som baseras på den filmen, borde också få sitt 'minne' raderat!”
Det är passande avslutningsord även för den här genomgången!